Inte som Ikeamöbler

”Fredsprocessen i Mellanöstern är inte som Ikea-möbler”, sade en israelisk UD-källa till tidningen Haaretz. Kommentaren var tänkt som kritik mot det svenska EU-ordförandeskapet och dess förslag att EU skulle erkänna ett framtida delat Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina.
Det hade i grunden varit en rimlig text. EU har flera gånger tidigare skrivit fram en sådan lösning, kanske inte exakt så tydligt, men alla inser att det är så det måste bli. Utan ett Jerusalem för både palestinier och israeler är det svårt att tänka sig någon hållbar fred i Mellanöstern. Ändå valde EU att mildra den svenska regeringens förslag. Istället stod det till slut att att ”Jerusalems status ska avgöras i förhandlingar”.

Detta visar, bland mycket annat, hur känsligt det är med ord och detaljer i fredsprocessen. Men det visar också att Israel just nu, under premiärminiser Netanyahu, inte verkar vara riktigt på banan. Regeringen verkar inte förstå att Världen ändrats.

”EU kommer spela ut sin roll i förhandlingarna” , sade en israelisk källa när lobbyarbetet satte in mot den svenska texten. Det är exakt vad företrädare för Israel sagt i ett årtionde. En av de tidigare ambassadörerna i Stockholm sade det personligen till mig över en lunch i början av 2000-talet. EU stödde palestiniernas krav allt för ensidigt, sade han. Därför lyssnade man bara på USA. Därför kunde bara USA agera medlare mellan parterna.

Men USA är ett annat i dag, när Bush har lämnat scenen. Obama har krävt stopp för alla nya bosättningar, och Netanyahu har faktiskt som en effekt av det stoppat nya byggnadstillstånd på Västbanken. Ett beslut som skapade stora protester bland bosättarna. Det hindrar inte att redan projekterade byggen startats, eller att vissa bosättningar fått ökat stöd från regeringen, men det är en förändring. För några år sedan hade ett sånt krav från EU fått ambassaden i Stockholm att tala om orimlig partiskhet.

Jag gissar att utvecklingen blir exakt den samma vad det gäller Jerusalems status. Frågan är bara hur lång tid det tar, och hur mycket mer lidande det krävs.

Hyckleriet om vapnen

Tidningen Re:Public Service publicerar i dag resultatet av en opinionsundersökning om den svenska vapenexporten som de gjort i samarbete med Demoskop. Jag har ännu inte hunnit få tag på tidningen, men kommit över siffrorna:

• 55% av svenska folket vill förbjuda vapenexport helt.
• 37% vill tillåta export.
• 81% vill förbjuda export till länder i krig.
• 92% vill förbjuda export till länder som grovt kränker mänskliga rättigheter.

Enligt dagens lagstiftning så får man bara exportera vapen om det finns särskilda säkerhetspolitiska skäl för det, och aldrig till stater som befinner sig i väpnad konflikt eller som är på väg att hamna i en sådan och inte heller till stater där det förekommer grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.  Lagstiftningen följer alltså medborgarnas vilja.

Men lagen följs inte.  Sverige är som jag tidigare skrivit om här världens åttonde största exportör av vapen. På plats sex av de länder vi exporterat krigsmateriel ligger Pakistan. Vi har långtgående samarbetsavtal med den hårda diktaturen Saudiarabien. Det är så uppenbart i strid med vår lagstiftning att det är helt absurt.

Det är få branscher som är så smutsiga som vapenhandeln, och den genomsyras av korruption.  På vilket annat område kan regeringspolitiken på ett så uppenbart gå helt emot lagstiftningen?

Det är makalöst.  Självklart måste lagstiftningen följas och håller den inte så måste den skrivas om. Vapenindustrin tar oss inte in i framtiden, den för oss bakåt.

Maktlösheten – vår tids stora utmaning

I går presenterade Obama sin nya strategi för Afghanistan och visade återigen prov på vilken enastående retoriker han är.  Men jag tycker att han missar det allra mest grundläggande: varför blir det så här?

Människor måste ha makt över sina egna liv. Maktlöshet föder frustration, intolerans och våld. Det gäller i Afghanistan och det gäller i Sverige. Vi måste bekämpa känslan av maktlöshet, var än den dyker upp.

Ett stabilt Afghanistan skapas när medborgarna får möjligheter till att forma ett samhälle som håller ihop. Det som behövs är grundläggande hälsovård, rättsväsende, utbildning, och inte minst gemensamt arbete för att skapa sig det samhälle man vill ha.

Oavsett om vi tror att militära medel behövs för att hantera den uppkomna situationen eller inte så anser de flesta att det inte är genom militära medel ett stabilt Afghanistan kan byggas. De civila strategier som finns för att bygga en sammanhållen afghansk stat får jag intrycket av bygger uppifrån och ner.  För långsiktighet måste utgångspunkten vara att medborgarna skapar helheten, inte tvärtom.

Det måste finnas andra sätt för människor att ta/återta makt än genom de militanta rörelserna. Alternativ där den enskilda spelar roll och där det är värt att satsa för att man ser resultat. En vägbomb som detonerar ger ett synbart resultat, om än extremt kortsiktigt och inte på något sätt konstruktivt. En skola, ett jobb, fungerande avlopp är bättre alternativ. Och en gemensam ansträngning för att bygga dem. En gemensam ansträngning som kräver att meningsskiljaktigheter löses, att kompromisser görs och att alla ser det goda i resultatet även om det inte blev exakt som just jag hade tänkt mig.

Jag tror att det är så omvärlden kan göra skillnad, och vi måste göra det i tid. Det är alltid läskigt att tänka stort, men konsekvenserna av ett stort civilt engagemang kan aldrig bli lika skrämmande som konsekvenserna av ett stort militärt. Vad skulle exempelvis en civil konfliktförebyggande offensiv i Pakistan kunna åstadkomma? Långsiktigt arbete, med utgångspunkt i medborgarnas vardag, i samarbete med pakistanska myndigheter. Nu, inte sedan. Möjligheterna är svindlande.

Även här hemma bottnar våra stora samhällsproblem i känslan av att saker inte är möjliga. Den deprimerade känner sig oförmögen att påverka sin situation och sjunker allt djupare. Frustration och maktlöshet kan leda till våldshandlingar och narkotikamissbruk. Främlingsfientlighet. Det är när människor inte känner att de kan påverka sina liv som de främlingsfientliga partierna växer. Jag har förlorat jobbet och det måste vara någons fel. Men ingen som räknas ser mig. Ingen med makt delar med sig av den till mig. Protest.

Så maktlösheten delas av de till synes omaka. Den varslade industriarbetaren i Trollhättan som överväger att rösta på Sverigedemokraterna och den frustrerade afghanen som överväger att ansluta sig till en grupp talibaner.

Känslan av maktlöshet delas, men den förenar inte.

I turistparadisets skugga

Har du varit i Thailand nyligen? Eller är du på väg dit? I så fall kommer du med all säkerhet träffa migrantarbetare från Burma, men det är inte säkert att du är medveten om det. De lever i tysthet i turistparadiset, arbetar som byggjobbare, städare, diskare och – i värsta fall – som tvångsprostituerade på bordellerna.

I dag lever omkring två miljoner migrantarbetare från Burma i Thailand. De har flytt från krig och förtryck, men också från usla levnadsförhållanden och fattigdom i hemlandet. I Thailand finns jobb, men de allra flesta har kommit dit illegalt, vilket gör att de blir extremt hårt exploaterade. De arbetar för de lägsta lönerna och med de sämsta arbetsvillkoren. Många tvingas arbeta 16-17 timmar om dygnet och får ibland inte ens lämna sina arbetsplatser på nätterna.

Sverige skulle kunna påverka deras situation, inte minst för att Sverige är ett av de viktigaste länderna för den thailändska turistindustrin, men hittills har migrantarbetarna och deras villkor varit en icke-fråga i svensk debatt. Desto roligare då, att Svenska Burmakommittén nu gör en satsning för att öka kunskapen i Sverige. Läs deras nya hemsida som bland annat innehåller en rad porträtt av migrantarbetare. Och gå på deras seminarium i ämnet nästa vecka, den 3 december klockan 18 på ABF Stockhlom.

Be there or be square!

Utan tvivel är man inte klok

I USA är ifärd med att fira Thanksgiving, men när firandet är över och kalkonen uppäten kommer ytterligare 34 000 soldater och officerare få inställelseorder för tjänstgöring i Afghanistan. Beslutet är inte fattat, men enligt amerikanska medier verkar en truppförstärkning i den storleksordningen vara det väntade resultatet.

För många av de kvinnor och män som nu ska åka är det inte den första missionen de genomför, eller ens den andra. Kriget är inne på sitt åttonde år. Den amerikanska närvaron har nu varat 2,5 gånger så länge som WWII och överskrider Vietnamkriget i tid under 2010.

De 68 000 amerikaner som redan är i Afghanistan samt de 45 000 som är där från andra länder räcker alltså inte. Den 7 december är det NATO-möte i Bryssel. Då förväntas USA sätta press på sina allierade för ytterligare truppbidrag. Det lär inte bli lätt och det är inte självklart i USA heller.

En ny opinionsundersökning från CNN redovisar att den amerikanska opinionen är splittrad: 50 procent stödjer en truppförstärkning medan 49 procent är emot det. 66 procent tycker att kriget går dåligt (det är en ökning med 11 procent sedan mars i år). Kriget har såhär långt krävt mer än 900 amerikanska liv.

Indiens premiärminister, Manmohan Singh, besöker just nu USA. Indien är en av de största bidragsgivarna till Afghanistan, något som möts med misstänksamhet i Pakistan samtidigt som ett minskat spänningsläge mellan kärnvapenmakterna skulle medge en omfördelning av militära resurser i Pakistan, från gränsen till Indien till kriget mot Talibanerna.

Vid en presskonferens går med anledning av besöket sade Obama bland annat:

”It’s going to be important to recognize that in order for us to succeed there, you’ve got to have a comprehensive strategy that includes civilian and diplomatic efforts”.

Just det.

Den genomsnittliga livslängden i Afghanistan är bara 43 år. Var femte barn dör före sin femåriga födelsedag och då har ändå spädbarnsdödligheten minskat under den internationella närvaron. Den brittiska biståndsorganisationen Oxfam har tillsammans med lokala organisationer gjort en undersökning som visar att fattigdom och korruption driver kriget i Afghanistan.  Sjuttio procent av de intervjuade angav arbetslöshet och fattigdom som den viktigaste drivkraften i kriget och 48 procent angav korruption och ineffektivitet i den afghanska regeringen som en viktig faktor. Det är en dyster, för att inte säga nattsvart bild.

För ett dygn sedan började 494 svenska soldater sin tjänstgöring i Mazar-i-Sharif. SF18, som styrkan heter, har ett ansvarsområde som motsvarar ungefär en femtedel av Sveriges yta. Riksdagen debatterade nyligen den svenska insatsen med anledning av det utskottsbetänkande som följer på regeringens proposition 2009/10:38 Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF).

Protokollet från debatten finns att läsa här (anf. 171 och framåt).

De av oss som i varierande grad förespråkar fortsatt militär närvaro tenderar fortfarande göra misstaget att inte rikta hård kritik mot det som förtjänar den. Förmodligen i en missriktad omsorg om opinionsstödet för det svenska bidraget. Jag är övertygad om att de är de starkaste förespråkarna som ska vara de hårdaste kritikerna och mest högljudda kravställarna. Det kan handla om USA:s och OEF:s krigföring, tortyr och systematiska krigsförbrytelser, de fortsatta bristerna vad gäller helhetssyn på insatserna, det faktum att det civila biståndet fortfarande är för litet i omfattning eller sådant som har att göra med brister i vårt stöd och omhändertagande av hårt ansträngd civil och militär personal som arbetar på plats i Afghanistan. Ja allt som brister och måste förbättras.

På motsvarande sätt bör motståndarna till de militära insatserna kunna diskutera svårigheter och risker med ett militärt tillbakadragande i nuläget. De som kräver militärt tillbakadragande omedelbart är fortfarande svaret skyldiga: Vad händer då och hur ser vårt ansvar ut för det som händer? Att upphöra med det svenska militära bidraget skulle i dagsläget enbart innebära att det blir mer av det som kritikerna vänder sig mest emot: Det skulle med all sannolikhet vara USA och OEF som fick täcka upp. Är det bättre?

Frågan är inte enkel och verkligen inte svart eller vit. Men just detta faktum bör föranleda en debatt utan låsta positioner i sedan länge grävda skyttegravar.

Massmord på journalister

Varje år dödas journalister i tjänsten. För att de bevakar krigsområden eller för att de skrivit något som hotat korrupta makthavare. 2009 hade 35 journalister dödats. 

Det var före den 24 november. Då, på några få minuter, mördades tolv journalister i Maguindanaoprovinsen på Filippinerna. Ett dåd av ett slag som aldrig tidigare skådats. Läs mer på Reportrar utan gränsers internationella hemsida.

Morden skedde under en manifestation för en utmanare till Två av mördarna var poliser med koppling till provinsens guvernör, Andal Ampatuan Jr, som är anhängare till presidenten Gloria Arroyo.

Morden på journalisterna var en del av en större massaker på anhängare till politikern Esmael Mangudadatu, som utmanat Ampatuan Jr om guvernörsposten. Hittills har 21 kroppar hittats, men det kan finnas fler dödsoffer. Några av offren har blivit halshuggna eller sargade. 

På senare år har allt fler hot mot yttrandefriheten kommit från kriminella grupper med nära anknytning till politiker och mäktiga företag. Olika maktcentrum går samma när de hotas av det fria ordet. Vi ser det i den här brutala formen på Filippinerna, men vi kan även se det i Latinamerika, Ryssland och – ja, faktiskt, – i Europa. 

 

Obama och Guantanamo

Det är bara ett par veckor tills president Obama tilldelas Nobels fredspris. Det har skrivits mycket om hurvida han förtjänar priset eller inte, och de flesta verkar överens om att han får priset för vad han förhoppningsvis kommer att åstadkomma, snarare än för vad han fått gjort under sitt knappa år som president.

För ungefär ett år sedan vad jag på ett seminarium om USA:s bruk av tortyr i New York.  Seminariet arrangerades av American Constitution Society och Amerikanska PEN. Publiken bestod av New York-liberaler som delade organisatörernas uppfattning om det systematiska användandet av tortyr som USA då använde sig av, och vars främsta förespråkare satt på landets högsta ämbeten, så som vice president Dick Cheney.

Obama var vald, men hade ännu inte tillträtt. Det var tydligt att såväl paneldeltagare som publik kände sig alienerade, som en distingerad minoritet som tappat tilltron till politikerna. Osäkerheten inför vad Obama verkligen skulle göra när han tillträdde var nästan lika stor som förhoppningarna. Debatten i USA hade förskjutits helt – från att tortyr var något som ”de onda” höll på med till att bli ett nödvändigt verktyg för de goda i kampen mot de onda. I verkligheten och i Hollywood (som i TV-serien 24). Nu är frågan om normen kan förskjutas tillbaka igen.

Det första Barack Obama gjorde när han tillträdde var att skriva under en order om att Guantanamo skulle stängas inom ett år. Nu i veckan erkände han för första gången offentligt att han inte kommer att ha lyckats.  Motståndet från republikaner i kongressen har satt käppar i hjulet. Deras skepsis är stor kring att föra fångarna till USA för rättegångar i amerikanska domstolar. Det blir intressant att se hur rättegångarna i New York går. Ett av flera dilemman är hur man ska hantera bevisföring som framkommit under tortyr på Guantanamo. Det finns ju många som på goda grunder hävdar att information som lämnas under tortyr inte är vatten värd.

Ett år har gått sedan seminariet i Greenwich Village och Guantanamo är ännu inte stängt. Den luttrade panelen bestående av Jane Meyer, Scott Horton och Elisa Massimino hade rätt i sin skepsis. Men också i sina förhoppningar. President Obama tänker stänga Guantanamo och nyligen lanserades kampanjen Close Gitmo Now! av organisationen New Security Action för att hjälpa honom att bearbeta motsträviga republikaner.

Men det finns inte bara ett Guantanamo, det finns flera. Bagram i Afghanistan, till exempel,  kallas ibland ”det andra Gitmo”. New York-liberalerna kommer att ha mycket att göra för lång tid framöver.

Krigets logik och logistik

”Welcome to the wartime contracting bazaar in Afghanistan. It is a virtual carnival of improbable characters and shady connections, with former CIA officials and ex-military officers joining hands with former Taliban and mujahedeen to collect US government funds in the name of the war effort.”

Texten kommer från  The Nations Aram Roston’s mycket intressanta artikel om hur den amerikanska militären köper tjänster av sina motståndare och om vänskapskorruptionen mellan politiker och säkerhetsföretag.

USA anlitar afghanska säkerhetsföretag för att garantera säkerhet vid transporter inom landet. Säkerhetsföretagen betalar talibanerna i området för att inte attackera den aktuella transporten. Hur dyrt det blir beror på typ av transport. Så får de amerikanska soldaterna det de behöver för att fortsätta kriget, så får talibanerna pengar att köpa det de behöver för att fortsätta kriget.

Col. David Haight, som leder the Third Brigade of the Tenth Mountain Division säger: ”But I know that it is what it is: essentially paying the enemy, saying, ‘Hey, don’t hassle me.’ I don’t like it, but it is what it is.”

Krigets logistik. Krigets logik.

 

I en demokrati får man inte alltid som man vill

Igår genomfördes ett intressant säkerhetspolitiskt seminarium i Stockholm. Det var Folk och Försvar, Svenska Atlantkommittén och en rad andra organisationer som arrangerade på temat Nato, EU och Norden – säker solidaritet.

Ni kan se seminariet i efterhand här.

En fråga som kom upp hela tiden under diskussionen var den folkliga förankringen, som alla ansåg vara bristande. Sverige har i grunden lagt om sin försvars- och säkerhetspolitik på senare år, bland annat genom att utlova stöd om något grannland attackeras, men väldigt få medborgare är medvetna om detta.

Annika Nordgren Christensen, en av grundarna av den här bloggen, var den som lyfte frågan om den folkliga förankringen, men även flera av de som vill att Sverige går med i Nato. Det intressanta var att alla Natokramare verkade utgå ifrån att omläggningen av politiken skulle kunna fortsätta om den folkliga debatten bara fördjupades.

Men tänk om en fördjupad och breddad debatt gör att medborgarna ställer sig på bromsen. Annika N C tog upp den saken också men då var det ingen som riktigt nappade. Det kanske inte alltid är Nato som är det mest rationella valet när framtidens svenska säkerhet diskuteras, även om folkpartiet och det militära etablissemanget tycks utgå från det.

Vill de ha en debatt om det innebär att den omläggning som pågått i det tysta måste avbrytas?

Jag tvivlar på det.

En annan fråga under seminariet rörde vem som ska bestämma över svenska insatser utomlands. En av de närvarande frågade om inte regeringen borde få fullmakt att besluta utan att först ta frågan via riksdagen, underförstått eftersom riksdagen skulle kunna bli en bromskloss. Där tycktes den ”folkliga förankringen” inte lika viktig.

“Mr. Gorbachev, open this gate! Mr. Gorbachev, tear down this wall!”

Berlinmuren

 

Israeli West Bank Barrier

Berlinmuren är tack och lov riven, men ännu finns synliga murar (som Israels 720 km långa barriär på Västbanken) och andra sorters murar, som t.ex. är till för att hindra människor på flykt från Afrika till Europa, eller sådana som förhindrar människor från att resa fritt, som i diktaturer.

Den sista muren är inte rasad, den sista är av allt att döma inte byggd. Därmed går kampen vidare.