I Agenda i söndags fick vi veta att den omstridde Wikileaksgrundaren Julian Assange uppfattar sig själv som startpunkten för den arabiska våren. Det är ett alldeles fantastiskt uttalande, som tyder på en historieuppfattning som inte står moderaternas självförhärligande långt efter. Det är säkert sant att Wikileaks på något mycket avlägset sätt funnits med i bilden när miljoner människor insåg att de skulle kasta sina despoter över ända, men jag lutar nog åt att förtryckets självdestruktiva drag, de sociala orättvisorna och människors strävan efter större frihet var viktigare instrument än en nätsajt producerad i västvärlden.
Det vore på ett plan lika rimligt att hävda att Bush hade rätt när han sade att invasionen av Irak skulle bli en tändande gnista för demokratirörelserna i arabvärlden. Tänk efter. Det är bara tio år sedan invasionen av Afghanistan och åtta år sedan invasionen av Irak. Det om något måste väl uppfattas som en Quick fix!
Nej, ärligt talat. Den historiskrivningen är också bisarr, i alla fall när den används som ett argument för invasionerna. Det kaos och det lidande dessa skapat kan knappast anses ha gynnat demokrati och mänskliga rättigheter.
Om man inte vänder på det.
I DN i dag säger den egyptiska aktivisten Salma Said, med 25 000 followers på Twitter att invasionen av Irak ökade energin i den egyptiska demokratirörelsen, eftersom man var emot invasionen och USA stöttades av Mubarak. Se där ett samband som Bush nog inte hade räknat med.

About these ads