You are currently browsing Annika Nordgren Christensen’s articles.

Efter regeringens senfärdiga och vankelmodiga hantering av Libyenkrisen var det många som välkomnade att man äntligen fattade beslut om det svenska deltagandet. Det var i elfte timmen – lägligt inför NATO:s generalsekreterares stockholmsbesök i veckan och turligt nog i samband med toppmötet om Libyen i London.  Men av historien har vi uppenbarligen inget lärt och i sedvanlig svensk anda verkar det viktigare att visa flagg än att verkligen göra skillnad. Denna gång manifesterat å ena sidan av Socialdemokraternas drivkraft att påminna regeringen om sin minoritetsställning och å andra sidan av regeringens beslut om att tillmötesgå Socialdemokraterna hellre än att säga att det i sådana fall är bättre att använda de 200 miljoner kronor som insatsen beräknas kosta till den civila insatsen – till stöd för de civila på marken som Sverige nu ska flyga över och lämna till andra nationer att skydda.

Slutsatsen av många smärtsamma och skamfyllda situationer i modern tid är att styrkor som ska skydda civilbefolkningar i enlighet med FN:s resolutioner måste ha ordentliga mandat att agera samt utrustning adekvat för ändamålet. Annars riskerar insatserna bli i bästa fall meningslösa och i sämsta fall kontraproduktiva. Många av oss minns till exempel de nederländska styrkor som stod maktlösa under Srebrenicamassakern.

I det aktuella Libyenfallet kommer vi förvisso inte riskera en sådan situation, för om de svenska piloterna ser civila som angrips på marken kommer inte dessa lämnas i sticket – då ska nämligen enligt Urban Ahlin (S) de svenska piloterna ” flyga därifrån” i de snabba Gripen-planen så att ”flygplan från ett annat land” kan komma och ingripa (Studio Ett 110329). Ahlin verkar tro att andra nationer inte är så nogräknade och att de ska bortse från de sedvanliga Rules of engagement (ROE) som stipulerar att anfall ej får göras i efterhand.

Det finns ytterligare problem med detta resonemang: Varför ska Sverige låta andra länder genomföra det som är FN:s resolutionens huvudpoäng, nämligen att skydda civilbefolkningen, om vi nu tycker det är principiellt rätt att dessa skyddas även genom insatser mot marken från luften? Är det svenska händer som inte ska smutsats med detta, så att vi kan applådera andra länder som gör det som vi inte vill? Vad är det som gör att just Sverige – som ändå bestämt sig för att delta i insatsen och detta med ett unikt brett politiskt välkomnande av FN:s beslut – inte ska befatta sig med just markmålsbekämpning? Om det hade varit brister i materiel eller utbildning hade det varit en sak, men så är faktiskt inte fallet och det borde naturligtvis den militärt intresserade utrikesministern Carl Bildt känna till (eller låta sig informeras om).

Resultatet av den politiska processen i Sverige är enligt min mening icke godkänt åt något håll. Regeringen Reinfeldt försöker nu framstå som handlingskraftig och lägga skulden på Socialdemokraterna för de begränsningar av insatsen man egentligen inte hade velat ha. Men inte hade Socialdemokraterna plötsligt stoppat en insats som man har avkrävt regeringen med buller och bång den senaste tiden, om statsministern hade villkorat insatsen som sådan mot rimliga mandat för den svenska styrkan?

Och vad gäller Socialdemokraterna kan man bara konstatera att de antingen föll för frestelsen att örfila regeringen med sin parlamentariska minoritetsställning eller att de återuppväckte Thage G. Petersons gamla resonemang från 90-talet om att svenska soldater ska vara på Balkan, men de skulle inte ha några stridande uppgifter. Alltså återigen: I princip tycker vi att någon ska göra något, men det ska inte vara vi. Det är lätt att misströsta och tänka att både Reinfeldt och Juholt är belåtna över frågans utgång, när de i själva verket borde vara lika besvikna över det gemensamma misslyckandet.

Regeringen beräknar att den svenska insatsen kostar cirka 200 miljoner kronor att genomföra. Frågan är om man inte i detta läge hellre hade lagt dessa miljoner på den civila insatsen – till stöd för de människor av kött och blod på marken som FN-resolutionen kom till för att försvara.

”9. Calls upon all Member States, acting nationally or through regional organizations or arrangements, to provide assistance, including any necessary overflight approvals, for the purposes of implementing paragraphs 4, 6, 7 and 8 above;”

Så kom då äntligen Säkerhetsrådets resolution om flygförbudszon över Libyen. En kollektiv suck av lättnad uttrycks från norr till söder, men också från höger till vänster i svensk politik, i alla fall nu när beslutet är fattat. För en utomstående betraktare kan det se ut som upp- och nervända världen.

Den moderatledda regeringen talar emot både EU som militär aktör i Libyen och svenskt deltagande med hänvisning till att flygförbudszonen av allt att döma blir en NATO-insats. Detta är alltså samma regering som omfattar (minst) två NATO-positiva partier och som i skrivande stund håller en svenskledd EU Battlegroup i beredskap.

Samtidigt pratar företrädare för oppositionen sig varma för svenskt agerande. I gårdagens riksdagsdebatt om situationen i Libyen sade Hans Linde (V) att det är ”avgörande att omvärlden agerar, att omvärlden reagerar och att omvärlden använder alla de verktyg som folkrätten ger oss möjlighet att använda. I en kommentar till Flamman säger han att omvärlden har en skyldighet att agera ”i ett läge när regimen i landet sätter in attackhelikoptrar och stridsflyg mot sin egen befolkning.”

Gustav Fridolin (MP) var inne på samma linje:

”Nu måste vi göra det vi kan för att stoppa Khadaffis hänsynslösa bombningar. Därför måste Sverige med kraft i FN kämpa för verkningsfulla åtgärder inklusive en verkningsfull flygförbudszon.”

Urban Ahlin, som har Socialdemokraternas riksdagsgrupp bakom sig i krav på att Sverige bör vara berett att bidra till insatsen om FN så begär, pekade i debatten på den snabbinsatsstyrkan vi har i beredskap och sade att han utgår från att regeringen gör förberedelser så att den kan användas.

Men utrikesminister Carl Bildt var tydlig. Han sade att det handlar om USA och det handlar om NATO och ansågs sig nödgad att påminna de rödgröna om att EU inte är militariserat. Nu har både utrikesministern och statsministern på kort tid slagit fast bodelningen mellan EU och NATO. När det brinner är det NATO som ska släcka och svenska resurser – egna registerförband varav vi betalar dyrt för den 10-dagars beredskap som några av dessa innehåller, samt resurser som kanaliseras genom EU Battlegroupkonceptet – är vare sig det första eller sista man tänker på.

I skrivande stund sitter NATO:s beslutande organ, Nordatlantiska rådet, i möte för att diskutera vilken roll man eventuellt ska ta i Libyen. På mötet diskuteras innebörden av resolutionen och planera för alla möjliga eventualiteter, enligt NATO:s taleskvinna Oana Lungescu (ATP). Om alliansens tre villkor är uppfyllda för NATO att reagera – ett påvisbart behov för alliansen att agera, starkt regionalt stöd och en tydlig rättslig grund – står alliansen redo att agera som en del av den breda internationella insatsen, säger Lungescu.

Notera vad hon säger. Hon pekar på att NATO är redo att agera som en del av den breda internationella insatsen. Uppenbarligen anser inte NATO att den bodelning som regeringen förfäktar är så självklar.

Ingen företrädare för riksdagspartierna har, såvitt jag hört, uttryckt att kraven på världssamfundets agerande villkoras med att det inte får ske under NATO:s ledning och med starkt amerikanskt inslag. NATO kan uppenbarligen vara bra att ha ibland, i synnerhet när EU inte har förmågan – vilket dessa partier har ansett att EU inte ska ha. Och inget av regeringspartierna har sagt att vi lika gärna kan avanmäla de dyra registerförband som Sverige håller sig med, eftersom de ändå inte ska användas – eller att det här är sista gången Sverige leder en EU Battlegroup eftersom de inte behövs när NATO ändå gör jobbet.

Kritiken mot Battlegroupkonceptet lär nu ta ny fart och engagera fler. Frågan är vad slutsatsen blir när man ropar på kapaciteten och kritiserar konceptet utifrån att man inte använder det, snarare än för dess existens? Att resurserna istället ska läggas på svenskt deltagande NATO:s snabbinsatsstyrka (NRF), vilket (S) tidigare har avvisat med hänvisning till försvarsbudgeten och som regeringen valt att inte gå fram med?

I de politiska partiernas intressanta ställningstaganden kring Libyen finner både blåa, röda och gröna skäl till politisk rannsakan:

Hur går det ihop att på en och samma gång vilja avveckla all militär verksamhet och samtidigt sluta upp bakom världssamfundets skyldighet att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten? I situationer där de fredliga medlen visar sig otillräckliga måste detta göras med vapen i hand. Vilket land ska i så fall ta på sig dessa uppgifter? Och vem ska tillverka de vapen som dessa soldater ska utrustas med?

Man kan kalla det vi ser nu för pragmatism, men det håller inte i längden. För hur ska man på en och samma gång kunna vara emot militära satsningar, internationella övningar och NATO-ledda insatser om alltihop är förutsättningar för det man anser nödvändigt i vissa situationer? Vi kan rimligen inte bara peka på andra och säga att de ska utföra uppgifterna – och det är det heller ingen som i dagsläget gör.

Och från motsatt håll: Att lägga resurser på något man motiverar med att EU måste ha militär kapacitet som en del av sin verktygslåda, fram till att plötsligt slå fast att allt som har med snabba och skarpa militära insatser att göra sköter NATO – ja då framstår hela den försvarsomställning som vi har ägnat oss åt de senaste 15 åren som både märklig och omotiverad. Vad drar partierna för slutsatser av det?

(Inlägget är även publicerat på Newsmill)

Världens blogg har den stora glädjen att publicera ett inlägg av Lena Ag, Kvinna till Kvinnas generalsekreterare. Kvinna till Kvinna är en insamlingsstiftelse som stödjer kvinnors organisering i konfliktområden och samarbetar med kvinnoorganisationer som tar en aktiv del i arbetet för fred och återuppbyggnad. 2002 fick Kvinna till Kvinna Right Livelihood Award för sitt framgångsrika stöd till kvinnors freds- och försoningsarbete.

I rapporten ”Security on whose terms” ställer Kvinna till Kvinna frågan vad som hade hänt om kvinnor för ett ögonblick betraktades som en egen etnisk grupp.  Skulle då inte det massiva, könsbaserade våldet som kvinnor utsätts för världen över, dag efter dag, år efter år, i form av könsstympning, hemgiftsbränningar, massvåldtäkter, hedersmord, våld i hemmet, trafficking för sexuella ändamål, brudkidnappningar, barnäktenskap med mera betraktas som ett pågående lågintensivt krig? Vi talar ju om astronomiska siffror.

Ett citat ur Per Wirténs artikel på Expressens kultursida den 17 januari i år:

”Under de senaste 50 åren har fler flickor mördats – just för att de är flickor – än män dött under 1900-talets alla krig. Ja, varje årtionde dödas fler flickor än alla de människor som slaktats under 1900-talets olika folkmord. För några år sedan började ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen summera antalet ”saknade kvinnor”, de som enbart på grund av kön aborterats eller dödats som spädbarn. Han landade i att världen saknar 107 miljoner kvinnor.”

Ett annat exempel i en internationell statistikjämförelse från UNFPA:

”Violence kills and disables as many women between the ages of 15 and 44 as cancer. And its toll on women’s health surpasses that of traffic accidents and malaria combined.”

Om kvinnor vore en etnisk grupp, skulle då inte detta könsbaserade våld mot kvinnor just för att de är kvinnor klassas som ett hot mot den globala stabiliteten och freden?

Lena Ag

Generalsekreterare för Kvinna till Kvinna

Världens blogg presenterar ett nytt inlägg av Anders Eriksson. Anders arbetar till vardags som generalsekreterare på Värnpliktsrådet.  Han deltog i S-Studenters ”10-talsprogrammet” med ett kapitel om säkerhetspolitik och har ett särskilt intresse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Arktis- och Barentregionerna.

Bör Sverige gå med i Nato? Frågan är åter på dagordningen sedan Mona Sahlin och Urban Ahlin (s) skrivit ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i samband med utrikesnämndens sammanträde i veckan. Att socialdemokratiska företrädare gör utspel kring Nato just nu är inte särskilt märkligt då det är valår och de vet att opinionen, än så länge, är skeptiska till ett svenskt medlemskap. Att dessutom regeringspartierna är splittrade i frågan sinsemellan spelar förmodligen in en del även det.

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan inte frågan om det svenska medlemskapet vara det i sig intressanta, utan hur Sverige på bästa sätt bidrar till att skapa fred och säkerhet i närområdet. Och då blir inte frågan så enkel som såväl förespråkare som motståndare gör gällande. För några veckor sedan skrev A. Wess Mitchell och Robert Kron, båda vid Washingtonbaserade CEPA, en artikel på webbplatsen Real Clear World, om Natos relation till sina medlemsstater i vårt närområde. Artikeln är intressant i sin helhet, men för sammanhanget kanske allra mest vad de skriver om Sverige och Finland:

”Political energy should also be channeled northward to membership for Sweden and Finland. These traditionally neutral states are becoming more open to the prospect of joining NATO in the aftermath of the 2008 Georgia War. Shoring up this northern shoulder would rally the Alliance around a practical and achievable goal, alleviating institutional gridlock over failed expansion to the East and bolstering confidence among the exposed Baltic States.”

Är ökad säkerhet för de baltiska staterna givet av ett svenskt och finskt medlemskap i Nato? Nja, det är nog inte riktigt så enkelt. Baltstaternas medlemskap i Nato och EU har uppfattats som nederlag från rysk sida, och har fått dem att agera pressat. Natos, och andras, ökade verksamhet i Arktis och det som, inom EU, kallas the High North har dessutom lett till de allt mer frostiga relationerna mellan alliansen och Ryssland, vilket Lars Gyllenhaal skrev om i två mycket läsvärda artiklar i NSD i somras. Vi kan bara spekulera kring den ryska reaktionen på svenskt och finskt medlemskap i alliansen, men det är inte alls givet att det skulle stärka stabiliteten och säkerheten i regionen.

Det finns en annan aspekt, som delvis anknyter till detta. Björn von Sydow (s) höll häromåret ett anförande om säkerheten i Norden. Där påpekade han bland annat att USA har huvuddelen av sina dugliga styrkor uppknutna i Afghanistan och Irak, vilket tveklöst försämrar deras möjlighet att agera i vårt närområde. Då USA står för ungefär 70% av Natos militära kapacitet innebär det i praktiken detta även Natos förmåga att agera, vilket Johan Westerholm ofta påpekar på sin blogg.

Att då, som Sahlin och Ahlin gör i det öppna brevet, ifrågasätta att ”svenska JAS-plan ska sköta luftövervakningen för dessa Natoländer” ter sig ganska märkligt. Särskilt som man lyfter fram det nordiska försvarssamarbetet i den rödgröna överenskommelsen om försvars- och säkerhetspolitiken. Okej att Baltstaterna formellt inte räknas till Norden, men de går inte att bortse från. Thorvald Stoltenberg föreslog gemensam luftövervakning av Island i den rapport han presenterade för Nordens utrikes ministrar förra året, och jag tycker att det även bör kunna inkludera Baltikum i en trovärdig säkerhetsstrategi för vårt närområde.

Sammanfattningsvis, ett medlemskap i Nato ger inte nödvändigtvis mer säkerhet till vår region. Det är snarare så att allt mer tyder på att länderna i vår region måste ta ett allt större ansvar för den gemensamma säkerheten.

Utöver att det inte per automatik leder till ökad säkerhet, finns det argument som direkt talat emot ett svenskt medlemskap i Nato. Möjligheten till en nationell handlingsfrihet i säkerhetspolitiken och att Nato fortfarande har taktiska kärnvapen som en central del i alliansens försvarsstrategi är två, för mig, tungt vägande argument för att fortsätta stå utanför. Så min poäng är inte att Sahlin och Ahlin, och andra för den delen, har fel i att motsätta sig ett svenskt medlemskap. Min poäng är att frågan är komplex och innehåller mängder av perspektiv, vilket definitivt motiverar en mer genomgripande utredning i frågan. Inte minst förtjänar diskussionen om vår relation till alliansen något annat än plakatpolitiska utspel.

Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin och partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin konstaterar i ett öppet brev till statsministern och utrikesministern att regeringen spretar i Natofrågan. Sahlin ser en ”glidning mot ett Natomedlemskap som jag inte vill se” och hon vill också ha besked om regeringen ska genomföra en utredning av ett svenskt Nato-medlemskap.

Reinfeldt säger till TT att regeringen ”inte har öppnat för någon Natoutredning som det beskrivs i brevet. Den svenska säkerhetspolitiska doktrinen gäller fortsatt som grund”.

Nej, i Sverige och Stockholm är det tyst. Det kan bero på att Bildt pratar av sig i Helsingfors – där debatten om Nato är om inte livlig så i alla fall befintlig, vilket faktiskt  den svenska regeringen förtjänstfullt bidrar till. Det går väl an om det sker på bortaplan, kanske man tänker.

Alldeles nyligen arrangerade nämligen Sverige och Finland gemensamt ett seminarium i Helsingfors om Natos framtid utifrån det pågående arbetet med Natos nya strategiska koncept. Detta koncept, som ska definiera Natos verksamhet och utveckling under de kommande åren, är naturligtvis mycket viktigt för Natos medlemsländer, likväl som för alla andra som direkt eller indirekt påverkas av organisationens utveckling och inriktning. Konceptet ska antas i slutet av 2010.

Värd för seminariet var Finlands utrikesminister, Alexander Stubb och närvarande var Natos generalsekreterare, medlemmar i Natos expertgrupp, företrädare för Nato- och partnerländer och representanter för internationella organisationer, forskningsinstitut och frivilligorganisationer. Samt Sveriges utrikesminister Carl Bildt, vilket naturligtvis är helt i sin ordning.

På det finska utrikesdepartementets hemsida kan man läsaThe Minister of Foreign Affairs of Sweden, Carl Bildt and NATO Secretary General Anders Fogh Rasmussen. att Finland och Sverige vid sidan av seminariet skriftligt har framfört sina synpunkter på Natos roll i krishantering, EU:s och Natos samarbete och nordiskt samarbete för Natos expertgrupp och Natoländerna. Och då blir det verkligen intressant. Det innebär att Sverige har en åsikt om Natos framtid. Dessa skriftliga synpunkter vore väl något för riksdagen och Försvarsberedningen att diskutera?

Till dess att regeringens linje debatteras i offentligheten i Sverige kan man ju alltid lyssna på Bildts tal i Helsingfors. Och om man vill vara noggrann kan man med fördel jämföra det skrivna talet med det talade ordet. Speciellt i talets inledning.

För att återknyta till Sahlin och Ahlins brev: Jag tycker det hade varit lika uppfriskande som välgörande om det hade haft en annan utgångspunkt, nämligen att det händer saker. Det rör på sig inom Nato. Hur påverkar det Sverige? Hur påverkar det Sveriges samarbete med Nato och vad ligger i Sveriges intresse, utifrån de säkerhetspolitiska intressen vi har mejslat fram – ofta i stor politisk enighet – de senaste åren?

Vi behöver diskutera Nato mer, inte mindre. Kan Carl Bildt vänligen stanna i Sverige tillräckligt länge någon dag, för att hinna föra sina Nato-resonemang på hemmaplan? Det vore något för Mona Sahlin att välkomna. Ty annars formuleras den gemensamma svensk-finska relationen till Nato i Helsingfors, utom hörhåll för vare sig förespråkare eller motståndare till svenskt Natomedlemskap.

Om brevet kan man bl.a. läsa i Expressen och i SvD. Om man vill utbilda sig i frågan om nytt strategiskt koncept m.m. rekommenderas en rapport från FOI, som kan läsas här.

(Inlägget är ett utdrag ur det anförande jag nyligen höll vid Kungl Krigsvetenskapsakademiens Vintersymposium)

Östersjön är ett av världens mest förorenade hav. Sju av de tio största döda havsbottnarna i världen finns i Östersjön. Det motsvarar cirka en tiondel av Sveriges yta, eller hela Danmark.

På dessa bottnar, eller snarare inbäddade i dem, vilar dumpad ammunition, gamla stridsmedel och i värsta fall nukleärt avfall, sida vid sida med olika former av ledningar som knyter fast länder i ömsesidiga beroenden – eller som skapar ökade risker för incidenter och konflikter, beroende hur man ser på saken.

Det bor cirka 90 miljoner människor runt Östersjön och på Östersjön transporteras omkring 15 procent av hela världens frakttrafik. Hela tiden är minst 2000 handelsfartyg i rörelse och antalet beräknas öka med över 50 procent till år 2030.

Jag har läst uppgifter från Kustbevakningen om att uppemot 20 % av fartygen på Östersjön transporterar miljöfarlig last, inkl. olja och gas. Över 80 % av den finska utrikeshandeln går går på köl genom Östersjön och för Ryssland är den siffran 40 % – och beslut har fattats om att ytterligare fördubbla de ryska oljetransporterna.

Energiinfrastruktur och exporten klassas som ryska vitala strategiska intressen och energivapnet används som bekant för politiskt inflytande. En stor del ägs av ryska staten, plus att det finns en icke oansenlig del privatekonomiska intressen hos den politiska eliten, vilket inte torde göra engagemanget mindre. Å andra sidan blir flöden ut ur Ryssland en samarbetsfråga, på samma sätt som sjösäkerheten. Olyckor och friktioner är helt enkelt inte bra för affärerna.

Och apropå olyckor måste man fråga sig hur vi skulle hantera en Exxon Valdez i Östersjön? Vet vi ens vilka resurser Östersjöstaterna gemensamt kan skrapa ihop när det gäller olyckshantering? Vi tror vi vet, men är det någon som har inventerat annat än fina tabeller över sådant som ibland man vill ha, borde ha fått eller eventuellt kan hoppas på?

Det saknas inte precis goda ambitioner när det gäller Östersjöns havsmiljö. Helsingforskommissionen, Helcom, tillkom 1977, Östersjöns miljödeklaration antogs den 9 april 1992, Östersjöns Agenda 21-arbete initierades av statsministrar i länderna kring Östersjön 1996, Aktionsplanen för Östersjön antogs i november 2008 och EU:s Östersjöstrategi antogs av Europeiska rådet i oktober 2009. Genom Östersjöstrategin skapas för första gången en intern EU-strategi för en specifik makroregion. Strategin är tänkt att fungera som en modell för regional problemlösning och identitetsskapande inom hela EU.

Några exempel på alla de projekt som ryms inom EU:s Östersjöstrategi är att minska gödselanvändningen i jordbruket, att förbättra samarbetet mellan universitet och öka studenters och forskares rörlighet inom regionen, att minska risken för oljeläckage genom att skapa så kallade havsmotorvägar, att samordna ländernas sjöövervakning och ta gemensamma krafttag mot människohandel.

Hur kan vi då lyckas den här gången?

För det första är det en självklarhet att det krävs en stark integrering av jordbruket och fisket i strategin eftersom det är dessa två näringar som har störst negativ miljöpåverkan på Östersjön. Att med ena handen genom befintliga EU-medel som jordbruksstöd förvärra miljösituationen i Östersjön, samtidigt som man med Östersjöstrategin i andra handen försöker läsa dem, är ju inte speciellt rationellt.

För det andra måste vi komma till rätta med den mångfald av konkurrerande aktiviteter och överlappande kompetenser och myndigheter som finns i Östersjön. Det måste till regional samverkan, regionala lösningar samt involvering av alla länder, sektorer och administrativa nivåer i en integrerad planering och förvaltning av Östersjön, för att målen i strategin ska kunna uppnås.

För det tredje måste strategin säkras genom att den hanteras på högsta politiska nivå inom Europeiska rådet och det krävs att EU-kommissionen engageras fortlöpande.

Och, för det fjärde: Ryssland måste integreras mer i Östersjösamarbetet. Ett av många argument är att den värsta utsläppskällan till Östersjön är avloppen från ryska Kaliningrad.

Läs hela inlägget här »

Världens blogg proudly present gästbloggare: Magnus Walan. Magnus ansvarar för Politik- och samhällskontakt vid Diakonia, vilket är ett biståndsorgan som genom stöd till hundratals organisationer världen över bidrar till varaktig förändring av situationen för världens mest utsatta och fattiga.

Magnus Walan, Diakonia

Häromdagen blev jag tillfrågad av Dagens Eko vad jag som representant för Diakonia tycker om regeringens organ för Näringsliv och utveckling.

Jag svarade att det är svårt att svara då vi inte ser vilka mål och instrument organet skall ha. Jag fick en hel del kommentarer att jag var för okritisk. Men det är det viktigt att inte döma på förhand.

Men visst finns det anledning till oro. Det är inte första gången vi ser projekt som handlar om att med bistånd ”samverka med näringslivet”.

Vi minns med förskräckelse Sydafrikasatsningen/JAS-försäljningen med Sydafrikafonden som med 80 miljoner i bistånd skulle skapa tusentals jobb. Fonden fick läggas ned efter några år. 80 miljoner var borta och jag tror inte att ett enda jobb skapades i Sydafrika.

Vi vet också om den kritik som riktats mot den biståndsfinansierade riskkapitalfonden Swedfund från både statliga utvärderingsorganet SADEV såväl som Riksrevisionen. Båda kritiserar organet för att mest se till tillväxt och affärer och mindre se effekter för fattiga människor. Trots detta har regeringen beslutat att öka Swedfunds anslag med en miljard.

Jag har också en kopia på ett brev som Svensk Projektexport skrev till Thomas Östros 2006 där man kritiserade regeringen för att inte se till att biståndet i högre grad återflödade tillbaka till svenska företag. Svensk Projektexport ägs av de svenska storföretagen ABB, Ericsson med flera.

Och på nätet hittade jag 2007 ett UD-dokument. Det var ett utkast till handlingsplan för det näringslivsråd som nu upprättats. I dokumentet talas det mycket om svenska exportmöjligheter, svenska företags intressen att gynna Sverige. Men väldigt lite om hur eventuell handel och investeringar skall gynna fattiga människors makt. Det som riksdagen beslutat är biståndets mål.

Gunilla Carlsson talade vid lanseringen av rådet om att Sverige ligger efter Europa i samverkan mellan företag och biståndet. Nästa precis samma ord som Svensk Projektexport använde när de argumenterade för ett ökat återflöde av bistånd till svenska företag.

När våra ministrar pratar om bistånd vill man gärna samtidigt tala om korruption. Så även statsministern i en riksdagsdebatt i december. Men märkligt nog gör man inte det när man talar om vapenexport. Trots alla bevis från åklagare i Sverige och Storbritannien om att miljarder betalats ut i samband med JAS affärerna.

Men man talar inte heller om problemet med kapitalflykt från fattiga länder där den största andelen utgörs av företag som manipulerar priser i sin interna handel inom företaget. Och för över pengarna till skatteparadis. Forskning visar att kapitalflykten via företag från fattiga länder är tio gånger så stor som inflödet av bistånd.

Här kan man verkligen tala om behov av åtgärder för att gynna fattiga ländernas ekonomiska utveckling. Men kring detta tycks regeringen inte ens ha någon policy.

De svenska exportorganen Svensk Exportkredit, Exportkreditnämnden och Exportrådet har varken instrument eller policies för att leva upp till riksdagens beslut att stödja – inte motverka – fattigdomsbekämpningen och främjandet av de mänskliga rättigheterna.

Det hade varit intressant om näringslivsrådet bestod av representanter från handelskammare och liknande i fattiga länder. Om målet var att utveckla fattiga länders ekonomier och marknader. Och inte minst med representanter som kan övervaka och ge råd till hur resurserna fås att stanna i länderna och bidra till utveckling.

Samtidigt som regeringen ger denna gräddfil till svenska företag in i biståndet stänger samma regering dörren till de små men viktiga organ som försöker bevaka hur företag uppför sig i fattiga länder – SwedWatch och Fair Trade Center – genom att minska informationsbidragen med 59% på ett år.

Detta vet vi – det är inte att döma på förhand. Om du vill läsa mer om Diakonias ståndpunkter om bistånd och handelspolitik bloggar jag regelbundet på www.diakoniablogg.se/

Foto: Henrik Eskilsson/Försvarsmakten Andra uttrycker så starkt och klart de känslor som väcks när dödsbuden kommer från den svenska Isaf-styrkan i Afghanistan.

Känslan av att vilja göra något, vad som helst, om så bara en liten symbolisk handling, gör att ett växande antal människor manifesterar stödet för veteraner och soldater i utlandstjänst genom att bära Fredsbaskrarnas Gula Band.

Det kan vara början till en bred veteranpolitisk medvetenhet i Sverige. För alldeles oavsett om man är för eller emot att Sverige deltar i en viss mission som beslutas av regering och riksdag, är det många som tycker det är rimligt att de kvinnor och män som genomför utlandsmissioner ska få det stöd de förtjänar och har rätt till både under och efter genomförd insats.

Just detta faktum att det är politiska majoritetsbeslut som ligger bakom militära internationella insatser gör att vi måste vara noga med att inte blanda ihop de öden och händelser som drabbar svenskar i utlandstjänst med diskussionen om missionen i sig. Det är alldeles självklart att Sverige måste ha en kontinuerlig debatt om vi gör rätt i att bidra eller fortsätta bidra till en viss insats; huruvida vi är på rätt plats, med rätt utrustning, om vi har ett rimligt uppdrag, om mandatet är legitimt och om soldaterna har rätt utbildning och träning.

Problemet är när man kopplar ihop tragiska dödsfall med frågan om insatsens framtid. Jag vänder mig starkt emot när officerarnas död användas i en ”vad var det vi sade”-debatt som handlar om att det är bevis för att insatsen var fel från början, men jag blir också djupt beklämd när man från andra håll hör att de har dött förgäves om Sverige skulle besluta att lämna Afghanistan.

Min poäng är att en civil hjälparbetare, en soldat eller en officer som genomför insatser efter politiska beslut, deras insatser kan aldrig anses vara förgäves. De som just nu befinner sig i Afghanistan är där efter ett majoritetsbeslut i Sveriges riksdag och förtjänar enbart stöd och erkännande hemifrån.

Dessutom: Ett växande antal personer i myndigheten Försvarsmakten har minskade möjligheter att själva besluta om huruvida de ska genomföra internationell tjänstgöring. När det nya personalförsörjningssystemet är på plats och den logiska kopplingen stärks ytterligare mellan en anställning som soldat eller officer i Försvarsmakten och en skyldighet att genomföra internationell tjänstgöring så som varandes en av Försvarsmaktens huvuduppgifter, ja då påverkas också Försvarsmaktens rekryteringskraft av det system med vilket vi hanterar de frivilliga. Inom kort lämnar regeringen en proposition till riksdagen om Försvarsmaktens personalförsörjning och veteranpolitik. Min förhoppning är att det blir en bred, seriös och livlig debatt om dessa frågor framöver.

Världens blogg proudly present vår första gästbloggare: Anders Eriksson. Anders arbetar till vardags som generalsekreterare på Värnpliktsrådet.  Han deltog i S-Studenters ”10-talsprogrammet” med ett kapitel om säkerhetspolitik och har ett särskilt intresse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Arktis- och Barentregionerna.

Ryssland kommer att kunna kontrollera all u-båtstrafik i Östersjön genom sensorer på gasledningen till Tyskland, meddelade Ekot i veckan. Fredrik Westerlund från FOI menade att svenska, eller andra, u-båtar inte kommer att kunna ”segla över Nordstream-ledningens sträckning utan att bli registrerade” och Försvarsmaktens Michael Moore påminde om uttalanden från ryska företrädare om att gasledningen ska bevakas av den ryska marinen. Dagen efter gick Bo Rask, från Försvarsmaktens marintaktiska stab, ut och tonade ner betydelsen av nyheten.

Disussionen om den ryska närvaron och aktiviteten i Östersjön och vårt eget närområde är inte ny. Drygt två år har gått sedan Försvarsberedningen skrev att det ryska agerandet mot sina grannar skulle ses som ett lackmustest för hur utvecklingen i landet ska bedömas. Sedan dess har mycket hänt, vad gäller just relationen till grannländerna, som pekat i negativ riktning. Sommaren 2008 rullade ryska stridsvagnar in i Georgien, som ett svar på vad som uppfattades som georgiska provokationer. På nyårsdagen förra året upphörde plötsligt leveranserna av naturgas till Ukraina, sedan det statsägda Gazprom strypt ledningarna. En vecka senare även till fler länder i Europa. Och under stora delar av 2009 har vi sett hur Ryssland återtagit förmågor, inte minst i vårt eget närområde – Östersjön – genom storövningarna Zapad och Ladoga och de planerade inköpen av landstigningsfartyg från Frankrike. Att kraven på en återmilitarisering av Gotland åter stiger till debattytan, är kanske inte särskilt förvånande.

Diskussionen om att Ryssland planerar köpa landstigningsfartyg av Mistral-klass kom upp under hösten och har kommenterats ganska flitigt i de delar av bloggosfären som ägnar sig åt försvars- och säkerhetspolitik. I en kommentar till affären skriver Wiseman’s Wisdom att:

”Landstigningsfartyg av den typ som Mistral utgör har ingen användning i defensiva operationer, utan är ett i högsta grad offensivt instrument att användas för maktprojektion.”

Att Ryssland återtar landstigningsförmåga är oroande, inte minst för dess grannstater men även för oss övriga Östersjöstater. Samtidigt visar affären i sig på komplexiteten i Rysslands-frågan och svårigheten att bedömma vilken inriktning landets utrikespolitik tar.

Häromdagen publicerade amerikanska Foreign Policy en artikel på sin hemsida om bland annat denna affär och, kanske framförallt, vilka man nu väljer att handla med. Ryssland har tidigare, liksom Sverige under tiden vi bedrev en neutralitetspolitik, haft som strävan att vara självförsörjande på försvarsmateriel. Men så inte längre, kanske framförallt på grund av den undermåliga standard landets väpnade styrkor var efter Sovjetunionens fall och att ledarskapet, inte minst under Dimitrij Medveded, tycker att moderniseringen går för långsamt. Så trots att det är under galgen, kan nog affären ses som ett paradigmskifte i det lilla vad gäller Rysslands säkerhetspolitik och relationen till övriga Europa.

Exakt vilka konsekvenser en eventuell affär kommer att få, är svåra att förutspå i dagsläget. I FP-artikeln oroar sig ledande, militära företrädare i Ryssland för att affären leder till ett beroendeförhållande med Nato i allmänhet och till Frankrike i synnerhet. Å andra sidan, som Wiseman pekar på i sin postning, binder affären även upp Frankrike vid Ryssland, och fransmännen har blivit en av de europeiska statsledningar som tydligast förespråkar Nord Streams sydliga tvillingledning South Stream. Inom delar av teoribildningen kring internationella relationer framhävs det ömsesidiga beroendet som en central komponent i att skapa stabilitet och fredliga relationer mellan stater. Frågan är till vilket pris detta beroende skall uppnås. Eller, som FP-artikeln lyfter, på vilkas bekostnad.

Hur många illavarslande järntecken vi än må se över utvecklingen i Ryssland, är det viktigt att inte fastna i en alarmistisk rysskräck. Det finns trots allt tecken som pekar i motsatt riktning, att Ryssland är på väg att normalisera sina relationer med övriga Europa. Som exempel har diskussioner förts mellan Ryssland och Norge om att öppna upp för gränspassager utan krav på visum mellan de båda länderna.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma den ryska utvecklingen på enskilda händelser. Var Georgienkriget det lackmustest Försvarsberedningen skrev att det skulle vara? Innebär Nord Stream att tiden med Östersjöregionen som en region präglad av stabilitet över? Det finns, som nämnt ovan, tecken som pekar åt olika håll. Oavsett vad kommer utvecklingen i Ryssland att ha enorma konsekvenser för det säkerhetspolitiska sammanhang Sverige har att agera inom. Och relationen till Ryssland kommer att vara en av de viktigaste utmaningarna att hantera i säkerhetspolitiken inför 10-talet.

Dagen efter att jemenitiska stridskrafter för andra gången på kort tid och med hjälp av amerikanska underrättelser attackerade misstänkta al-Qaeda baser i Jemen, bordade en 23-åring nigerian vid namn Umar Farouk Abdulmutallab Northwest Flight 253 i Amsterdam på väg mot Detriot. Han klev ombord på planet – listad som potentiell terrorist efter larm från hans far i november månad- och han hade sprängmedel med sig. Den information som hittills framkommit säger att Umar Faruk Abdulmutallab har tillbringat två perioder i Yemen, varav den senaste från augusti till december 2009.

al-Qaeda på Arabiska halvön tog på sig ansvaret för Abdulmutallabs sprängningsförsök med att det var en hämndaktion för attackerna mot al-Quaidas baser just i Jemen. Talespersoner hävdade i ett uttalande att den första attacken genomfördes av amerikanskt stridsflyg och uppmanade till hämndaktioner mot amerikanska intressen i regionen (andra källor menar att amerikanska kryssningsmissiler avfyrade till havs den 17 december inledde anfallet).

Hur det än är med den saken står det fullständigt klart att det fanns ett amerikanskt engagemang i attackerna och att klartecken för detta gavs av (eller i omedelbar närhet av) Obama. Senare, den 2 januari, meddelade Barack Obama att den amerikanska administrationens uppfattning är att al-Qaeda hade betalat och planerat försöket och att de ska ”be held to account”.

Frågan är om det är det en ny front som har öppnats i det amerikanska kriget mot terrorismen, vid sidan av Irak och Afghanistan? Om man verkligen kan länka den amerikanska inblandningen i attackerna på jemenitisk mark till bombförsöket på juldagen lär det väcka en debatt i USA om var gränserna går för ”proaktivt” agerande på främmande mark och de hot detta riskerar att skapa – utöver hela problematiken med den dubbla standarden för sådana tilltag beroende på vem det är som ger order om dem.

Obama har sagt att de brister i säkerhetssystemen som uppdagades i och med sprängningsförsöket är ”totally unacceptable”. Nästa fråga är således hur effektiv säkerhetsapparaten på våra flygplatser verkligen är och vad den syftar till, egentligen? Ska vi t.ex. behöva finna oss i att granskas genom kläderna varje gång vi passerar säkerhetskontrollen? Och är det i så fall mer integritetskränkande än andra åtgärder som har motiverats genom kriget mot terrorismen och ökad säkerhet för allas vårt gemensamma bästa?

Ett antal nya regler ska implementeras i efterdyningarna av Umar Farouk Abdulmutallabs flygresa under julhelgen. Den ena mer absurd än den andra. Men nya säkerhetsregler kanske kan invagga resenärerna i trygghet -falsk eller ej-  och därmed fylla i varje fall en funktion? Säkerhetsexperten Bruce Schneier påstår att det bara är två av de nya reglerna sedan 11 september 2001 som i själva verket har ökat säkerheten: stängda dörrar till cockpit och det faktum att passagerare nu vet att de ska utöva motstånd mot kapare.

Ingen som har stoppats i säkerhetskontrollen och fråntagits den bortglömda nagelsaxen ur necessären har väl betvivlat röntgenapparaternas effektivitet när det gäller metallföremål. Men hur många är tacksamma över reglerna för medhavda vätskor när man fortfarande i princip inte har en chans att upptäcka flytande sprängmedel i en schampoflaska – om mängden bara understiger den tillåtna och att den är placerad i en 1 l plastpåse?

Men, säkerhet omfattar som sagt mer än den praktiska verkligheten. Det är en känsla också, ett samspel i samhället mellan oss som lever och verkar i det. Tänk bara på svininfluensan och massvaccineringen. Tänk på den aktuella vargjakten och den rädsla för vargattacker som kommer till uttryck i den debatten (och jämför t.ex. med kamphundar).

De åtgärder som genomförs för att möta rädslan för terrorism svarar ofta upp mot de brister som närmast föregående attack avslöjade. Det fungerar nog på samma sätt som den militära planeringen för närmast föregående anfall eller kapprustningens logik, om man så vill. De åtgärder som vidtas bör vara synliga för allmänheten (eller motståndaren när det gäller kapprustning eller militär planering), just för att uppnå den känsla av att ”systemet” fungerar och visar vilja att skydda respektive försvara sig. Om det sedan fungerar också, rent praktiskt, det är inte alltid säkert.

Det är ju verkligen inte en originell tanke, att de åtgärder som vidtas riskerar att underminera det samhälle vi är så angelägna att skydda: vår öppenhet, transparens, relativa frihet och våra rättigheter som medborgare. Med våra så kallade säkerhetshöjande åtgärder riskerar vi att göra jobbet åt de vi försvarar oss emot. Vi riskerar att både finna oss i och omhulda regler som hade ansetts fullständigt otänkbara om påbudet kom ”utifrån”. Enligt samma logik riskerar jakten på terrorister, över nationsgränser och med brutala metoder, öka den hotbild man avsåg att minska. Vi måste bete oss – i vårt förhållningssätt och i vår respons- på ett sätt som är i överensstämmelse med den rättsstat vi säger oss försvara.

Jag tror att det är endast så man långsiktigt kan minska hotet från terrorister och samtidigt ha det öppna samhället och rättsstaten kvar.

Uppdatering 100105, 10:54: Ekot rapporterar under rubriken”USA pekar ut Jemen som terroristbas”

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.