You are currently browsing the monthly archive for oktober 2009.

NordenDen 26 oktober enades EU-länderna om att anta en gemensam strategi för Östersjöregionen. Östersjöstrategin är en makrostrategi med fyra huvudsakliga mål: Östersjöregionen ska bli renare, mer dynamisk och ekonomiskt välmående, mer tillgänglig och attraktiv och säkerheten i regionen ska bli bättre. Den ligger nu på agendan för Europeiska rådets möte i Bryssel, som tar sin början i morgon.

Miljöminister Andreas Carlgren är hoppfull. EU-minister Cecilia Malmström är stolt.

Allt väl så långt. Det är bra med en Östersjöstrategi – speciellt om den kan tillföras den dimension som Olle Wästberg, generaldirektör Svenska Institutet och Kristina Persson, ordförande Föreningen Norden skrev om på Brännpunkt härom dagen, där de framhåller de faktorer som har gjort det nordiska samarbetet till vad det är idag:

Det bygger på ett finmaskigt nät av relationer mellan individer, föreningsliv, företag, myndigheter och politiker. I dag tar de flesta det för självklart men den nordiska samverkan har målmedvetet byggts upp under de senaste 100 åren.”

Apropå nordiskt samarbete pågår just nu Nordiska rådets 61:a session i Stockholm.  Nordens roll i EU-samarbetet står på dagordningen vid sidan av nämnda Östersjöstrategi, det fortsatta arbetet med att ta bort gränshinder mellan de nordiska länderna och globaliseringen i det nordiska samarbetet.

Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenskan, skriver att Nordiska rådet fortsätter samlas  ”pliktskyldigast” när det i själva verket är en ny Kalmarunion som behövs. Hon pekar på Gunnar Wetterbergs vision på DN Debatt: en nordisk förbundsstat.

DN:s huvudledare idag hänvisar även den till Wetterbergs artikel:

”Det finns också ett utbrett folkligt stöd för nordiskt samarbete. När författaren Gunnar Wetterberg på tisdagen skrev på DN Debatt att de nordiska länderna bör ta steget fullt ut och gå ihop i en ny union fick han många entusiastiskt positiva reaktioner av DN:s läsare. Samtidigt som Island är på väg in i EU har alltså det nordiska samarbetet fått något av en renässans. Det kan tyckas paradoxalt men är egentligen två sidor av samma utveckling. När EU växer ökar behovet av regionalt samarbete.”

I anslutning till Nordiska rådets session i Riksdagen har det idag hållits nordiskt utrikesministermöte. Ett av de ämnen som diskuterades var Thorvald Stoltenbergs rapport om förstärkt nordiskt utrikes- och säkerhetspolitik. Efter mötet var det presskonferens (tyvärr hittar jag inte någon webbsändning), där den isländske utrikesministern och mötets ordförande Össur Skarphéðinsson uttalade sitt stöd för rapporten. Carl Bildt talar hellre om en ”Stoltenbergprocess” och att förslagen kan implementeras i olika takt.

Kopplingen kanske inte är omedelbar, men på dagordningen för morgondagens regeringssammanträde står ett ärende om undertecknande av samförståndsavtal om nordiskt försvarssamarbete. Finland är ordförandeland för det nordiska försvarspolitiska samarbetet år 2009 och vi får i vanlig ordning gå över Östersjön för att få reda på vad det kan handla om.

Nordiska rådet i all ära, men jag tycker det vore intressant att processa någon form av strategidokument, som utarbetas med Stoltenbergs rapport som grund, gemensamt i de nordiska ländernas parlament.  Målet med studien var ju bland annat att undersöka vilka möjligheter de nordiska länderna har att utveckla och fördjupa sitt utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete, samt att undersöka hur samarbetet på bästa sätt kan bidra till att stärka gemensamma insatser när detta är aktuellt, och då bör ju parlamenten kopplas in. Det vill säga om man tycker att det nordiska samarbetet inom försvars- och säkerhetspolitiken ska grundas på riktigt, på djupet och vara beständigt över tid.

Och varför inte testa lite nordisk samverkan genom ett gemensamt utskott mellan parlamenten? Jag inser naturligtvis att ett sådant tilltag skulle utmana byråkratin där den är som allra mest välövad, men det är mer ett skäl för än emot.

Efter Vaclav Klaus besked att EU-fördraget ska godkännas har spekulationerna tilltagit om vem som ska bli EU:s förste president. Jean Claude Juncker, Luxemburg, är ett av namnen. Han har varit aktuellt för samtliga jobb inom EU under de senaste fyrtio åren, känns det som. Och han har inte fått något av dem.

Tony Blair då? Han vill säkert, men bara om posten ges något formellt inflytande. Problemet med EU:s högsta ämbete är att idén uppkom för väldigt länge sedan. Det var mest EU och Frankrike som ville, de tänkte sig att EU skulle bli effektivare och mer synligt. Dagens system med ett rullande ordförandeskap mellan medlemsländerna skapar en suddig bild av unionen. 

Men i Lissabonfördraget är det fortfarande oklart vad presidenten ska göra. De små länderna i EU ogillar tanken på en mäktig president. De räknar – antagligen korrekt – med att de stora länderna skulle öka sin makt med en sådan lösning. 

Men Blair kommer knappast vara intresserad av ett jobb vars största makt är rätten att möblera mötesrummen när regeringscheferna möts. 

Bör han få jobbet? Ja, det bör han. Han gjorde ett historiskt misstag när han stödde Bush i kriget mot terrorismen och i Irak. Men han är en mittenpolitiker i ett högerstyrt Europa. Han kan balansera en i övrigt tungt konservativ kommission. Dessutom behöver EU enas i en rad frågor, och unionens roll i världen kunde definitivt vara större. Som det är nu håller världspolitiken, för att tala med David Milliband, på att förvandlas till ett G2 – USA och Kina.

Indiens regering gjorde personfråga tydlig när de nyligen sade att de kanske inte skulle träffa EU:s nye president om det blev Juncker.

En sak är i alla fall helt klar. EU måste vara den enda politiska organisation i världen som bara några veckor innan presidentvalet saknar officiella kandidater. Ingen säger sig vara redo för att ingen vill stå där som förlorare. Skulle aldrig hända ”over there”.

Belarus

I går träffade jag en delegation från Vitryssland/Belarus. Mikhail Rusy, som är motsvarande ordförande i det vitryska parlamentets miljöutskott och deras Sverige-ambassadör Andrei Grinkevich. Det var intressant, måste jag säga.

Tro det eller ej, men i Vitryssland går klimatarbetet till skillnad från i Sverige på räls. Förra året kapades utsläppen av växthusgaser med 18 procent, samtidigt som BNP växte med ungefär lika mycket. Och på min försynta fråga om det var en livlig debatt om detta blev svaret att alla var rörande eniga. Eniga inte bara om målet utan också om hur utsläppen skulle minskas. Fantastiskt, inte sant?

Den politiska situationen i landet är mycket lugn och stabil, svarade Rusy när vi frågade. Det har egentligen varit problemfritt sedan Vitryssland skiljdes från Sovjetunionen. Det finns inga politiska frågor som orsakar kontroverser i Vitryssland, utan alla håller med varandra. Grinkevich ler stolt.

När Chernobyl kom på tal frågade vi om det var möjligt att prata öppet om Chernobyl olyckans konsekvenser i Vitryssland. Detta mot bakgrund av vad vi läst om forskaren Yury Bandazhevsky, som blev fängslad efter att ha publicerat forskningsresultat kring sjukdomar som orsakats av katastrofen och kritiserat regeringens agerande. Svaret från Rusy blev att det går att diskutera öppet och att herr Bandazhevsky i själva verket hade stulit statlig egendom och var korrumperad. Han blev dessutom väldigt bra behandlad under sin fängelsetid, fick till och med en egen cell där han kunde fortsätta sin forskning. – Vi bjöd in representanter från EU och människorättsorganisationer och alla var rörande ense om att han allt hade gått rätt till och så, sa Rusy eller kanske Grinkevich som tolkade.

I Vitryssland finns egentligen inga miljöproblem, utöver de 35 000 hektar som drabbades av det radioaktiva avfallet från ukrainska Chernobyl som ligger väldigt nära den vitryska gränsen. Tio procent av landets mark är naturreservat.

Lukasjenka är en fantastisk ledare som älskar miljön och som tar hand om den. Så det är inga problem.

Lukasjenka

Nähä, minnsann.

Civil Rights Defenders nyutkommna rapport om debattklimatet i Vitryssland.

Så här skrev Amnesty USA om fallet Bandazhevsky och här finns information från Amnesty om Vitryssland

New York Times sida om Vitryssland innehåller mycket information, liksom Östgruppens blogg om Vitryssland.

Delad glädje är dubbel glädje, tycker vi på Världens blogg och postar detta smycke till klipp om du skulle ha råkat missa det. Fler djuplodande samhällskommentarer finns på Gregory Brothers You Tube-kanal.

Seger till varje pris. Det verkar vara den kraft och den målsättning som driver Vita husets stabschef Rahm Emanuel

I en film som snart har premiär skildras demokraternas valseger i kongressvalet 2006. Det val som bäddade för Obamas seger två år senare och som gjorde att images-2demokraterna för första gången sedan 1994 kunde utropa sig själva till vinnare. I tolv år hade de ägnat sig åt att slicka såren och släpas med den republikanska segermaskinen.

Rahm Emanuel basade över valkampanjen 2006, och en av hans främsta uppgifter tycks ha varit att leta fram vinnande kandidater för att ta de 15 extra platser som krävdes för att få majoritet.  Berättelsen om hur han fick Heath Shuler, före detta quarterback i Washington Redskins, att ställa upp är nästan rörande. Shuler var rädd för att det skulle ta upp för mycket av hans liv, att barnen skulle bli lidande, och tackade nej. Då började Emanuel ringa till honom varje dag, och han fick även ett dussintal andra att göra det samma. ”Jg sitter i bilen nu på väg till mina barns fotbollsträning.”, sade Emanuel en gång. ”Jag tänkte bara berätta det.” Eller: ”Nu ska jag hämta mina barn i skolan. Sedan jag kom in i kongressen hinner jag göra det oftare än någonsin.”

Shuler är en mycket konservativ demokrat, och delar inte Emanuels åsikter om särskilt mycket, men han skulle också kandidera i ett konservativt valdistrikt i North Carolina och Emanuel räknade med att kunde vinna.

Shuler föll för Emanuels tryck, ställde upp, vann och blev därmed en av förklaringarna till att demokaterna återtog kongressen.

Filmen om valet 2006 beskriver Emanuel nästan som en grävling. Han biter och håller fast käkarna tills det krasar. Men han framstår också som rätt lös i kanterna rent politiskt.

”Jag brydde mig inte om var kandidaterna kom ifrån,” säger han. ”Jag hade ingen särskild preferens för vare sig geografi eller ideologi. Det enda jag brydde mig om var siffran 15.”

Nu ser man konsekvenserna av den hållningen. Det är just de högerorienterade demokraterna som plockats in för att vinna konservativa distrikt som satt käppar i hjulet för Obamas plan för sjukförsäkringen. De har tvingat honom att gå mot mitten och tunna ut löftena från valrörelsen.

Det kan vara värt att tänka på i ett svenskt politiskt klimat, där man ofta säger att kandidaterna måste bli viktigare på partiernas bekostnad.

Men det kan också vara viktigt att tänka på det faktum att Obama kanske aldrig blivit vald, och definitivt inte kunnat lägga fram någon plan för sjukförsäkringen, om in Emanuel hade fixat de där 15 platserna 2006. Ibland måste politiken vara pragmatisk och ta ett steg tillbaka för att kunna ta två steg fram.

New York. Staden är lika myllrande kaotisk som vanligt, och latten på sjunde avenyn lika skummande.

På planet över Atlanten sträckläste jag några nummer av Herald Tribune och hittade en artikel av Robert L. Bernstein, grundare och en gång chef för den ansedda MR-organisationen Human Rights Watch, HRW. Han anklagar nu sin gamla organisation för att vara anti-israelisk och därmed felaktigt ute i sina prioriteringar i Mellanöstern. Miljoner människor i arabiska länder tyngs av diktatur och övergrepp mot yttrandefriheten och kritiken av dessa övergrepp borde vara HRW:s huvuduppgift, menar Bernstein. Men istället för att pressa dessa regimer publicerar HRW rapport efter rapport som granskar regionens ”mest demokratiska land”.

Och visst, på ett plan är ju Israel just det: ett demokratiskt land med fria medier och en relativt fri debatt. Å andra sidan skulle man ju kunna hävda att övergreppen i just dessa länder blir extra viktiga att granska, eftersom demokratierna borde utgöra en skyddsvall för MR-arbetet. Särskilt viktigt när rapport efter rapport, inte minst FN:s Goldstonerapport, visat att Israel på ett graverande sätt bröt mot både folkrätten och krigets lagar i kriget mot Hamas på Gaza. Även Hamas begick grova övergrepp, men det hindrar väl inte att man måste kunna kritisera Israel?

Man skulle kunna överföra problemställningen till Italien och Silvio Berlusconis försök att ta kontroll över massmedierna. Jämfört med regimer som de i Burma eller Iran framstår Berluconis regering närmast som en skolpojke som försöker härma betydlig äldre barn; inte riktigt på allvar. Berlusconi äger de tre största tv-kanalerna, har prövat att ta kontroll även över public service och har vid flera tillfällen stämt journalister som gjort kritiska granskningar av regeringens politik.

I början av oktober demonstrerade mellan 150 000 och 200 000 personer i Rom mot Berlusconi. 

Gjorde de fel? Skulle de egentligen inte genomfört demonstrationen med motiveringen att det finna andra länder där det är mycket värre. Kanske en protest mot Iran istället?

Självklart och självklart inte. Tungt belastade regimer måste hela tiden påminnas om att världen har ögonen på dem. Men att också kritisera öppna samhällen extra hårt när de kränker den öppenheten är ett sätt att rida spärr mot framtida övergrepp. För vad gör vi om det plötsligt blir accepterat att hota journalister, kontrollera medieredaktionerna och konsekvent utse sina anhängare till mäktiga poster i mediebolagens styrelser?

Ska vi tiga, som Bernstein tycks anse, eller ska vi höja rösten ytterligare?

Jag lutar åt det senare.

Skola i TogoEtt livskraftigt civilt samhälle är fundamentalt för en livskraftig demokrati. Det är genom debatt, diskussion och dialog som politiken utvecklas och samhället rör sig framåt. Svenska politiker och akademiker har länge varit nära att spricka av stolthet över vår folkrörelsekultur och ivrigt arbetat för att exportera den. Nu är  regeringen med biståndsminister Gunilla Carlsson inne på en annan linje.

Svenska organisationer som arbetar med globala frågor har länge kunnat få finansiering för en del av sitt informationsarbete via Sida. Det stödet kapar regeringen nu med mer än hälften. Möjligen än värre – medlen ska framöver endast gå till att ”informera om svenskt bistånd”. Inte till att stimulera debatt om globala utvecklingsfrågor. Inte till att påverka svensk politik.

För några år sedan började man från politiskt håll tala om politik för global utveckling, PGU. Tidigare hade man bara pratat bistånd. Vitsen med PGU är att ta ett helhetsgrepp om politiken för att se till att olika politikområden inte motarbetar varandra. För det är naturligtvis svårt att få resultat i biståndet om man samtidigt för en politik som motverkar biståndets syften. Vill vi arbeta mot fattigdom så måste vi arbeta mot väpnade konflikter. Och det måste innebära något vad gäller svensk vapenexport. Vill vi arbeta för bättre levnadsvillkor måste vi arbeta mot klimatförändringarna.  Och det måste innebära något för svensk klimatpolitik. Och så vidare.

Gunilla Carlsson säger till Ekot:

– Framförallt tror jag att de civila samhällets organisationer är verksamma i Sverige för fattigdomsbekämpning, inte för att hålla på att informera. Jag utgår från att de är engagerade för att de faktiskt vill minska fattigdomen i världen.

Global utveckling handlar inte bara om bistånd. Det är Gunilla Carlsson vanligtvis den första att framhålla. Ändå ska det andra bort.

Det är de enskilda organisationernas skyldighet att fästa beslutsfattarnas ögon på viktiga frågor, att bidra med nya perspektiv och, inte minst, föra fram rösterna från människor i andra länder. Var hade den svenska klimatdebatten legat utan NGO:s? På vilken nivå hade vi diskuterat företags etiska ansvar? Hur självklart hade det varit med miljö- och rättvisemärkningar?

Regeringen gör fel, det är inget snack om saken.  Diggar Diakonia som ryter ifrån.

Det börjar bli länge sedan som Försvarsberedningen formulerade den svenska solidaritetsförklaringen, nämligen att Sverige inte ska förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp drabbar EU:s medlemsländer eller våra nordiska grannar. I paketet ingår också att vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige skulle drabbas. Riksdagen ställde sig sedermera bakom denna inriktning, även om det inte skedde i en särskild beslutspunkt.Arctic

Denna solidaritetsförklaring formulerades under en mandatperiod då de borgerliga partierna har lagt frågan om Nato-medlemskap åt sidan. Det är en icke-fråga under innevarande mandatperiod, hävdar alla regeringspartier. Detta gjorde att de borgerliga partierna kunde föra fram att solidaritetsförklaringen inte alls var kopplad till frågan om medlemskap i Nato – en argumentation som faktiskt främst fick stöd av det faktum att (FP) var mycket skeptiska till att hissa det nordiska samarbetet på det sätt man gjorde. Samarbetet mellan de nordiska länderna inom försvarspolitikens område var vid den här tiden nämligen ett gravitationscentrum för idéer kring hur ett effektivt samarbete skulle kunna byggas upp och (FP) vill absolut inte att ett nordiskt samarbete ska framstå som ett fullgott alternativ till en svensk Nato-anslutning.

Nu några år senare har solidaritetsförklaringen tonats ner, den upprepades t.ex. inte i regeringsdeklarationen när riksmötet inleddes. Det driv som fanns i både retorik och praktik kring det nordiska samarbetet har förvandlats till oengagerade upprepningar. En del av orsaken till detta är något så speciellt som att Norge inte köpte JAS Gripen. En annan del handlar om att tiden håller på att rinna ut för överenskommelsen i Alliansen – den om att Nato-frågan ska ligga på is under denna mandatperiod.

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) anser att ”utvecklingen av nordiskt samarbete på utrikes-, säkerhets och försvarsområdet har varit mycket dynamisk de senaste åren” och att ”potentialen för ytterligare fördjupning är stor”. Han förfäktar att solidaritetsförklaringen har mottagits väl.

Folkpartiets försvarspolitiska talesperson, Allan Widman, har däremot skrivit på sin blogg att ingen så här långt officiellt har besvarat Sveriges solidaritetsförklaring och ställer sig frågan vilka slutsatser vi bör dra av det? Han svarar själv: erbjudandet bör upphöra. Widman skriver också att vi måste ”börja diskutera anslutningen till Nato med de svenska medborgarna”.

Det är bland annat mot bakgrund av detta som det var så intressant att läsa arbetsinstruktionen för den alliansarbetsgrupp som ska mejsla ut utrikes- och försvarspolitiken inför valet 2010. Arbetsgruppen leds av försvarsminister Sten Tolgfors. Inga andra försvarspolitiker ingår.

Gissningsvis hade (FP) velat att det fanns med formuleringar som öppnade för att Nato-frågan ska aktualiseras om regeringspartierna sitter kvar vid makten efter valet, men så länge det inte skickas sådana signaler tror jag att vi kommer få se ett högre tonläge om solidaritetsförklaringen, det nordiska samarbetet och Nato från folkpartiets sida.

Risken, som jag ser det, är att den offentliga debatten de närmaste åren reduceras till slagordsmässiga ja eller nej till Nato och en ytlig diskussion om solidaritetsdeklarationen och det nordiska samarbetet är bra eller dåligt. Det kan leda till tre saker:

1. En överraskad allmänhet kan plötsligt ställas inför att de interna processerna i regeringen leder fram till att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato efter en snabb och ödesbestämd ”utredning”.

2. Statsmakterna kan överraskas av en utveckling i Barentsområdet som plötsligt ställer vår solidaritetsförklaring gentemot Norge på sin spets. Det handlar om Norges intressen i regionen kring olja och gas, dynamiken med Ryssland och andra aktörer samt regionens ökande betydelse i och med klimatförändringarnas dramatiska effekter.

3. Det nordiska samarbetet går på tomgång i praktiken medan det hålls vid liv i retoriken. Det kan leda till att de nordiska ländernas säkerhetspolitiska vägval i praktiken formas av sådana skäl som inte bygger på medvetna och systematiska val, utan av helt andra processer. T.ex. materielinvesteringar. Ett exempel på detta är JAS Gripen-offerten till Brasilien. Man har lovat byta ut våra skolflygplan, SK60, mot brasilianska Super Tucano i händelse av en affär. Jag tänker att det verkar gå stick i stäv med våra ambitioner att samordna, eller i varje fall att samverka, våra system och utbildningar i den nordiska kontexten. Och om vi kanske så småningom vill ha en ensad flotta (av Gripen eller annat) och samverkan även på utbildningsnivå med andra grannar, då borde rimligtvis inköp som detta diskuteras.

Så länge den säkerhetspolitiska vägvalsdebatten står och stampar riskerar Sverige i sin relation till omvärlden att bli föremål för ”omständigheterna” snarare än egna slutsatser och medvetna val. Val som dessutom måste vara föremål för offentlig debatt och diskussion. Allt annat leder till bakslag och plötsliga omsvängningar.

Thailands kung Bhumibol är gjort av segt virke. Han är över 80 år gammal och har varit Thailands kung sedan 1946. Gång på gång har det rapporterats om hans vacklande hälsa. Den 19 september fördes han till ett sjukhus i Bangkok för lunginflammation, och hans tänkbara tronarvingar slipade knivarna. Men nu är han på bättri29f2d1ca-e4ab-456d-86e5-9bced74bb6e1.widec[1]ngsvägen.

Ändå är det uppenbart att  solen på väg att gå ned över Bhumibols tron, och när jag gjorde research för en skrift om Thailand i våras var det många som hävdade att just detta faktum är en av förklaringarna till de många sociala oroligheterna och demonstrationerna i Thailand de senaste åren. Att skapa kaos på gatorna är ett sätt för starka politiska krafter att positionerna sig inför tronskiftet. Och det gäller både när gulskjortorna och rödskjortorna demonstrerar.

Gulskjortorna har stöd av militären och motarbetar den tidigare premiärministern Thaksin Shinawatra. Rödskjortorna är anhängare till samme Thaksin.

Thailand har ingen given tronföljare, och vem det än blir kan denne aldrig få samma folkliga stöd som Bhumibol. Han är starkt förknippad med Thailands resa från fattig diktatur till en stat som är rikare och mer öppen än de flesta i regionen. Hans död lämnar att jättlikt makttomrum.

Men för den här gången kan vi blåsa ”faran över”.

U Teza

Even though I am free I am not, är namnet på ett inspirerande projekt av fotografen James Mackay. Han fotograferar burmesiska före detta samvetsfångar som påminner oss om de som nu sitter i fängelser för sina åsikters skull. Det finns nu över 2000 politiska fångar i Burma, och antalet har fördubblats sedan demonstrationerna för två år sedan. Vi får aldrig glömma dem.

Even though I am free I am not, är ett av bidragen i en fototävling med många fantastiska bidrag. Du kan gå in och rösta, eller bara titta på alla intressanta och vackra bilder här. Vill du läsa mer om Mackays projekt kan du gå in på hans blogg.

 

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter