”Humbled”. Med ett ord kommenterade Barack Obama Nobels fredspris på Twitter. Något senare lyckades en överrumplad stab formulera en briljant respons på den kritik som redan då vällde över världen. Obama framhåller att han själv är förvånad och att priset inte är ett resultat av vad han har åstadkommit utan ”A Call For Action”:

“And I know that throughout history, the Nobel Peace Prize has not just been used to honor specific achievement; it’s also been used as a means to give momentum to a set of causes. And that is why I will accept this award as a call to action — a call for all nations to confront the common challenges of the 21st century.”

Det är på sitt sätt tragiskt, men på samma sätt som sympatierna går till någon stackare som åker på lite för mycket pisk i en debatt, riskerar människor som får lite för mycket beröm i förhållande till insatsen att sjunka som stenar genom en praktskandal, eller att förväntningarna blir så höga att hyllningarna till slut blir till ett hot om en annalkande katastrof. Inget fall är högre än det från en piedestal. Det är också därför som Vita Huset nu tonar ner Nobelpriset till förmån för hundens Bo’s födelsedag.

Den norska Nobelkommittén och pristagaren är alltså överens om att priset delas ut mer för en vision än för resultat. Obama hade varit president i 12 dagar då nomineringstiden gick ut, så någon eller några tyckte uppenbarligen redan då att han var värd det. Det sägs att hans stab inte ens visste om att han var nominerad.

Det verkar dock av reaktionerna att döma som om förväntningarna på priset är ett annat. Naturligtvis handlar kritiken också om att det delas ut till ledaren för ett land som befinner sig i två krig.

Historien lär utvisa om fredspriset 2009 var en börda eller en framgångsfaktor. För egen del anser jag att Barack Obamas viktigaste insats så här långt är viljan att överbrygga klyftan mellan USA och länder med muslimsk befolkning. Hans tal i Kairo om försoning och hopp är i sig värd ett pris, måhända inte Nobels fredspris, men om det leder till förändring i praktiken och om det är inledningen på en ny era är det definitivt det.

Obama kommer att överleva sitt pris med hjälp av det enastående sätt på vilket han kommenterade det. Frågan är om Nobelkommittén gör det? Med priset till Obama riskerar man att uppfattas som att hela kommittén har blivit ”starstrucked” med ambitionen att låta sig omslutas av den strålglans som Obama redan äger. Nästa år lär de behöva göra tvärt om och rikta strålglans och berömmelse mot någon relativt okänd idéburen organisation som arbetar praktiskt och handfast för fred.