Det börjar bli länge sedan som Försvarsberedningen formulerade den svenska solidaritetsförklaringen, nämligen att Sverige inte ska förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp drabbar EU:s medlemsländer eller våra nordiska grannar. I paketet ingår också att vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige skulle drabbas. Riksdagen ställde sig sedermera bakom denna inriktning, även om det inte skedde i en särskild beslutspunkt.Arctic

Denna solidaritetsförklaring formulerades under en mandatperiod då de borgerliga partierna har lagt frågan om Nato-medlemskap åt sidan. Det är en icke-fråga under innevarande mandatperiod, hävdar alla regeringspartier. Detta gjorde att de borgerliga partierna kunde föra fram att solidaritetsförklaringen inte alls var kopplad till frågan om medlemskap i Nato – en argumentation som faktiskt främst fick stöd av det faktum att (FP) var mycket skeptiska till att hissa det nordiska samarbetet på det sätt man gjorde. Samarbetet mellan de nordiska länderna inom försvarspolitikens område var vid den här tiden nämligen ett gravitationscentrum för idéer kring hur ett effektivt samarbete skulle kunna byggas upp och (FP) vill absolut inte att ett nordiskt samarbete ska framstå som ett fullgott alternativ till en svensk Nato-anslutning.

Nu några år senare har solidaritetsförklaringen tonats ner, den upprepades t.ex. inte i regeringsdeklarationen när riksmötet inleddes. Det driv som fanns i både retorik och praktik kring det nordiska samarbetet har förvandlats till oengagerade upprepningar. En del av orsaken till detta är något så speciellt som att Norge inte köpte JAS Gripen. En annan del handlar om att tiden håller på att rinna ut för överenskommelsen i Alliansen – den om att Nato-frågan ska ligga på is under denna mandatperiod.

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) anser att ”utvecklingen av nordiskt samarbete på utrikes-, säkerhets och försvarsområdet har varit mycket dynamisk de senaste åren” och att ”potentialen för ytterligare fördjupning är stor”. Han förfäktar att solidaritetsförklaringen har mottagits väl.

Folkpartiets försvarspolitiska talesperson, Allan Widman, har däremot skrivit på sin blogg att ingen så här långt officiellt har besvarat Sveriges solidaritetsförklaring och ställer sig frågan vilka slutsatser vi bör dra av det? Han svarar själv: erbjudandet bör upphöra. Widman skriver också att vi måste ”börja diskutera anslutningen till Nato med de svenska medborgarna”.

Det är bland annat mot bakgrund av detta som det var så intressant att läsa arbetsinstruktionen för den alliansarbetsgrupp som ska mejsla ut utrikes- och försvarspolitiken inför valet 2010. Arbetsgruppen leds av försvarsminister Sten Tolgfors. Inga andra försvarspolitiker ingår.

Gissningsvis hade (FP) velat att det fanns med formuleringar som öppnade för att Nato-frågan ska aktualiseras om regeringspartierna sitter kvar vid makten efter valet, men så länge det inte skickas sådana signaler tror jag att vi kommer få se ett högre tonläge om solidaritetsförklaringen, det nordiska samarbetet och Nato från folkpartiets sida.

Risken, som jag ser det, är att den offentliga debatten de närmaste åren reduceras till slagordsmässiga ja eller nej till Nato och en ytlig diskussion om solidaritetsdeklarationen och det nordiska samarbetet är bra eller dåligt. Det kan leda till tre saker:

1. En överraskad allmänhet kan plötsligt ställas inför att de interna processerna i regeringen leder fram till att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato efter en snabb och ödesbestämd ”utredning”.

2. Statsmakterna kan överraskas av en utveckling i Barentsområdet som plötsligt ställer vår solidaritetsförklaring gentemot Norge på sin spets. Det handlar om Norges intressen i regionen kring olja och gas, dynamiken med Ryssland och andra aktörer samt regionens ökande betydelse i och med klimatförändringarnas dramatiska effekter.

3. Det nordiska samarbetet går på tomgång i praktiken medan det hålls vid liv i retoriken. Det kan leda till att de nordiska ländernas säkerhetspolitiska vägval i praktiken formas av sådana skäl som inte bygger på medvetna och systematiska val, utan av helt andra processer. T.ex. materielinvesteringar. Ett exempel på detta är JAS Gripen-offerten till Brasilien. Man har lovat byta ut våra skolflygplan, SK60, mot brasilianska Super Tucano i händelse av en affär. Jag tänker att det verkar gå stick i stäv med våra ambitioner att samordna, eller i varje fall att samverka, våra system och utbildningar i den nordiska kontexten. Och om vi kanske så småningom vill ha en ensad flotta (av Gripen eller annat) och samverkan även på utbildningsnivå med andra grannar, då borde rimligtvis inköp som detta diskuteras.

Så länge den säkerhetspolitiska vägvalsdebatten står och stampar riskerar Sverige i sin relation till omvärlden att bli föremål för ”omständigheterna” snarare än egna slutsatser och medvetna val. Val som dessutom måste vara föremål för offentlig debatt och diskussion. Allt annat leder till bakslag och plötsliga omsvängningar.