New York. Staden är lika myllrande kaotisk som vanligt, och latten på sjunde avenyn lika skummande.

På planet över Atlanten sträckläste jag några nummer av Herald Tribune och hittade en artikel av Robert L. Bernstein, grundare och en gång chef för den ansedda MR-organisationen Human Rights Watch, HRW. Han anklagar nu sin gamla organisation för att vara anti-israelisk och därmed felaktigt ute i sina prioriteringar i Mellanöstern. Miljoner människor i arabiska länder tyngs av diktatur och övergrepp mot yttrandefriheten och kritiken av dessa övergrepp borde vara HRW:s huvuduppgift, menar Bernstein. Men istället för att pressa dessa regimer publicerar HRW rapport efter rapport som granskar regionens ”mest demokratiska land”.

Och visst, på ett plan är ju Israel just det: ett demokratiskt land med fria medier och en relativt fri debatt. Å andra sidan skulle man ju kunna hävda att övergreppen i just dessa länder blir extra viktiga att granska, eftersom demokratierna borde utgöra en skyddsvall för MR-arbetet. Särskilt viktigt när rapport efter rapport, inte minst FN:s Goldstonerapport, visat att Israel på ett graverande sätt bröt mot både folkrätten och krigets lagar i kriget mot Hamas på Gaza. Även Hamas begick grova övergrepp, men det hindrar väl inte att man måste kunna kritisera Israel?

Man skulle kunna överföra problemställningen till Italien och Silvio Berlusconis försök att ta kontroll över massmedierna. Jämfört med regimer som de i Burma eller Iran framstår Berluconis regering närmast som en skolpojke som försöker härma betydlig äldre barn; inte riktigt på allvar. Berlusconi äger de tre största tv-kanalerna, har prövat att ta kontroll även över public service och har vid flera tillfällen stämt journalister som gjort kritiska granskningar av regeringens politik.

I början av oktober demonstrerade mellan 150 000 och 200 000 personer i Rom mot Berlusconi. 

Gjorde de fel? Skulle de egentligen inte genomfört demonstrationen med motiveringen att det finna andra länder där det är mycket värre. Kanske en protest mot Iran istället?

Självklart och självklart inte. Tungt belastade regimer måste hela tiden påminnas om att världen har ögonen på dem. Men att också kritisera öppna samhällen extra hårt när de kränker den öppenheten är ett sätt att rida spärr mot framtida övergrepp. För vad gör vi om det plötsligt blir accepterat att hota journalister, kontrollera medieredaktionerna och konsekvent utse sina anhängare till mäktiga poster i mediebolagens styrelser?

Ska vi tiga, som Bernstein tycks anse, eller ska vi höja rösten ytterligare?

Jag lutar åt det senare.