Seger till varje pris. Det verkar vara den kraft och den målsättning som driver Vita husets stabschef Rahm Emanuel

I en film som snart har premiär skildras demokraternas valseger i kongressvalet 2006. Det val som bäddade för Obamas seger två år senare och som gjorde att images-2demokraterna för första gången sedan 1994 kunde utropa sig själva till vinnare. I tolv år hade de ägnat sig åt att slicka såren och släpas med den republikanska segermaskinen.

Rahm Emanuel basade över valkampanjen 2006, och en av hans främsta uppgifter tycks ha varit att leta fram vinnande kandidater för att ta de 15 extra platser som krävdes för att få majoritet.  Berättelsen om hur han fick Heath Shuler, före detta quarterback i Washington Redskins, att ställa upp är nästan rörande. Shuler var rädd för att det skulle ta upp för mycket av hans liv, att barnen skulle bli lidande, och tackade nej. Då började Emanuel ringa till honom varje dag, och han fick även ett dussintal andra att göra det samma. ”Jg sitter i bilen nu på väg till mina barns fotbollsträning.”, sade Emanuel en gång. ”Jag tänkte bara berätta det.” Eller: ”Nu ska jag hämta mina barn i skolan. Sedan jag kom in i kongressen hinner jag göra det oftare än någonsin.”

Shuler är en mycket konservativ demokrat, och delar inte Emanuels åsikter om särskilt mycket, men han skulle också kandidera i ett konservativt valdistrikt i North Carolina och Emanuel räknade med att kunde vinna.

Shuler föll för Emanuels tryck, ställde upp, vann och blev därmed en av förklaringarna till att demokaterna återtog kongressen.

Filmen om valet 2006 beskriver Emanuel nästan som en grävling. Han biter och håller fast käkarna tills det krasar. Men han framstår också som rätt lös i kanterna rent politiskt.

”Jag brydde mig inte om var kandidaterna kom ifrån,” säger han. ”Jag hade ingen särskild preferens för vare sig geografi eller ideologi. Det enda jag brydde mig om var siffran 15.”

Nu ser man konsekvenserna av den hållningen. Det är just de högerorienterade demokraterna som plockats in för att vinna konservativa distrikt som satt käppar i hjulet för Obamas plan för sjukförsäkringen. De har tvingat honom att gå mot mitten och tunna ut löftena från valrörelsen.

Det kan vara värt att tänka på i ett svenskt politiskt klimat, där man ofta säger att kandidaterna måste bli viktigare på partiernas bekostnad.

Men det kan också vara viktigt att tänka på det faktum att Obama kanske aldrig blivit vald, och definitivt inte kunnat lägga fram någon plan för sjukförsäkringen, om in Emanuel hade fixat de där 15 platserna 2006. Ibland måste politiken vara pragmatisk och ta ett steg tillbaka för att kunna ta två steg fram.