NordenDen 26 oktober enades EU-länderna om att anta en gemensam strategi för Östersjöregionen. Östersjöstrategin är en makrostrategi med fyra huvudsakliga mål: Östersjöregionen ska bli renare, mer dynamisk och ekonomiskt välmående, mer tillgänglig och attraktiv och säkerheten i regionen ska bli bättre. Den ligger nu på agendan för Europeiska rådets möte i Bryssel, som tar sin början i morgon.

Miljöminister Andreas Carlgren är hoppfull. EU-minister Cecilia Malmström är stolt.

Allt väl så långt. Det är bra med en Östersjöstrategi – speciellt om den kan tillföras den dimension som Olle Wästberg, generaldirektör Svenska Institutet och Kristina Persson, ordförande Föreningen Norden skrev om på Brännpunkt härom dagen, där de framhåller de faktorer som har gjort det nordiska samarbetet till vad det är idag:

Det bygger på ett finmaskigt nät av relationer mellan individer, föreningsliv, företag, myndigheter och politiker. I dag tar de flesta det för självklart men den nordiska samverkan har målmedvetet byggts upp under de senaste 100 åren.”

Apropå nordiskt samarbete pågår just nu Nordiska rådets 61:a session i Stockholm.  Nordens roll i EU-samarbetet står på dagordningen vid sidan av nämnda Östersjöstrategi, det fortsatta arbetet med att ta bort gränshinder mellan de nordiska länderna och globaliseringen i det nordiska samarbetet.

Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenskan, skriver att Nordiska rådet fortsätter samlas  ”pliktskyldigast” när det i själva verket är en ny Kalmarunion som behövs. Hon pekar på Gunnar Wetterbergs vision på DN Debatt: en nordisk förbundsstat.

DN:s huvudledare idag hänvisar även den till Wetterbergs artikel:

”Det finns också ett utbrett folkligt stöd för nordiskt samarbete. När författaren Gunnar Wetterberg på tisdagen skrev på DN Debatt att de nordiska länderna bör ta steget fullt ut och gå ihop i en ny union fick han många entusiastiskt positiva reaktioner av DN:s läsare. Samtidigt som Island är på väg in i EU har alltså det nordiska samarbetet fått något av en renässans. Det kan tyckas paradoxalt men är egentligen två sidor av samma utveckling. När EU växer ökar behovet av regionalt samarbete.”

I anslutning till Nordiska rådets session i Riksdagen har det idag hållits nordiskt utrikesministermöte. Ett av de ämnen som diskuterades var Thorvald Stoltenbergs rapport om förstärkt nordiskt utrikes- och säkerhetspolitik. Efter mötet var det presskonferens (tyvärr hittar jag inte någon webbsändning), där den isländske utrikesministern och mötets ordförande Össur Skarphéðinsson uttalade sitt stöd för rapporten. Carl Bildt talar hellre om en ”Stoltenbergprocess” och att förslagen kan implementeras i olika takt.

Kopplingen kanske inte är omedelbar, men på dagordningen för morgondagens regeringssammanträde står ett ärende om undertecknande av samförståndsavtal om nordiskt försvarssamarbete. Finland är ordförandeland för det nordiska försvarspolitiska samarbetet år 2009 och vi får i vanlig ordning gå över Östersjön för att få reda på vad det kan handla om.

Nordiska rådet i all ära, men jag tycker det vore intressant att processa någon form av strategidokument, som utarbetas med Stoltenbergs rapport som grund, gemensamt i de nordiska ländernas parlament.  Målet med studien var ju bland annat att undersöka vilka möjligheter de nordiska länderna har att utveckla och fördjupa sitt utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete, samt att undersöka hur samarbetet på bästa sätt kan bidra till att stärka gemensamma insatser när detta är aktuellt, och då bör ju parlamenten kopplas in. Det vill säga om man tycker att det nordiska samarbetet inom försvars- och säkerhetspolitiken ska grundas på riktigt, på djupet och vara beständigt över tid.

Och varför inte testa lite nordisk samverkan genom ett gemensamt utskott mellan parlamenten? Jag inser naturligtvis att ett sådant tilltag skulle utmana byråkratin där den är som allra mest välövad, men det är mer ett skäl för än emot.