Efter Vaclav Klaus besked att EU-fördraget ska godkännas har spekulationerna tilltagit om vem som ska bli EU:s förste president. Jean Claude Juncker, Luxemburg, är ett av namnen. Han har varit aktuellt för samtliga jobb inom EU under de senaste fyrtio åren, känns det som. Och han har inte fått något av dem.

Tony Blair då? Han vill säkert, men bara om posten ges något formellt inflytande. Problemet med EU:s högsta ämbete är att idén uppkom för väldigt länge sedan. Det var mest EU och Frankrike som ville, de tänkte sig att EU skulle bli effektivare och mer synligt. Dagens system med ett rullande ordförandeskap mellan medlemsländerna skapar en suddig bild av unionen. 

Men i Lissabonfördraget är det fortfarande oklart vad presidenten ska göra. De små länderna i EU ogillar tanken på en mäktig president. De räknar – antagligen korrekt – med att de stora länderna skulle öka sin makt med en sådan lösning. 

Men Blair kommer knappast vara intresserad av ett jobb vars största makt är rätten att möblera mötesrummen när regeringscheferna möts. 

Bör han få jobbet? Ja, det bör han. Han gjorde ett historiskt misstag när han stödde Bush i kriget mot terrorismen och i Irak. Men han är en mittenpolitiker i ett högerstyrt Europa. Han kan balansera en i övrigt tungt konservativ kommission. Dessutom behöver EU enas i en rad frågor, och unionens roll i världen kunde definitivt vara större. Som det är nu håller världspolitiken, för att tala med David Milliband, på att förvandlas till ett G2 – USA och Kina.

Indiens regering gjorde personfråga tydlig när de nyligen sade att de kanske inte skulle träffa EU:s nye president om det blev Juncker.

En sak är i alla fall helt klar. EU måste vara den enda politiska organisation i världen som bara några veckor innan presidentvalet saknar officiella kandidater. Ingen säger sig vara redo för att ingen vill stå där som förlorare. Skulle aldrig hända ”over there”.