You are currently browsing the monthly archive for november 2009.

Har du varit i Thailand nyligen? Eller är du på väg dit? I så fall kommer du med all säkerhet träffa migrantarbetare från Burma, men det är inte säkert att du är medveten om det. De lever i tysthet i turistparadiset, arbetar som byggjobbare, städare, diskare och – i värsta fall – som tvångsprostituerade på bordellerna.

I dag lever omkring två miljoner migrantarbetare från Burma i Thailand. De har flytt från krig och förtryck, men också från usla levnadsförhållanden och fattigdom i hemlandet. I Thailand finns jobb, men de allra flesta har kommit dit illegalt, vilket gör att de blir extremt hårt exploaterade. De arbetar för de lägsta lönerna och med de sämsta arbetsvillkoren. Många tvingas arbeta 16-17 timmar om dygnet och får ibland inte ens lämna sina arbetsplatser på nätterna.

Sverige skulle kunna påverka deras situation, inte minst för att Sverige är ett av de viktigaste länderna för den thailändska turistindustrin, men hittills har migrantarbetarna och deras villkor varit en icke-fråga i svensk debatt. Desto roligare då, att Svenska Burmakommittén nu gör en satsning för att öka kunskapen i Sverige. Läs deras nya hemsida som bland annat innehåller en rad porträtt av migrantarbetare. Och gå på deras seminarium i ämnet nästa vecka, den 3 december klockan 18 på ABF Stockhlom.

Be there or be square!

I USA är ifärd med att fira Thanksgiving, men när firandet är över och kalkonen uppäten kommer ytterligare 34 000 soldater och officerare få inställelseorder för tjänstgöring i Afghanistan. Beslutet är inte fattat, men enligt amerikanska medier verkar en truppförstärkning i den storleksordningen vara det väntade resultatet.

För många av de kvinnor och män som nu ska åka är det inte den första missionen de genomför, eller ens den andra. Kriget är inne på sitt åttonde år. Den amerikanska närvaron har nu varat 2,5 gånger så länge som WWII och överskrider Vietnamkriget i tid under 2010.

De 68 000 amerikaner som redan är i Afghanistan samt de 45 000 som är där från andra länder räcker alltså inte. Den 7 december är det NATO-möte i Bryssel. Då förväntas USA sätta press på sina allierade för ytterligare truppbidrag. Det lär inte bli lätt och det är inte självklart i USA heller.

En ny opinionsundersökning från CNN redovisar att den amerikanska opinionen är splittrad: 50 procent stödjer en truppförstärkning medan 49 procent är emot det. 66 procent tycker att kriget går dåligt (det är en ökning med 11 procent sedan mars i år). Kriget har såhär långt krävt mer än 900 amerikanska liv.

Indiens premiärminister, Manmohan Singh, besöker just nu USA. Indien är en av de största bidragsgivarna till Afghanistan, något som möts med misstänksamhet i Pakistan samtidigt som ett minskat spänningsläge mellan kärnvapenmakterna skulle medge en omfördelning av militära resurser i Pakistan, från gränsen till Indien till kriget mot Talibanerna.

Vid en presskonferens går med anledning av besöket sade Obama bland annat:

”It’s going to be important to recognize that in order for us to succeed there, you’ve got to have a comprehensive strategy that includes civilian and diplomatic efforts”.

Just det.

Den genomsnittliga livslängden i Afghanistan är bara 43 år. Var femte barn dör före sin femåriga födelsedag och då har ändå spädbarnsdödligheten minskat under den internationella närvaron. Den brittiska biståndsorganisationen Oxfam har tillsammans med lokala organisationer gjort en undersökning som visar att fattigdom och korruption driver kriget i Afghanistan.  Sjuttio procent av de intervjuade angav arbetslöshet och fattigdom som den viktigaste drivkraften i kriget och 48 procent angav korruption och ineffektivitet i den afghanska regeringen som en viktig faktor. Det är en dyster, för att inte säga nattsvart bild.

För ett dygn sedan började 494 svenska soldater sin tjänstgöring i Mazar-i-Sharif. SF18, som styrkan heter, har ett ansvarsområde som motsvarar ungefär en femtedel av Sveriges yta. Riksdagen debatterade nyligen den svenska insatsen med anledning av det utskottsbetänkande som följer på regeringens proposition 2009/10:38 Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF).

Protokollet från debatten finns att läsa här (anf. 171 och framåt).

De av oss som i varierande grad förespråkar fortsatt militär närvaro tenderar fortfarande göra misstaget att inte rikta hård kritik mot det som förtjänar den. Förmodligen i en missriktad omsorg om opinionsstödet för det svenska bidraget. Jag är övertygad om att de är de starkaste förespråkarna som ska vara de hårdaste kritikerna och mest högljudda kravställarna. Det kan handla om USA:s och OEF:s krigföring, tortyr och systematiska krigsförbrytelser, de fortsatta bristerna vad gäller helhetssyn på insatserna, det faktum att det civila biståndet fortfarande är för litet i omfattning eller sådant som har att göra med brister i vårt stöd och omhändertagande av hårt ansträngd civil och militär personal som arbetar på plats i Afghanistan. Ja allt som brister och måste förbättras.

På motsvarande sätt bör motståndarna till de militära insatserna kunna diskutera svårigheter och risker med ett militärt tillbakadragande i nuläget. De som kräver militärt tillbakadragande omedelbart är fortfarande svaret skyldiga: Vad händer då och hur ser vårt ansvar ut för det som händer? Att upphöra med det svenska militära bidraget skulle i dagsläget enbart innebära att det blir mer av det som kritikerna vänder sig mest emot: Det skulle med all sannolikhet vara USA och OEF som fick täcka upp. Är det bättre?

Frågan är inte enkel och verkligen inte svart eller vit. Men just detta faktum bör föranleda en debatt utan låsta positioner i sedan länge grävda skyttegravar.

Varje år dödas journalister i tjänsten. För att de bevakar krigsområden eller för att de skrivit något som hotat korrupta makthavare. 2009 hade 35 journalister dödats. 

Det var före den 24 november. Då, på några få minuter, mördades tolv journalister i Maguindanaoprovinsen på Filippinerna. Ett dåd av ett slag som aldrig tidigare skådats. Läs mer på Reportrar utan gränsers internationella hemsida.

Morden skedde under en manifestation för en utmanare till Två av mördarna var poliser med koppling till provinsens guvernör, Andal Ampatuan Jr, som är anhängare till presidenten Gloria Arroyo.

Morden på journalisterna var en del av en större massaker på anhängare till politikern Esmael Mangudadatu, som utmanat Ampatuan Jr om guvernörsposten. Hittills har 21 kroppar hittats, men det kan finnas fler dödsoffer. Några av offren har blivit halshuggna eller sargade. 

På senare år har allt fler hot mot yttrandefriheten kommit från kriminella grupper med nära anknytning till politiker och mäktiga företag. Olika maktcentrum går samma när de hotas av det fria ordet. Vi ser det i den här brutala formen på Filippinerna, men vi kan även se det i Latinamerika, Ryssland och – ja, faktiskt, – i Europa. 

 

Det är bara ett par veckor tills president Obama tilldelas Nobels fredspris. Det har skrivits mycket om hurvida han förtjänar priset eller inte, och de flesta verkar överens om att han får priset för vad han förhoppningsvis kommer att åstadkomma, snarare än för vad han fått gjort under sitt knappa år som president.

För ungefär ett år sedan vad jag på ett seminarium om USA:s bruk av tortyr i New York.  Seminariet arrangerades av American Constitution Society och Amerikanska PEN. Publiken bestod av New York-liberaler som delade organisatörernas uppfattning om det systematiska användandet av tortyr som USA då använde sig av, och vars främsta förespråkare satt på landets högsta ämbeten, så som vice president Dick Cheney.

Obama var vald, men hade ännu inte tillträtt. Det var tydligt att såväl paneldeltagare som publik kände sig alienerade, som en distingerad minoritet som tappat tilltron till politikerna. Osäkerheten inför vad Obama verkligen skulle göra när han tillträdde var nästan lika stor som förhoppningarna. Debatten i USA hade förskjutits helt – från att tortyr var något som ”de onda” höll på med till att bli ett nödvändigt verktyg för de goda i kampen mot de onda. I verkligheten och i Hollywood (som i TV-serien 24). Nu är frågan om normen kan förskjutas tillbaka igen.

Det första Barack Obama gjorde när han tillträdde var att skriva under en order om att Guantanamo skulle stängas inom ett år. Nu i veckan erkände han för första gången offentligt att han inte kommer att ha lyckats.  Motståndet från republikaner i kongressen har satt käppar i hjulet. Deras skepsis är stor kring att föra fångarna till USA för rättegångar i amerikanska domstolar. Det blir intressant att se hur rättegångarna i New York går. Ett av flera dilemman är hur man ska hantera bevisföring som framkommit under tortyr på Guantanamo. Det finns ju många som på goda grunder hävdar att information som lämnas under tortyr inte är vatten värd.

Ett år har gått sedan seminariet i Greenwich Village och Guantanamo är ännu inte stängt. Den luttrade panelen bestående av Jane Meyer, Scott Horton och Elisa Massimino hade rätt i sin skepsis. Men också i sina förhoppningar. President Obama tänker stänga Guantanamo och nyligen lanserades kampanjen Close Gitmo Now! av organisationen New Security Action för att hjälpa honom att bearbeta motsträviga republikaner.

Men det finns inte bara ett Guantanamo, det finns flera. Bagram i Afghanistan, till exempel,  kallas ibland ”det andra Gitmo”. New York-liberalerna kommer att ha mycket att göra för lång tid framöver.

”Welcome to the wartime contracting bazaar in Afghanistan. It is a virtual carnival of improbable characters and shady connections, with former CIA officials and ex-military officers joining hands with former Taliban and mujahedeen to collect US government funds in the name of the war effort.”

Texten kommer från  The Nations Aram Roston’s mycket intressanta artikel om hur den amerikanska militären köper tjänster av sina motståndare och om vänskapskorruptionen mellan politiker och säkerhetsföretag.

USA anlitar afghanska säkerhetsföretag för att garantera säkerhet vid transporter inom landet. Säkerhetsföretagen betalar talibanerna i området för att inte attackera den aktuella transporten. Hur dyrt det blir beror på typ av transport. Så får de amerikanska soldaterna det de behöver för att fortsätta kriget, så får talibanerna pengar att köpa det de behöver för att fortsätta kriget.

Col. David Haight, som leder the Third Brigade of the Tenth Mountain Division säger: ”But I know that it is what it is: essentially paying the enemy, saying, ‘Hey, don’t hassle me.’ I don’t like it, but it is what it is.”

Krigets logistik. Krigets logik.

 

Igår genomfördes ett intressant säkerhetspolitiskt seminarium i Stockholm. Det var Folk och Försvar, Svenska Atlantkommittén och en rad andra organisationer som arrangerade på temat Nato, EU och Norden – säker solidaritet.

Ni kan se seminariet i efterhand här.

En fråga som kom upp hela tiden under diskussionen var den folkliga förankringen, som alla ansåg vara bristande. Sverige har i grunden lagt om sin försvars- och säkerhetspolitik på senare år, bland annat genom att utlova stöd om något grannland attackeras, men väldigt få medborgare är medvetna om detta.

Annika Nordgren Christensen, en av grundarna av den här bloggen, var den som lyfte frågan om den folkliga förankringen, men även flera av de som vill att Sverige går med i Nato. Det intressanta var att alla Natokramare verkade utgå ifrån att omläggningen av politiken skulle kunna fortsätta om den folkliga debatten bara fördjupades.

Men tänk om en fördjupad och breddad debatt gör att medborgarna ställer sig på bromsen. Annika N C tog upp den saken också men då var det ingen som riktigt nappade. Det kanske inte alltid är Nato som är det mest rationella valet när framtidens svenska säkerhet diskuteras, även om folkpartiet och det militära etablissemanget tycks utgå från det.

Vill de ha en debatt om det innebär att den omläggning som pågått i det tysta måste avbrytas?

Jag tvivlar på det.

En annan fråga under seminariet rörde vem som ska bestämma över svenska insatser utomlands. En av de närvarande frågade om inte regeringen borde få fullmakt att besluta utan att först ta frågan via riksdagen, underförstått eftersom riksdagen skulle kunna bli en bromskloss. Där tycktes den ”folkliga förankringen” inte lika viktig.

Berlinmuren

Berlinmuren

 

Israeli West Bank Barrier

Israeli West Bank Barrier

Berlinmuren är tack och lov riven, men ännu finns synliga murar (som Israels 720 km långa barriär på Västbanken) och andra sorters murar, som t.ex. är till för att hindra människor på flykt från Afrika till Europa, eller sådana som förhindrar människor från att resa fritt, som i diktaturer.

Den sista muren är inte rasad, den sista är av allt att döma inte byggd. Därmed går kampen vidare.

garybarber

När Michael Moore gjorde sin film Bowling for Columbine om amerikanernas kärlek till sina vapen satt jag och förfärades. Denna passion som leder landet i fördärvet, denna onda spiral av bristande rationalitet som orsakar så mycket lidande.

Så skönt att vara svensk. Så skönt att bo i ett land där människor förstår att vapen leder till lidande och förödelse. Ett land där människor generellt inte befattar sig med sådan skit.

Men… Nej, vänta.

Sverige är världens 8:e största vapenexportör. På åttonde plats av 194. Inte per capita eller något sådant, utan räknat i reda pengar.

De här vapnen hamnar någonstans. De används. I förra veckans Fokus får vi träffa människor som använt de svenska vapnen. Köttkvarnen Carl Gustav till exempel:

– Effekterna var förödande. Det fanns ingen anledning att söka efter överlevande. Det kan inte ha varit mer än bitar kvar på det avståndet. Fyra missiler, 20–25 döda … Det är en köttkvarn.

Så beskriver serganten Alexander D. King effekterna av Carl Gustav vid ett tillfälle i Afghanistan. Stackars kungen som fått sitt namn förknippat med en köttkvarn avsedd för människor.

Carl Gustav har använts lite överallt. Av diktaturregimens trupper i Burma mot etniska minoriteter, hos Farc-gerillan i Colombia, hos privata säkerhetsföretag i USA. Om det säger Saab-chefen Tomas Samuelsson som intervjuas i Fokus:

– Jag tycker det är rätt långsökt, att grejerna kommer dyka upp på diverse obskyra platser, det är klart att de kommer att göra, men det är inget vi kan kommentera.

Det är enligt svensk lag förbjudet att exportera vapen till länder som befinner sig i väpnad konflikt, länder som kan bedömas vara på väg mot väpnad konflikt, länder där det förekommer inre väpnade oroligheter eller länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

USA ligger på tredje plats av länder som Sverige exporterar till. Så vitt jag vet har de bedrivit krig i Afghanistan och Irak i snart en decennium. Pakistan ligger på sjätte plats. Jag tänker inre väpnade oroligheter. Jag tänker väpnad konflikt med annan stat. Jag tänker omfattande och grova kränkningar mot de mänskliga rättigheterna. Men så tänker uppenbarligen inte Exportkontrollrådet.

I Fokus reportage får vi möta flera som använt de effektiva svenska vapnen.  Det är drabbande läsning. Så här säger den unge Irak-veteranen Ben Hugate apropå att vapenindustrin inte anser sig ha något ansvar för hur deras vapen används:

– Argument. Visst. Du kan ta ett gammalt äpple och spreja karamell på det och göra det fint, men under ytan är det fortfarande ett jävla ruttet äpple. Jag kan säga att vad jag gjorde i Irak är helt jävla ascoolt och fantastiskt ända tills jag är blå i ansiktet. Men jag vet, att det jag gjorde, det var fel.

Vår försvarsminister Sten Tolgfors sprejar mycket karamell. Han vill till och med inrätta en ny myndighet som ytterligare ska främja vapenexporten.  Så tycker vår regering att skattebetalares pengar används allra bäst.

Det verkar vara svårare att kleta garnityr när man stått där, hållit i vapnet och avfyrat det.

Bilderna i Fokus reportage är tagna av den fantastiska fotografen Moa Karlberg.

imagesSäga vad  man vill om Tysklands förbundskansler Angela Merkel, men någon väldigt flexibel person verkar hon inte vara.

På dagen för 20 år sedan, när muren öppnades i Berlin, valde hon att besöka en bastu istället för att vara med och fira den nya friheten.

”Det var en torsdag och vi gick alltid till den där bastun på torsdagar”, sade hon i en intervju i nyligen. ”Jag antog att om muren hade öppnats nu skulle de inte kunna stänga den igen, så jag hade gott om tid på mig att besöka Västberlin.” Citatet finns i en artikel i The Guardian.

Hennes uttalande ger den där dagen för exakt 20 år sedan en lite märklig men ändå mänsklig klangbotten. Ingen kunde förstås undgå det historiska i ögonblicket när tusentals människor plötsligt bestämde sig för att det fick vara nog. När de vällde över muren, och soldaterna som valde att inte skjuta skarpt. Men för den enskilda människan, för en Merkel eller vem som helst av Berlinarna, var revolutionen kanske trots allt inte ögonblicklig.

Det fanns både ett före och ett efter.

Jag minns själv att jag som 21-åring uppfattade murens fall som något stort och väldigt, men ändå ganska självklart. Det var säkert både naivt och dumt, men min politiska världsbild hade formats samtidigt som Gorbatjov drev fram perestrojkan och glasnost. Det rörde på sig. USA och Sovjetunionen hade tecknat avtal om nedrustning. Den eviga vintern, tiden efter det kärnvapenkrig som vi alla fruktade på 1970-talet, hade blivit något mindre sannolik.

När jag som SSU:are höll möten på gymnasieskolorna möttes man ofta av ungmoderater som försökte provocera med frågan om vi ville ha de som i Sovjetunionen. Puckofrågor! Det ville väl ingen? Inte någon jag skulle kunna se i min generation i alla fall. Statssocialismen hade för länge sedan upphört att vara ett alternativ, och vi antog nog att det gällde även för människorna på andra sidan muren.

Däremot insåg förstås ingen vilka enorma konsekvenser murens fall skulle få. Hur snabbt Sovjetunionen skulle kollapsa. Hur Öst skulle närma sig Väst, och EU expandera österut.

Jag tror inte heller att någon insåg vilka svårigheter vänstern skulle ställas inför. Även om statssocialismen hade skrivits ut, eller snart skulle skrivas ut ur programmen, är vänstern fortfarande inne i en sökande period. Och det enda man med säkerhet kan säga är att varken stillsamma bastubad eller lite mer av marknad kan vara svaret på dagens ekonomiska och sociala problem.

Idag har regeringen gett tillstånd för Nord Stream AG att lägga ut två gasledningar på internationellt vatten inom svensk ekonomisk zon i Östersjön.

Tillstånden som utfärdats av de svenska och finska regeringarna är två av fem nationella tillstånd som behövs för projektet. Danmark var det första landet att bevilja bygglov den 20 oktober 2009. Med tre tillstånd nu givna, är Nord Stream ett steg närmare sin planerade byggstart under våren 2010.

Jag vill kort kommentera tre saker som miljöminister Andreas Carlgren (C ) sade vid dagens presskonferens:

1. Carlgren trycker på att ingen myndighet avstyrker hela projektet. Såklart inte! De berörda aktörernas remissvar handlar naturligtvis främst om de delar av projektet som rör just den specifika myndighetens ansvarsområde och kompetens. Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för samråd om gränsöverskridande miljökonsekvenser och har därför sänt underlaget på remiss till ett antal myndigheter, länsstyrelser och kommuner (även allmänheten är välkommen att lämna synpunkter). Naturvårdsverket anger tydligt att:

”Synpunkterna bör gälla vad som bör beskrivas i miljökonsekvensbeskrivningen gällande påverkan på miljön inom svenskt område från dragning av ledningen i dansk och/eller tysk ekonomisk zon eller territorialvatten.”

Det handlar alltså inte om att säga ja eller nej till projektet som sådant.

Och inom ramen för den internationella samordningen av tillståndsprocessen skriver Naturvårdsverket:

”Synpunkterna inriktas lämpligen på det föreslagna projektets eventuella gränsöverskridande påverkan och åtgärder för att reducera eller eliminera denna påverkan”.

Men Carlgren hoppas väl på att ingen går till källorna och försöker få det att framstå som ett godkännande när ingen myndighet har sagt nej.

2. Det enda Carlgren lyfte som något som liknar invändningar från remissinstanserna var det faktum att fyra myndigheter har förespråkat undersökningar av en mer östlig dragning av ledningarna, något som regeringen avvisar med argumentet att det vore sämre med en sådan dragning ur miljö- och naturvårdssynpunkt. Var och en kan bilda sig en egen bedömning av hur positiva remissinstanserna har varit till gasledningen genom att läsa remisserna (som man hittar här).

3. På presskonferensen idag sade miljöminister Carlgren ( C) att regeringen har ”uppfyllt alla de krav som försvarsberedningen ställde”. Hahahaha. Det kan helt enkelt inte få stå oemotsagt. Gasledning II

Jag citerar direkt från Försvarsberedningens rapport från 2007, Säkerhet i samverkan (min kursiv.):

”De rysk-tyska planerna för gasledningsprojektet Nord Stream i Östersjön har genererat starka reaktioner i flera Östersjöstater. Enligt folkrätten har stater en långtgående rätt att lägga ut ledningar i hav. Frågan har emellertid flera dimensioner som noga behöver övervägas.

Å ena sidan innebär ledningen, om den blir verklighet, en möjlighet att begränsa ytterligare ökningar av den omfattande fartygstrafiken i Östersjön, vilken utgör ett potentiellt miljöhot. Nord Stream kan också bli ett ytterligare led i den ekonomiska integrationen mellan Ryssland och andra europeiska länder. Vidare är ledningen ett steg i att trygga tillförseln av energi i Europa.

Å andra sidan bekräftar ett byggande av Nord Stream ett fortsatt beroende av fossila energikällor.

Östersjön är redan i dag mycket känslig för störningar och miljökonsekvenserna av att dra en ledning på Östersjöns botten kan bli allvarliga. Östersjön är dessutom ett av världens mest min- och ammunitionstäta hav, vilket förstärker dess utsatthet. Den information som hittills redovisats visar att den valda huvudsträckningen i den svenska ekonomiska zonen i Östersjön och nära Gotland går genom ett antal miljömässigt mycket riskfyllda områden.

Vidare kommer den ryska staten genom sitt majoritetsägande i Gazprom att ha ett betydande inflytande över ledningen, som därmed blir delvis statskontrollerad och politiskt styrd. En gasledning är ett exempel på ett flöde av vitalt intresse. Ett sådant är det alltid legitimt att skydda. Det ligger i svenskt intresse att övervakning och skydd av sjötransporter och eventuella gasledningar kan ske i samarbete mellan Östersjöstaterna.

I den fortsatta processen för gasledningsprojektet bör Sverige verka för några viktiga principer. Med hänsyn till Östersjöns utsatta läge ska strikta miljökrav vara utgångspunkten för analysen av gasledningen. Försvarsberedningen utgår från att den miljökonsekvensbeskrivning som bolaget är ålagd att lämna redovisar jämförelser av den föreslagna sträckningen med alternativa huvudsträckningar som är fördelaktiga ur miljösynpunkt. För att undvika tvister och konflikter och främja leveranssäkerhet måste ledningen vara underkastad den europeiska energistadgan (European Energy Charter) i dess relevanta delar. Transparens i fråga om ägande och drift av en ledning är också centralt.

Så långt miljöminister Carlgrens presskonferens, som man förresten kan se i efterhand här.

För övrigt var det ju lägligt att beslutet togs vid dagens regeringssammanträde, med tanke på det stundande EU-Rysslandstoppmötet den 18 november. Ja just det, sedan kom det ju ett telefonsamtal till statsministern från Putin i söndags kväll också. En ren slump, naturligtvis?

Vad har hänt med den underökning om mutbrott som inleddes i februari 2009, angående de fem miljoner kronor som Nord Stream donerade till en tidigare gasledningskritisk professor på Gotland (jag har inte hunnit kolla upp detta, men återkommer i frågan)? Enligt Aftonbladet lades förundersökningen ner i slutet av juni, det blev inget åtal. I artikeln kan man också läsa följande:

”För att alla ska vara glada gäller det att göra rätt. Runt 70 miljoner för utbyggnad av hamnen i Slite. 3,2 miljoner till Länsmuseet för marinarkeologiska undersökningar, och så mellan fem och nio miljoner till högskolan. Även Verkö hamn utanför Karlskrona ska bli lagerplats för gasrören. Tidigare i år tecknade kommunen ett avtal med Nord Streams franska underleverantör EUPEC, värt 30 miljoner kronor.”

Jag vet i alla fall två personer som firar idag, nämligen Ulrica Schenström och Dan Svanell som båda efter sin tid i regeringskansliet har jobbat för Nord Streams räkning. Bolaget har agerat även på andra, mer synliga, sätt än genom personkontakter: Slite på Gotland får en ny hamn. Fiskare kompenseras med pengar för uteblivna inkomster, rör och byggmaterial lagras sedan länge, färdiga att placeras ut.

Och i ett Europeiskt perspektiv kan man fråga sig vad som händer i Tyskland i och med den nya regeringen. Minskar behovet av den ryska gasen om kärnkraftsavvecklingen bromsas? Och vad får det i så fall för konsekvenser för projektet? Möjligen blir man (än mer) aggressiv i sin jakt på nya kunder, i andra länder – länder som ligger nära och bekvämt till hands för att jacka i de där rören på Östersjöns botten…

DN, SvD, Svd II, Ekot, Aftonbladet. Och på Newsmill skriver Carl B. Hamilton (FP). De Rödgröna uttalar sig gemensamt här.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter