Daw SuuI dag har USA:s biträdande utrikesminister Kurt Campbell träffat Burmas fängslade oppositionsledare Daw Aung San Suu Kyi. Han har också träffat juntans premiärminister och företrädare för flera etniska minoriteter.

USA har inlett en diplomatisk offensiv i Burma. Obamas adminstration aviserade tidigt en ny strategi för Burma, men den lät vänta på sig. Bland de demokratiska krafterna i Burma var oron stor för att en omprövning skulle resultera i en slappare, mer regimvänlig inställning.

I regeringskretsar är tuffa tag mot diktaturer nämligen förra säsongens mode. Där, liksom i media, ser man det ofta som att omvärldens val står mellan antingen ”engagement” eller sanktioner. Vilket är absurt. Det finns inte en typ av sanktioner utan många, och de kan implementeras på olika sätt. Frågan är vilka som kan vara effektiva i just detta unika fall, när, hur och av vem de implementeras och vad de kombineras med. Naturligtvis finns det också bra och dåliga sätt att engagera sig med regimen. Och varför i hela friden skulle det inte gå att kombinera?

Obama har gjort rätt. Han har uppgraderat de diplomatiska relationerna, och inlett samtal med regimen med hopp om att få igång en dialog mellan dem och oppositionen. Vikten av att Campbell dessutom träffat företrädare för de etniska minoriteterna går inte nog att understryka. Men Obama har inte lättat på sanktionerna, vare sig de ekonomiska eller andra och tänker inte göra det förrän regimen har gjort konkreta framsteg.

Det är viktigt, det är klokt och det är vad demokratirörelsen länge önskat. Regimen har lekt katt och råtta med omvärlden i decennier. Man kan inte lita på deras löften utan de måste ta konkreta steg innan piskorna upphör att vina, innan de får några morötter att smaska på. USA måste stå fast vid detta, liksom naturligtvis Sverige och EU.

Daw Aung San Suu Kyi skrev nyligen ett brev till Burmas diktator Than Shwe och erbjöd honom hjälp med hur man kan få omvärldens sanktioner hävda. Mainstream-media rapporterar som nyttiga idioter att hon nu svängt och vill att omvärlden ska släppa på sanktionerna mot Burma.

Men faktum är naturligtvis att sanktionerna är  ett av få kort på Aung San Suu Kyis hand. Hon har alltid sett sanktionerna som ett verktyg att använda för att försöka få till stånd en dialog, inte som något självändamål. Utan sanktionerna skulle Aung San Suu Kyi inte ha något trumfkort att spela. Nu kan hon erbjuda sin hjälp att få sanktionerna lättade. I utbyte vill hon naturligtvis ha eftergifter. Hon vet att omvärlden kommer att lätta på sanktionerna om hon verkligen ber om det. Than Shwe vet det också. Att han vill ha sanktionerna hävda råder det inget tvivel om.