imagesSäga vad  man vill om Tysklands förbundskansler Angela Merkel, men någon väldigt flexibel person verkar hon inte vara.

På dagen för 20 år sedan, när muren öppnades i Berlin, valde hon att besöka en bastu istället för att vara med och fira den nya friheten.

”Det var en torsdag och vi gick alltid till den där bastun på torsdagar”, sade hon i en intervju i nyligen. ”Jag antog att om muren hade öppnats nu skulle de inte kunna stänga den igen, så jag hade gott om tid på mig att besöka Västberlin.” Citatet finns i en artikel i The Guardian.

Hennes uttalande ger den där dagen för exakt 20 år sedan en lite märklig men ändå mänsklig klangbotten. Ingen kunde förstås undgå det historiska i ögonblicket när tusentals människor plötsligt bestämde sig för att det fick vara nog. När de vällde över muren, och soldaterna som valde att inte skjuta skarpt. Men för den enskilda människan, för en Merkel eller vem som helst av Berlinarna, var revolutionen kanske trots allt inte ögonblicklig.

Det fanns både ett före och ett efter.

Jag minns själv att jag som 21-åring uppfattade murens fall som något stort och väldigt, men ändå ganska självklart. Det var säkert både naivt och dumt, men min politiska världsbild hade formats samtidigt som Gorbatjov drev fram perestrojkan och glasnost. Det rörde på sig. USA och Sovjetunionen hade tecknat avtal om nedrustning. Den eviga vintern, tiden efter det kärnvapenkrig som vi alla fruktade på 1970-talet, hade blivit något mindre sannolik.

När jag som SSU:are höll möten på gymnasieskolorna möttes man ofta av ungmoderater som försökte provocera med frågan om vi ville ha de som i Sovjetunionen. Puckofrågor! Det ville väl ingen? Inte någon jag skulle kunna se i min generation i alla fall. Statssocialismen hade för länge sedan upphört att vara ett alternativ, och vi antog nog att det gällde även för människorna på andra sidan muren.

Däremot insåg förstås ingen vilka enorma konsekvenser murens fall skulle få. Hur snabbt Sovjetunionen skulle kollapsa. Hur Öst skulle närma sig Väst, och EU expandera österut.

Jag tror inte heller att någon insåg vilka svårigheter vänstern skulle ställas inför. Även om statssocialismen hade skrivits ut, eller snart skulle skrivas ut ur programmen, är vänstern fortfarande inne i en sökande period. Och det enda man med säkerhet kan säga är att varken stillsamma bastubad eller lite mer av marknad kan vara svaret på dagens ekonomiska och sociala problem.