Igår genomfördes ett intressant säkerhetspolitiskt seminarium i Stockholm. Det var Folk och Försvar, Svenska Atlantkommittén och en rad andra organisationer som arrangerade på temat Nato, EU och Norden – säker solidaritet.

Ni kan se seminariet i efterhand här.

En fråga som kom upp hela tiden under diskussionen var den folkliga förankringen, som alla ansåg vara bristande. Sverige har i grunden lagt om sin försvars- och säkerhetspolitik på senare år, bland annat genom att utlova stöd om något grannland attackeras, men väldigt få medborgare är medvetna om detta.

Annika Nordgren Christensen, en av grundarna av den här bloggen, var den som lyfte frågan om den folkliga förankringen, men även flera av de som vill att Sverige går med i Nato. Det intressanta var att alla Natokramare verkade utgå ifrån att omläggningen av politiken skulle kunna fortsätta om den folkliga debatten bara fördjupades.

Men tänk om en fördjupad och breddad debatt gör att medborgarna ställer sig på bromsen. Annika N C tog upp den saken också men då var det ingen som riktigt nappade. Det kanske inte alltid är Nato som är det mest rationella valet när framtidens svenska säkerhet diskuteras, även om folkpartiet och det militära etablissemanget tycks utgå från det.

Vill de ha en debatt om det innebär att den omläggning som pågått i det tysta måste avbrytas?

Jag tvivlar på det.

En annan fråga under seminariet rörde vem som ska bestämma över svenska insatser utomlands. En av de närvarande frågade om inte regeringen borde få fullmakt att besluta utan att först ta frågan via riksdagen, underförstått eftersom riksdagen skulle kunna bli en bromskloss. Där tycktes den ”folkliga förankringen” inte lika viktig.