I USA är ifärd med att fira Thanksgiving, men när firandet är över och kalkonen uppäten kommer ytterligare 34 000 soldater och officerare få inställelseorder för tjänstgöring i Afghanistan. Beslutet är inte fattat, men enligt amerikanska medier verkar en truppförstärkning i den storleksordningen vara det väntade resultatet.

För många av de kvinnor och män som nu ska åka är det inte den första missionen de genomför, eller ens den andra. Kriget är inne på sitt åttonde år. Den amerikanska närvaron har nu varat 2,5 gånger så länge som WWII och överskrider Vietnamkriget i tid under 2010.

De 68 000 amerikaner som redan är i Afghanistan samt de 45 000 som är där från andra länder räcker alltså inte. Den 7 december är det NATO-möte i Bryssel. Då förväntas USA sätta press på sina allierade för ytterligare truppbidrag. Det lär inte bli lätt och det är inte självklart i USA heller.

En ny opinionsundersökning från CNN redovisar att den amerikanska opinionen är splittrad: 50 procent stödjer en truppförstärkning medan 49 procent är emot det. 66 procent tycker att kriget går dåligt (det är en ökning med 11 procent sedan mars i år). Kriget har såhär långt krävt mer än 900 amerikanska liv.

Indiens premiärminister, Manmohan Singh, besöker just nu USA. Indien är en av de största bidragsgivarna till Afghanistan, något som möts med misstänksamhet i Pakistan samtidigt som ett minskat spänningsläge mellan kärnvapenmakterna skulle medge en omfördelning av militära resurser i Pakistan, från gränsen till Indien till kriget mot Talibanerna.

Vid en presskonferens går med anledning av besöket sade Obama bland annat:

”It’s going to be important to recognize that in order for us to succeed there, you’ve got to have a comprehensive strategy that includes civilian and diplomatic efforts”.

Just det.

Den genomsnittliga livslängden i Afghanistan är bara 43 år. Var femte barn dör före sin femåriga födelsedag och då har ändå spädbarnsdödligheten minskat under den internationella närvaron. Den brittiska biståndsorganisationen Oxfam har tillsammans med lokala organisationer gjort en undersökning som visar att fattigdom och korruption driver kriget i Afghanistan.  Sjuttio procent av de intervjuade angav arbetslöshet och fattigdom som den viktigaste drivkraften i kriget och 48 procent angav korruption och ineffektivitet i den afghanska regeringen som en viktig faktor. Det är en dyster, för att inte säga nattsvart bild.

För ett dygn sedan började 494 svenska soldater sin tjänstgöring i Mazar-i-Sharif. SF18, som styrkan heter, har ett ansvarsområde som motsvarar ungefär en femtedel av Sveriges yta. Riksdagen debatterade nyligen den svenska insatsen med anledning av det utskottsbetänkande som följer på regeringens proposition 2009/10:38 Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF).

Protokollet från debatten finns att läsa här (anf. 171 och framåt).

De av oss som i varierande grad förespråkar fortsatt militär närvaro tenderar fortfarande göra misstaget att inte rikta hård kritik mot det som förtjänar den. Förmodligen i en missriktad omsorg om opinionsstödet för det svenska bidraget. Jag är övertygad om att de är de starkaste förespråkarna som ska vara de hårdaste kritikerna och mest högljudda kravställarna. Det kan handla om USA:s och OEF:s krigföring, tortyr och systematiska krigsförbrytelser, de fortsatta bristerna vad gäller helhetssyn på insatserna, det faktum att det civila biståndet fortfarande är för litet i omfattning eller sådant som har att göra med brister i vårt stöd och omhändertagande av hårt ansträngd civil och militär personal som arbetar på plats i Afghanistan. Ja allt som brister och måste förbättras.

På motsvarande sätt bör motståndarna till de militära insatserna kunna diskutera svårigheter och risker med ett militärt tillbakadragande i nuläget. De som kräver militärt tillbakadragande omedelbart är fortfarande svaret skyldiga: Vad händer då och hur ser vårt ansvar ut för det som händer? Att upphöra med det svenska militära bidraget skulle i dagsläget enbart innebära att det blir mer av det som kritikerna vänder sig mest emot: Det skulle med all sannolikhet vara USA och OEF som fick täcka upp. Är det bättre?

Frågan är inte enkel och verkligen inte svart eller vit. Men just detta faktum bör föranleda en debatt utan låsta positioner i sedan länge grävda skyttegravar.