You are currently browsing the monthly archive for december 2009.

Snart är Sveriges ordförandeskap i EU slut för den här gången. Andra ordförandeskap pågår dock för fullt. Den 15 oktober övertog Sverige nämligen ledarhatten för Barents Euro-Arktiska Råd. (Barents Euro-Arctic Council/BEAC) för de närmaste två åren. Ordförandeskapet roterar vart annat år mellan Finland, Norge, Ryssland och Sverige.

Näringsminister Maud Olofsson har presenterat prioriteringarna under den svenska ledningen och den övergripande prioriteringen kommer att vara övergången till en ”eko-effektiv ekonomi”, vilket handlar om att ”skapa ökat välstånd samtidigt som en allt mindre mängd naturresurser förbrukas, vilket i sin tur leder till en minskad miljöpåverkan”. Under nästa år kommer Maud Olofsson att samla Barentsregionens näringsministrar till ett möte i Umeå för att diskutera förnybar energi och energieffektivisering.

Detta är naturligtvis väldigt lovvärt och riktigt, men nog vore det på sin plats att det svenska ordförandeskapet jobbar aktivt med regionens utmaningar kopplade till klimatförändringarnas effekter och de ökande möjligheterna att exploatera olja- och gasfyndigheter? Inte minst för att utmana (eller komplettera om man så vill) speciellt Norge och Rysslands agendor och intressen. Man kan inte avfärda det med att det inte är frågor som Barentsrådet arbetar med. I början av 90-talet när samarbetet inleddes poängterades just att regionen var en arena för militär konfrontation under kalla kriget och att samarbetet skulle medverka till att förebygga och minska eventuella spänningar.

Om tyngdpunkten under ordförandeskapet hade varit dessa frågor hade det varit utrikesminister Carl Bildt som hade axlat lejonparten. Och om så hade varit fallet kan man återigen konstatera hur viktigt det är att han till sist  lämnade sin styrelsepost i det ökända bolaget Lundin Oil, då när det begav sig. För bolaget har intressen även i Barents och ska börja leta olja i regionen under 2010.

Läs hela inlägget här »

Killer Bee - en UAV (Unmanned Aerial Vehicle)

I en väpnad konflikt är alla offer. Men till skillnad från historiens stora slag är det nu civila som drabbas mest och värst. Som offer för bomber, våldtäkt, kulor.

Läser i dagens Svd att USA under nästa år förväntas satsa stort på ännu fler obemannade bombflygplan, så kallade drönare. Planen används i Afghanistan, Pakistan och Irak och piloterna kan sitta i tryggheten, långt ifrån den verklighet de verkar i.

Det kan tyckas mindre riskfyllt att använda flyg, framförallt obemannat, i väpnade konflikter. Man riskerar inte egna soldaters liv på marken, eller att nedskjutna piloter tillfångatas. Man riskerar visserligen dyra plan, men inte liv. Egna liv, alltså. Frågan är om det stämmer i det något mer långsiktiga perspektivet.

Med obemannade plan är det, som Chefsingenjören skriver, större risk att civila drabbas efter som det är svårare för den som manövrerar planet att göra en korrekt bedömning av målet. Ända sedan USA inledde sitt ”War on Terror” har vi läst om hur bombningar av civila mål i Afghanistan och Pakistan skördat många oskyldiga offer. Alla dessa civila dödsoffer leder till att stödet för den utländska militära närvaron minskar. Och till att folk söker sig till det aktiva väpnade motståndet.

Enligt Jane Meyer (som tidigare figurerat här på bloggen) så finns det två olika drönarprogram, dels ett som sköts av den amerikanska militären, dels ett hemligt som sköts av CIA. Jane Meyer säger  att man mött motståndet från Pakistan genom att erbjuda den pakistanska regeringen att lägga till namn på CIA:s lista över måltavlor. Vilka som hamnar på de omfattande listorna och av vilka skäl vet vi inte. Till skillnad från operationer som utförs av militären är insynen och den demokratiska kontrollen över CIA:s operationer minimal.

Tvärtemot vad man kanske förväntar sig så är Obama en ivrig tillskyndare av användandet av obemannade bombplan:

The Obama Administration has carried out as many unmanned drone strikes in its first ten months as the Bush Administration did in its final three years. It’s the favorite weapon of choice right now against Al Qaeda, and for good reason: It’s been effective in killing a lot of people the U.S. wants to see dead.

För att vinna sitt diffusa krig säger sig USA behöva vinna över människors ”hjärtan och sinnen”. För att lyckas med det måste man inte bara minimera antalet civila offer, utan också faktiskt främja deras säkerhet.

Närvaron av bombplan som flyger över huvuden på folk inger skräck, inte trygghet. Svarta omänskliga skepnader som siluetter mot himlen. En traumatiserad civilbefolkning är ingen bra grund för fred.

Det verkar riskabelt att sätta sin tilltro till världens mäktigaste, med tanke på hur det går i Köpenhamn. Det enda raka är kanske att ta saken i egna händer. Enter: The Survivaball

Den 16 september 2007 inleddes en granskning av privata militära företag som borde ha inletts för länge sedan. Uppmärksamheten följde en skjutning i centrala Bagdad, när soldater från säkerhetsföretaget Blackwater – som skyddade en amerikansk diplomatkonvoj – plötsligt öppnade eld och dödade många och sårade ännu fler. Henrik Hamrén skrev nyligen om fenomenet i Sydsvenskan:

”En av de inblandade Blackwatersoldaterna har erkänt dråp. Resten, fem stycken, åtalades vid en federal domstol. I går lades åtalet mot en av dem ned. Rättegången mot de övriga fyra männen inleds i början av nästa år. Det blir första gången som privatanställda soldater i Irak ställs inför rätta.”

Det var dock inte en enstaka händelse. En amerikansk kongressrapport visade senare att Blackwater hade varit inblandat i minst 195 skottlossningar i Irak sedan 2005. I 80 procent av fallen avlossade företagets personal de första skotten.

Enligt en rapport från den amerikanska kongressens revision, U.S. Government Accountability Office (GAO), arbetar ungefär 48 000 personer som soldater och säkerhetspersonal anställda av privata företag i Irak. Ingen vet dock riktigt hur många funktioner totalt sett i USA:s krigsmakt som upprätthålls av privatanställda. Ingen vet hur många av dessa som rekryteras från andra länder än USA, t.ex. från Östafrika.

Enligt The EastAfrican är tusentals kenyaner och ugandier kontrakterade för amerikanska privata militära företag i Irak och Afghanistan. De tjänar mellan $500 och $800 i månaden:

“They are cheaper than Americans or Westerners — maybe by a factor of five or six.”

Privata soldater kan tjäna mer än 1 000 dollar per dag (om de är amerikaner eller västerlänningar vill säga), vilket naturligtvis är långt mer än en statsanställd soldat. Det finns exempel på att företag fakturerar den amerikanska staten 1 222 dollar per dag för en ”säkerhetsspecialist”.

FN har ingen entydig policy när det gäller privata militära företag. Världssamfundet lever med den Legosoldatskonvention som FN antog 1989 och som lämnar mycket att önska när det gäller PMF. FN arbetar dock för närvarande med att ta fram ett regelverk för privata soldaters legala status i krig.

Men juridikens paragrafer är en sak. Moraliska aspekter en annan.

Vem är den västerländska legosoldaten? Är det den fattigaste, som inte har något att förlora, som ska föra ”våra” krig?

Läs också “War veterans make Iraq their business” I Financial Times och lyssna på Konflikt i SR från juni 2007.

”Fredsprocessen i Mellanöstern är inte som Ikea-möbler”, sade en israelisk UD-källa till tidningen Haaretz. Kommentaren var tänkt som kritik mot det svenska EU-ordförandeskapet och dess förslag att EU skulle erkänna ett framtida delat Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina.
Det hade i grunden varit en rimlig text. EU har flera gånger tidigare skrivit fram en sådan lösning, kanske inte exakt så tydligt, men alla inser att det är så det måste bli. Utan ett Jerusalem för både palestinier och israeler är det svårt att tänka sig någon hållbar fred i Mellanöstern. Ändå valde EU att mildra den svenska regeringens förslag. Istället stod det till slut att att ”Jerusalems status ska avgöras i förhandlingar”.

Detta visar, bland mycket annat, hur känsligt det är med ord och detaljer i fredsprocessen. Men det visar också att Israel just nu, under premiärminiser Netanyahu, inte verkar vara riktigt på banan. Regeringen verkar inte förstå att Världen ändrats.

”EU kommer spela ut sin roll i förhandlingarna” , sade en israelisk källa när lobbyarbetet satte in mot den svenska texten. Det är exakt vad företrädare för Israel sagt i ett årtionde. En av de tidigare ambassadörerna i Stockholm sade det personligen till mig över en lunch i början av 2000-talet. EU stödde palestiniernas krav allt för ensidigt, sade han. Därför lyssnade man bara på USA. Därför kunde bara USA agera medlare mellan parterna.

Men USA är ett annat i dag, när Bush har lämnat scenen. Obama har krävt stopp för alla nya bosättningar, och Netanyahu har faktiskt som en effekt av det stoppat nya byggnadstillstånd på Västbanken. Ett beslut som skapade stora protester bland bosättarna. Det hindrar inte att redan projekterade byggen startats, eller att vissa bosättningar fått ökat stöd från regeringen, men det är en förändring. För några år sedan hade ett sånt krav från EU fått ambassaden i Stockholm att tala om orimlig partiskhet.

Jag gissar att utvecklingen blir exakt den samma vad det gäller Jerusalems status. Frågan är bara hur lång tid det tar, och hur mycket mer lidande det krävs.

Tidningen Re:Public Service publicerar i dag resultatet av en opinionsundersökning om den svenska vapenexporten som de gjort i samarbete med Demoskop. Jag har ännu inte hunnit få tag på tidningen, men kommit över siffrorna:

  • 55% av svenska folket vill förbjuda vapenexport helt.
  • 37% vill tillåta export.
  • 81% vill förbjuda export till länder i krig.
  • 92% vill förbjuda export till länder som grovt kränker mänskliga rättigheter.

Enligt dagens lagstiftning så får man bara exportera vapen om det finns särskilda säkerhetspolitiska skäl för det, och aldrig till stater som befinner sig i väpnad konflikt eller som är på väg att hamna i en sådan och inte heller till stater där det förekommer grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.  Lagstiftningen följer alltså medborgarnas vilja.

Men lagen följs inte.  Sverige är som jag tidigare skrivit om här världens åttonde största exportör av vapen. På plats sex av de länder vi exporterat krigsmateriel ligger Pakistan. Vi har långtgående samarbetsavtal med den hårda diktaturen Saudiarabien. Det är så uppenbart i strid med vår lagstiftning att det är helt absurt.

Det är få branscher som är så smutsiga som vapenhandeln, och den genomsyras av korruption.  På vilket annat område kan regeringspolitiken på ett så uppenbart gå helt emot lagstiftningen?

Det är makalöst.  Självklart måste lagstiftningen följas och håller den inte så måste den skrivas om. Vapenindustrin tar oss inte in i framtiden, den för oss bakåt.

Uppdatering 10 december:  Svenska Freds, Diakonia, Amnesty och Kristna Freds har en debattartikel i Sydsvenskan om undersökningen i dag. Anna Ek, Martin Smedjeback och Andreas Ribbefjord har bloggat om den.

I går presenterade Obama sin nya strategi för Afghanistan och visade återigen prov på vilken enastående retoriker han är.  Men jag tycker att han missar det allra mest grundläggande: varför blir det så här?

Människor måste ha makt över sina egna liv. Maktlöshet föder frustration, intolerans och våld. Det gäller i Afghanistan och det gäller i Sverige. Vi måste bekämpa känslan av maktlöshet, var än den dyker upp.

Ett stabilt Afghanistan skapas när medborgarna får möjligheter till att forma ett samhälle som håller ihop. Det som behövs är grundläggande hälsovård, rättsväsende, utbildning, och inte minst gemensamt arbete för att skapa sig det samhälle man vill ha.

Oavsett om vi tror att militära medel behövs för att hantera den uppkomna situationen eller inte så anser de flesta att det inte är genom militära medel ett stabilt Afghanistan kan byggas. De civila strategier som finns för att bygga en sammanhållen afghansk stat får jag intrycket av bygger uppifrån och ner.  För långsiktighet måste utgångspunkten vara att medborgarna skapar helheten, inte tvärtom.

Det måste finnas andra sätt för människor att ta/återta makt än genom de militanta rörelserna. Alternativ där den enskilda spelar roll och där det är värt att satsa för att man ser resultat. En vägbomb som detonerar ger ett synbart resultat, om än extremt kortsiktigt och inte på något sätt konstruktivt. En skola, ett jobb, fungerande avlopp är bättre alternativ. Och en gemensam ansträngning för att bygga dem. En gemensam ansträngning som kräver att meningsskiljaktigheter löses, att kompromisser görs och att alla ser det goda i resultatet även om det inte blev exakt som just jag hade tänkt mig.

Jag tror att det är så omvärlden kan göra skillnad, och vi måste göra det i tid. Det är alltid läskigt att tänka stort, men konsekvenserna av ett stort civilt engagemang kan aldrig bli lika skrämmande som konsekvenserna av ett stort militärt. Vad skulle exempelvis en civil konfliktförebyggande offensiv i Pakistan kunna åstadkomma? Långsiktigt arbete, med utgångspunkt i medborgarnas vardag, i samarbete med pakistanska myndigheter. Nu, inte sedan. Möjligheterna är svindlande.

Även här hemma bottnar våra stora samhällsproblem i känslan av att saker inte är möjliga. Den deprimerade känner sig oförmögen att påverka sin situation och sjunker allt djupare. Frustration och maktlöshet kan leda till våldshandlingar och narkotikamissbruk. Främlingsfientlighet. Det är när människor inte känner att de kan påverka sina liv som de främlingsfientliga partierna växer. Jag har förlorat jobbet och det måste vara någons fel. Men ingen som räknas ser mig. Ingen med makt delar med sig av den till mig. Protest.

Så maktlösheten delas av de till synes omaka. Den varslade industriarbetaren i Trollhättan som överväger att rösta på Sverigedemokraterna och den frustrerade afghanen som överväger att ansluta sig till en grupp talibaner.

Känslan av maktlöshet delas, men den förenar inte.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter