I går presenterade Obama sin nya strategi för Afghanistan och visade återigen prov på vilken enastående retoriker han är.  Men jag tycker att han missar det allra mest grundläggande: varför blir det så här?

Människor måste ha makt över sina egna liv. Maktlöshet föder frustration, intolerans och våld. Det gäller i Afghanistan och det gäller i Sverige. Vi måste bekämpa känslan av maktlöshet, var än den dyker upp.

Ett stabilt Afghanistan skapas när medborgarna får möjligheter till att forma ett samhälle som håller ihop. Det som behövs är grundläggande hälsovård, rättsväsende, utbildning, och inte minst gemensamt arbete för att skapa sig det samhälle man vill ha.

Oavsett om vi tror att militära medel behövs för att hantera den uppkomna situationen eller inte så anser de flesta att det inte är genom militära medel ett stabilt Afghanistan kan byggas. De civila strategier som finns för att bygga en sammanhållen afghansk stat får jag intrycket av bygger uppifrån och ner.  För långsiktighet måste utgångspunkten vara att medborgarna skapar helheten, inte tvärtom.

Det måste finnas andra sätt för människor att ta/återta makt än genom de militanta rörelserna. Alternativ där den enskilda spelar roll och där det är värt att satsa för att man ser resultat. En vägbomb som detonerar ger ett synbart resultat, om än extremt kortsiktigt och inte på något sätt konstruktivt. En skola, ett jobb, fungerande avlopp är bättre alternativ. Och en gemensam ansträngning för att bygga dem. En gemensam ansträngning som kräver att meningsskiljaktigheter löses, att kompromisser görs och att alla ser det goda i resultatet även om det inte blev exakt som just jag hade tänkt mig.

Jag tror att det är så omvärlden kan göra skillnad, och vi måste göra det i tid. Det är alltid läskigt att tänka stort, men konsekvenserna av ett stort civilt engagemang kan aldrig bli lika skrämmande som konsekvenserna av ett stort militärt. Vad skulle exempelvis en civil konfliktförebyggande offensiv i Pakistan kunna åstadkomma? Långsiktigt arbete, med utgångspunkt i medborgarnas vardag, i samarbete med pakistanska myndigheter. Nu, inte sedan. Möjligheterna är svindlande.

Även här hemma bottnar våra stora samhällsproblem i känslan av att saker inte är möjliga. Den deprimerade känner sig oförmögen att påverka sin situation och sjunker allt djupare. Frustration och maktlöshet kan leda till våldshandlingar och narkotikamissbruk. Främlingsfientlighet. Det är när människor inte känner att de kan påverka sina liv som de främlingsfientliga partierna växer. Jag har förlorat jobbet och det måste vara någons fel. Men ingen som räknas ser mig. Ingen med makt delar med sig av den till mig. Protest.

Så maktlösheten delas av de till synes omaka. Den varslade industriarbetaren i Trollhättan som överväger att rösta på Sverigedemokraterna och den frustrerade afghanen som överväger att ansluta sig till en grupp talibaner.

Känslan av maktlöshet delas, men den förenar inte.