Snart är Sveriges ordförandeskap i EU slut för den här gången. Andra ordförandeskap pågår dock för fullt. Den 15 oktober övertog Sverige nämligen ledarhatten för Barents Euro-Arktiska Råd. (Barents Euro-Arctic Council/BEAC) för de närmaste två åren. Ordförandeskapet roterar vart annat år mellan Finland, Norge, Ryssland och Sverige.

Näringsminister Maud Olofsson har presenterat prioriteringarna under den svenska ledningen och den övergripande prioriteringen kommer att vara övergången till en ”eko-effektiv ekonomi”, vilket handlar om att ”skapa ökat välstånd samtidigt som en allt mindre mängd naturresurser förbrukas, vilket i sin tur leder till en minskad miljöpåverkan”. Under nästa år kommer Maud Olofsson att samla Barentsregionens näringsministrar till ett möte i Umeå för att diskutera förnybar energi och energieffektivisering.

Detta är naturligtvis väldigt lovvärt och riktigt, men nog vore det på sin plats att det svenska ordförandeskapet jobbar aktivt med regionens utmaningar kopplade till klimatförändringarnas effekter och de ökande möjligheterna att exploatera olja- och gasfyndigheter? Inte minst för att utmana (eller komplettera om man så vill) speciellt Norge och Rysslands agendor och intressen. Man kan inte avfärda det med att det inte är frågor som Barentsrådet arbetar med. I början av 90-talet när samarbetet inleddes poängterades just att regionen var en arena för militär konfrontation under kalla kriget och att samarbetet skulle medverka till att förebygga och minska eventuella spänningar.

Om tyngdpunkten under ordförandeskapet hade varit dessa frågor hade det varit utrikesminister Carl Bildt som hade axlat lejonparten. Och om så hade varit fallet kan man återigen konstatera hur viktigt det är att han till sist  lämnade sin styrelsepost i det ökända bolaget Lundin Oil, då när det begav sig. För bolaget har intressen även i Barents och ska börja leta olja i regionen under 2010.

Bloggaren Wiseman’s Wisdom berör Barentsregionen i ett inlägg om Peak Oil nyligen. Han skriver:

”Barentsregionen med dess dolda energitillgångar under den försvinnande arktiska isen kommer med mycket stor sannolikhet att bli skådeplats för allvarliga konflikter kring oljan, inte osannolikt väpnade sådana. Sverige är som bekant en del av Barentsregionen och chansen att Sverige inte skulle påverkas av en sådan konflikt är minimal, men den aspekten är säkert också redan täckt i den långsiktiga försvarsplaneringen…”