You are currently browsing the monthly archive for januari 2010.

Det thailändska paradiset?

Det känns lite som att jag förolämpar dem. Som att jag beter mig som om jag är en besökare på zoo där jag sakta går och ser mig omkring. Jag är på en soptipp utanför den thailändska staden Mae Sot på gränsen till Burma. De jag tittar på är burmesiska migranter som arbetar, bor, sover, äter och föder barn här på soptippen. Lever. På sopberget.

Jag har följt med två munkar jag känner, Ashin Sopaka och Ashin Issariya, som på olika sätt försöker hjälpa de som bor här. De vill visa mig den här verkligheten.

Det jag ser är misär.  Stinkande berg av sopor. Berg som surrar. Miljontals flugor sitter tätt, tätt på de gamla förpackningarna. Svärmar i tjocka moln runt slamsorna. Det låter som en dovt mullrande maskin.

Det är ett hårt liv här. Barnen springer omkring halvklädda bland krossat glas och bakterier. Luften stinker och är tung av brinnande sopor. Att leva här ses som en skam.

Men jag ser också leenden.  Jag ser föräldrar som får vara tillsammans med sina barn, till skillnad från de som arbetar i texilfabrikerna i området. De som ofta låses in, bara har ledigt en dag i månaden och som tvingas arbeta så gott som all sin vakna tid.

Det är många som springer mot sopbilen när den kommer för att vara först på de nya soporna. Det säger rätt mycket om vilka alternativen är för de här människorna.

Läs mer om situationen för burmeserna som arbetar i Thailand på Svenska Burmakommitténs hemsida.

Fotona är tagna av mig.

Den 26 februari. Lägg den dagen på minnet. Då ska högsta domstolen i Thailand meddela vad som händer med de 76 miljarder bath (cirka 15 miljarder kronor) som staten frusit för den tidigare premiärministern Thaksin Shinawatra. 

Om domstolen beslutar att alla pengarna ska beslagtas, då lär ”de röda skjortorna”, den märkliga rörelse som i några år gett sitt stöd till Thaksin, ge sig ut på gatorna och kräva regeringens avgång och den avsatte premiärministerns återkomst. Om domstolen beslutar att ge tillbaka pengarna, då lär ”de gula skjortorna” protestera och kräva att regeringen avgår. 

Domstolen skulle kunna också välja en medelväg; beslagta en del och återlämna en del. Det kanske stillar oron i landet, men bara för en kort tid. Rykten säger att ”de röda” planerar stora demonstrationer, kanske till och med en statskupp, den 19 februari. Andra rykten säger att Thaksin planerar att bilda en exilregering i Kambodja.

Konflikten har pågått i åratal. De gula är i första hand monarkister och lierade med en del av armén. Det var de som drev fram militärkuppen 2006, när Thaksin avsattes. De gula har stöd i Bangkok och de stora städerna. I början fanns även en del progressiva folkrörelser, som ogillade Thaksins nyliberala politik och korrupta styre med, men de ha successivt lämnat den gula alliansen, som i samma takt har blivit mer elitistisk och mer monarkistisk.

De röda är en lika brokig samling, med grupper av fattiga landsbygdsbor som sin folkliga kärna. Men de flesta menar att Thaksin betalar dem för att vara med i de stora demonstrationerna.

Det nästan alla fruktar är att det ska utbryta nya oroligheter, som i sin tur driver fram en ny militärkupp. Det skulle innebära slutet för den thailändska demokratin, redan svårt sargad av kuppen 2006 och partiernas oförmåga till nationell försoning.

Under 2009 var Iran världens största fängelse för journalister. Repressionen efter presidentvalet i juni förra året har saknat motstycke i världen.

Men frågan är om inte utvecklingen i Ryssland är ett nästan lika stort hot mot en oberoende journalistiken. I dag skriver DN att den 47-årige Konstantin Popov avlidit efter grov misshandel i en poliscell. Popov var utgivningsdirektör på den regionela tidksifts- och tidningsutgivaren Tema i den sibiriska staden Tomsk.

En ung polis har visserligen erkänt dådet och han kommer troligen åtalas, men det är för många fall av den typen för att man ska våga tro på myndigheternas uppgifter och vilja att verkligen komma till rätta med hoten.

Mordet på Anna Politkovskaja är väl det mest kända övergreppet i Ryssland, men det räcker med att titta på de senaste månaderna för att få en bild av problemets omfattning.

I december dömdes en polisman i Ingusjien till två års fängelse för att han mördat journalisten och dissidenten Magomed Yevloyev. Kopplingarna till republikens regering och säkerhetstjänst utreddes aldrig.

I november föll Olga Kotovskaya, känd journalist i Kaliningrad, från ett hustak fjorton våningar upp i luften. Hon avled av skadorna. På 1990-talet startade Kotovskaya en tv-kanal, men den togs senare över av affärsintressen med kopplingar till en tidigare vice guvernör i Kaliningrad. Några dagar före hennes död hade en domstol ogiltigförklarat övertagandet och gett Kotovskaya rätt.

I oktober vågade frilansjournalisten Alexandr Podrabinek framträda offentligt igen, efter att han under lång tid hållit sig gömd efter en hatkampanj mot honom. En kampanj som organiserades av nashi, en ”patriotisk ungdomsgrupp”. Men även om Podrabinek nu vågar framträda igen är han åtalad för förtal av nationen och en del andra bisarra åtalspunkter. Nashi har till och med försökt stämma utländska tidningar och mediebolag för att de skrivit om hans fall.

Sedan muren föll för 20 år sedan har det dödats fler journalister i Ryssland än någon annan stans. Jag vill verkligen inte göra som jan Björklund och hota med ryssen för att motivera ökade försvarsanslag. Detta är ett helt annat sorts problem. Det avgörande är att Sverige och EU inte glömmer bort pressfriheten när man förhandlar med ryska företrädare. Låt frågor om mänskliga rättigheter vara en självklar del av handelspolitik, miljöpolitik, försvarsfrågor och andra områden där Ryssland och EU har utbyte.

Innan valet 2006 hade de borgerliga partierna ingen gemensam försvarspolitik. I den rapport som de lade fram vid Folk och Försvars rikskonferens det året så fanns en del säkerhetspolitiska resonemang om Nato och deltagande i fredsbevarnade operationer med, men ingen försvarspolitik alls och definitivt inga överenskommelser om försvarsbudgeten.

Ändå ägnar försvarsminister Tolgfors och statsminister Reinfeldt betydande mängder magsyra åt tjat om hur oansvarig den rödgröna oppositionen är som inte genast ger gemensamma besked om alla detaljer i försvarspolitiken. Det blir ju bara pinsamt när Tolgfors på självaste DN-debatt förklarat att alliansen överhuvudtaget inte förhandlat försvarspolitiken innan valet 2006. Varför ska de rödgröna dömas efter en annan måttstock än alliansen?

Dessutom är det fel i sak. Här på Folk & Försvars rikskonferens i Sälen presenterade i går de rödgröna en överenskommelse som i stora drag svar på de viktigaste frågorna inom politikområdet. Att Afghanistanfrågan ännu inte lösts är en svaghet, det tycker jag verkligen. Men bortom den finns ju så mycket politik.

Något av det som jag tycker är viktigast:

Ett brett konfliktförebyggande perspektiv ska anläggas på hela säkerhets- och försvarspolitiken, med ökat fokus på civila medel för att förhindra att konflikter uppstår. Kvinnors roll och situation i konflikter och en rad åtgärder på området lyfts fram. Nedrustningsfrågorna ska prioriteras och vapenexporten ska bli mer restriktiv. Utöver det behandlas en rad traditionella försvarspolitiska frågor som relationen till Nato, insatsförsvaret, internationella insatser etc. Ni läsa rapporten själva.

Utrymmet för utrikes- och säkerhetspolitisk debatt är litet i Sverige. Det brukar alltid hävdas att inga val vinns på utrikespolitiken, och därför får den en undanskymd roll i valrörelser.  Men när utrymme ges så väljer journalister och politiker att ägna det åt tjat om enighet och oenighet.

Båda regeringsalternativen har visat att de kan nå enighet och att de kan regera. Kan vi då inte släppa tjafset om vem som är enigast och istället fokusera på innehållet i politiken? Både medborgarna och frågorna förtjänar mer respekt än så här.

I morse skrev Niklas Svensson på Politikerbloggen att två av Carl Bildts medarbetare är på semester i Burma för att vila upp sig efter EU-ordförandeskapet. Om det stämmer är det en praktskandal.

När jag ringde UD för att kontrollera uppgiften fick jag svaret att de aldrig lämnar ut uppgifter som de anställdas semestrar.

Burma är en av världens hårdaste militärdiktaturer och den demokratiska oppositionen under ledning av Aung San Suu Kyi har uppmanat turister att hålla sig borta för att inte stödja juntan. Man kan ha olika uppfattning om sanktioner som metod för påverkan. Man kan ha olika syn på vilka sanktioner som i så fall är lämpliga. Men om de rest till Burma på semenster tar Bildts medarbetare ställning på ett omedelbart och konkret sätt. När två personer i deras ställning reser dit, semester eller ej, måste det nästan uppfattas som ett stöd till juntan. Det skulle definitivt användas så i juntans propaganda om dess informationsministerium fick reda på att de befann sig i landet.

Det är nu fyra månader sedan min vän Nyi Nyi Aung arresterades i Rangoon. Först efter tre veckor tillkännagav regimen var han fanns. Nyi Nyi är amerikansk medborgare och ambassadpersonalen som då fick träffade honom rapporterade om den tortyr han utsatts för.

Först anklagade regimen Nyi Nyi för att vara terrorist. Regimens absurda dagstidning The New Light of Myanmar publicerade bilder på dynamitgubbar bredvid bilder på en hålögd Nyi Nyi. Sedan ändrade man sig och han är nu åtalad för att ha förfalskat ett ID-kort och för att fört in valuta i landet utan att deklarera den. Han riskerar 17 års fängelse. Om han är skyldig eller inte spelar ingen roll för domstolen. Nyi Nyi är en demokratiaktivist som vigt sitt liv åt den fredliga kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Alltså är han ett hot mot regimen.

Det är svårt att inte dra paralleller till en annan amerikan som hamnade i burmesiskt fängelse under 2009, John Yettaw. Den berömda simmaren som tog sin in i Aung San Suu Kyis hem där hon satt i husarrest och på så vis såg till att hon, vars husarrest skulle löpa ut inom ett par dagar, kunde dömas för att ha brutit mot husarrestlagarna och få ett nytt flerårigt straff. John Yettaw fick snart flyga hem till USA. Nyi Nyi Aung sitter kvar.

I juni levererade Nyi Nyi Aung ett upprop till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Runt 680 000 människor från olika håll i världen uppmanade generalsekreteraren agera för att Burmas runt 2000 politiska fångar släpps. Nyi Nyis cancersjuka mamma och två av hans kusiner sitter i fängelse för sitt engagemang i Saffransrevolutionen 2007. När han kom tillbaka till Bangkok spenderade vi två veckor tillsammans och arbetade med ett demokratiprojekt. Två månader senare arresterades han. Nu är han själv en politisk fånge.

Fyra månader har gått och rättegången är ännu inte avslutad. I december hungerstrejkade Nyi Nyi för att protestera mot behandlingen av hans medfångar i fängelset. Som straff sattes han bland annat i en så kallad ”dog cell” – en minimal cell som är placerad bredvid hundburar, vars skällande gör det omöjligt för fångarna att sova. En klassisk tortyrmetod.

På julafton dog 38-åriga Tin Tin Htwe i Insein fängelset, samma fängelse som Nyi Nyi sitter i. Hon dog av ett brustet blodkärl. Under 2009 har ytterligare två politiska fångar dött. Förhållandena i Burmas fängelser är omänskliga. Tortyr är regel snarare än undantag och näringsbrist i kombination med undermålig vård bryter ned fångarnas hälsa och leder till kroniska sjukdomar.

Efter demonstrationerna 2007 fördubblades antalet politiska fångar i Burma. Så gott som alla oppositionella med någon ledande funktion sitter bakom lås och bom. En förutsättning för att juntan ska kunna hålla sitt ”val” som nu daterats till den 10 oktober- 10/10/10. Som alltid låter juntan numerologin styra.

Nyi Nyi sitter där han sitter. Och det är inte mitt emot mig med en islatte i handen.

Världens blogg proudly present vår första gästbloggare: Anders Eriksson. Anders arbetar till vardags som generalsekreterare på Värnpliktsrådet.  Han deltog i S-Studenters ”10-talsprogrammet” med ett kapitel om säkerhetspolitik och har ett särskilt intresse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Arktis- och Barentregionerna.

Ryssland kommer att kunna kontrollera all u-båtstrafik i Östersjön genom sensorer på gasledningen till Tyskland, meddelade Ekot i veckan. Fredrik Westerlund från FOI menade att svenska, eller andra, u-båtar inte kommer att kunna ”segla över Nordstream-ledningens sträckning utan att bli registrerade” och Försvarsmaktens Michael Moore påminde om uttalanden från ryska företrädare om att gasledningen ska bevakas av den ryska marinen. Dagen efter gick Bo Rask, från Försvarsmaktens marintaktiska stab, ut och tonade ner betydelsen av nyheten.

Disussionen om den ryska närvaron och aktiviteten i Östersjön och vårt eget närområde är inte ny. Drygt två år har gått sedan Försvarsberedningen skrev att det ryska agerandet mot sina grannar skulle ses som ett lackmustest för hur utvecklingen i landet ska bedömas. Sedan dess har mycket hänt, vad gäller just relationen till grannländerna, som pekat i negativ riktning. Sommaren 2008 rullade ryska stridsvagnar in i Georgien, som ett svar på vad som uppfattades som georgiska provokationer. På nyårsdagen förra året upphörde plötsligt leveranserna av naturgas till Ukraina, sedan det statsägda Gazprom strypt ledningarna. En vecka senare även till fler länder i Europa. Och under stora delar av 2009 har vi sett hur Ryssland återtagit förmågor, inte minst i vårt eget närområde – Östersjön – genom storövningarna Zapad och Ladoga och de planerade inköpen av landstigningsfartyg från Frankrike. Att kraven på en återmilitarisering av Gotland åter stiger till debattytan, är kanske inte särskilt förvånande.

Diskussionen om att Ryssland planerar köpa landstigningsfartyg av Mistral-klass kom upp under hösten och har kommenterats ganska flitigt i de delar av bloggosfären som ägnar sig åt försvars- och säkerhetspolitik. I en kommentar till affären skriver Wiseman’s Wisdom att:

”Landstigningsfartyg av den typ som Mistral utgör har ingen användning i defensiva operationer, utan är ett i högsta grad offensivt instrument att användas för maktprojektion.”

Att Ryssland återtar landstigningsförmåga är oroande, inte minst för dess grannstater men även för oss övriga Östersjöstater. Samtidigt visar affären i sig på komplexiteten i Rysslands-frågan och svårigheten att bedömma vilken inriktning landets utrikespolitik tar.

Häromdagen publicerade amerikanska Foreign Policy en artikel på sin hemsida om bland annat denna affär och, kanske framförallt, vilka man nu väljer att handla med. Ryssland har tidigare, liksom Sverige under tiden vi bedrev en neutralitetspolitik, haft som strävan att vara självförsörjande på försvarsmateriel. Men så inte längre, kanske framförallt på grund av den undermåliga standard landets väpnade styrkor var efter Sovjetunionens fall och att ledarskapet, inte minst under Dimitrij Medveded, tycker att moderniseringen går för långsamt. Så trots att det är under galgen, kan nog affären ses som ett paradigmskifte i det lilla vad gäller Rysslands säkerhetspolitik och relationen till övriga Europa.

Exakt vilka konsekvenser en eventuell affär kommer att få, är svåra att förutspå i dagsläget. I FP-artikeln oroar sig ledande, militära företrädare i Ryssland för att affären leder till ett beroendeförhållande med Nato i allmänhet och till Frankrike i synnerhet. Å andra sidan, som Wiseman pekar på i sin postning, binder affären även upp Frankrike vid Ryssland, och fransmännen har blivit en av de europeiska statsledningar som tydligast förespråkar Nord Streams sydliga tvillingledning South Stream. Inom delar av teoribildningen kring internationella relationer framhävs det ömsesidiga beroendet som en central komponent i att skapa stabilitet och fredliga relationer mellan stater. Frågan är till vilket pris detta beroende skall uppnås. Eller, som FP-artikeln lyfter, på vilkas bekostnad.

Hur många illavarslande järntecken vi än må se över utvecklingen i Ryssland, är det viktigt att inte fastna i en alarmistisk rysskräck. Det finns trots allt tecken som pekar i motsatt riktning, att Ryssland är på väg att normalisera sina relationer med övriga Europa. Som exempel har diskussioner förts mellan Ryssland och Norge om att öppna upp för gränspassager utan krav på visum mellan de båda länderna.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma den ryska utvecklingen på enskilda händelser. Var Georgienkriget det lackmustest Försvarsberedningen skrev att det skulle vara? Innebär Nord Stream att tiden med Östersjöregionen som en region präglad av stabilitet över? Det finns, som nämnt ovan, tecken som pekar åt olika håll. Oavsett vad kommer utvecklingen i Ryssland att ha enorma konsekvenser för det säkerhetspolitiska sammanhang Sverige har att agera inom. Och relationen till Ryssland kommer att vara en av de viktigaste utmaningarna att hantera i säkerhetspolitiken inför 10-talet.

Dagen efter att jemenitiska stridskrafter för andra gången på kort tid och med hjälp av amerikanska underrättelser attackerade misstänkta al-Qaeda baser i Jemen, bordade en 23-åring nigerian vid namn Umar Farouk Abdulmutallab Northwest Flight 253 i Amsterdam på väg mot Detriot. Han klev ombord på planet – listad som potentiell terrorist efter larm från hans far i november månad- och han hade sprängmedel med sig. Den information som hittills framkommit säger att Umar Faruk Abdulmutallab har tillbringat två perioder i Yemen, varav den senaste från augusti till december 2009.

al-Qaeda på Arabiska halvön tog på sig ansvaret för Abdulmutallabs sprängningsförsök med att det var en hämndaktion för attackerna mot al-Quaidas baser just i Jemen. Talespersoner hävdade i ett uttalande att den första attacken genomfördes av amerikanskt stridsflyg och uppmanade till hämndaktioner mot amerikanska intressen i regionen (andra källor menar att amerikanska kryssningsmissiler avfyrade till havs den 17 december inledde anfallet).

Hur det än är med den saken står det fullständigt klart att det fanns ett amerikanskt engagemang i attackerna och att klartecken för detta gavs av (eller i omedelbar närhet av) Obama. Senare, den 2 januari, meddelade Barack Obama att den amerikanska administrationens uppfattning är att al-Qaeda hade betalat och planerat försöket och att de ska ”be held to account”.

Frågan är om det är det en ny front som har öppnats i det amerikanska kriget mot terrorismen, vid sidan av Irak och Afghanistan? Om man verkligen kan länka den amerikanska inblandningen i attackerna på jemenitisk mark till bombförsöket på juldagen lär det väcka en debatt i USA om var gränserna går för ”proaktivt” agerande på främmande mark och de hot detta riskerar att skapa – utöver hela problematiken med den dubbla standarden för sådana tilltag beroende på vem det är som ger order om dem.

Obama har sagt att de brister i säkerhetssystemen som uppdagades i och med sprängningsförsöket är ”totally unacceptable”. Nästa fråga är således hur effektiv säkerhetsapparaten på våra flygplatser verkligen är och vad den syftar till, egentligen? Ska vi t.ex. behöva finna oss i att granskas genom kläderna varje gång vi passerar säkerhetskontrollen? Och är det i så fall mer integritetskränkande än andra åtgärder som har motiverats genom kriget mot terrorismen och ökad säkerhet för allas vårt gemensamma bästa?

Ett antal nya regler ska implementeras i efterdyningarna av Umar Farouk Abdulmutallabs flygresa under julhelgen. Den ena mer absurd än den andra. Men nya säkerhetsregler kanske kan invagga resenärerna i trygghet -falsk eller ej-  och därmed fylla i varje fall en funktion? Säkerhetsexperten Bruce Schneier påstår att det bara är två av de nya reglerna sedan 11 september 2001 som i själva verket har ökat säkerheten: stängda dörrar till cockpit och det faktum att passagerare nu vet att de ska utöva motstånd mot kapare.

Ingen som har stoppats i säkerhetskontrollen och fråntagits den bortglömda nagelsaxen ur necessären har väl betvivlat röntgenapparaternas effektivitet när det gäller metallföremål. Men hur många är tacksamma över reglerna för medhavda vätskor när man fortfarande i princip inte har en chans att upptäcka flytande sprängmedel i en schampoflaska – om mängden bara understiger den tillåtna och att den är placerad i en 1 l plastpåse?

Men, säkerhet omfattar som sagt mer än den praktiska verkligheten. Det är en känsla också, ett samspel i samhället mellan oss som lever och verkar i det. Tänk bara på svininfluensan och massvaccineringen. Tänk på den aktuella vargjakten och den rädsla för vargattacker som kommer till uttryck i den debatten (och jämför t.ex. med kamphundar).

De åtgärder som genomförs för att möta rädslan för terrorism svarar ofta upp mot de brister som närmast föregående attack avslöjade. Det fungerar nog på samma sätt som den militära planeringen för närmast föregående anfall eller kapprustningens logik, om man så vill. De åtgärder som vidtas bör vara synliga för allmänheten (eller motståndaren när det gäller kapprustning eller militär planering), just för att uppnå den känsla av att ”systemet” fungerar och visar vilja att skydda respektive försvara sig. Om det sedan fungerar också, rent praktiskt, det är inte alltid säkert.

Det är ju verkligen inte en originell tanke, att de åtgärder som vidtas riskerar att underminera det samhälle vi är så angelägna att skydda: vår öppenhet, transparens, relativa frihet och våra rättigheter som medborgare. Med våra så kallade säkerhetshöjande åtgärder riskerar vi att göra jobbet åt de vi försvarar oss emot. Vi riskerar att både finna oss i och omhulda regler som hade ansetts fullständigt otänkbara om påbudet kom ”utifrån”. Enligt samma logik riskerar jakten på terrorister, över nationsgränser och med brutala metoder, öka den hotbild man avsåg att minska. Vi måste bete oss – i vårt förhållningssätt och i vår respons- på ett sätt som är i överensstämmelse med den rättsstat vi säger oss försvara.

Jag tror att det är endast så man långsiktigt kan minska hotet från terrorister och samtidigt ha det öppna samhället och rättsstaten kvar.

Uppdatering 100105, 10:54: Ekot rapporterar under rubriken”USA pekar ut Jemen som terroristbas”

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter