Dagen efter att jemenitiska stridskrafter för andra gången på kort tid och med hjälp av amerikanska underrättelser attackerade misstänkta al-Qaeda baser i Jemen, bordade en 23-åring nigerian vid namn Umar Farouk Abdulmutallab Northwest Flight 253 i Amsterdam på väg mot Detriot. Han klev ombord på planet – listad som potentiell terrorist efter larm från hans far i november månad- och han hade sprängmedel med sig. Den information som hittills framkommit säger att Umar Faruk Abdulmutallab har tillbringat två perioder i Yemen, varav den senaste från augusti till december 2009.

al-Qaeda på Arabiska halvön tog på sig ansvaret för Abdulmutallabs sprängningsförsök med att det var en hämndaktion för attackerna mot al-Quaidas baser just i Jemen. Talespersoner hävdade i ett uttalande att den första attacken genomfördes av amerikanskt stridsflyg och uppmanade till hämndaktioner mot amerikanska intressen i regionen (andra källor menar att amerikanska kryssningsmissiler avfyrade till havs den 17 december inledde anfallet).

Hur det än är med den saken står det fullständigt klart att det fanns ett amerikanskt engagemang i attackerna och att klartecken för detta gavs av (eller i omedelbar närhet av) Obama. Senare, den 2 januari, meddelade Barack Obama att den amerikanska administrationens uppfattning är att al-Qaeda hade betalat och planerat försöket och att de ska ”be held to account”.

Frågan är om det är det en ny front som har öppnats i det amerikanska kriget mot terrorismen, vid sidan av Irak och Afghanistan? Om man verkligen kan länka den amerikanska inblandningen i attackerna på jemenitisk mark till bombförsöket på juldagen lär det väcka en debatt i USA om var gränserna går för ”proaktivt” agerande på främmande mark och de hot detta riskerar att skapa – utöver hela problematiken med den dubbla standarden för sådana tilltag beroende på vem det är som ger order om dem.

Obama har sagt att de brister i säkerhetssystemen som uppdagades i och med sprängningsförsöket är ”totally unacceptable”. Nästa fråga är således hur effektiv säkerhetsapparaten på våra flygplatser verkligen är och vad den syftar till, egentligen? Ska vi t.ex. behöva finna oss i att granskas genom kläderna varje gång vi passerar säkerhetskontrollen? Och är det i så fall mer integritetskränkande än andra åtgärder som har motiverats genom kriget mot terrorismen och ökad säkerhet för allas vårt gemensamma bästa?

Ett antal nya regler ska implementeras i efterdyningarna av Umar Farouk Abdulmutallabs flygresa under julhelgen. Den ena mer absurd än den andra. Men nya säkerhetsregler kanske kan invagga resenärerna i trygghet -falsk eller ej-  och därmed fylla i varje fall en funktion? Säkerhetsexperten Bruce Schneier påstår att det bara är två av de nya reglerna sedan 11 september 2001 som i själva verket har ökat säkerheten: stängda dörrar till cockpit och det faktum att passagerare nu vet att de ska utöva motstånd mot kapare.

Ingen som har stoppats i säkerhetskontrollen och fråntagits den bortglömda nagelsaxen ur necessären har väl betvivlat röntgenapparaternas effektivitet när det gäller metallföremål. Men hur många är tacksamma över reglerna för medhavda vätskor när man fortfarande i princip inte har en chans att upptäcka flytande sprängmedel i en schampoflaska – om mängden bara understiger den tillåtna och att den är placerad i en 1 l plastpåse?

Men, säkerhet omfattar som sagt mer än den praktiska verkligheten. Det är en känsla också, ett samspel i samhället mellan oss som lever och verkar i det. Tänk bara på svininfluensan och massvaccineringen. Tänk på den aktuella vargjakten och den rädsla för vargattacker som kommer till uttryck i den debatten (och jämför t.ex. med kamphundar).

De åtgärder som genomförs för att möta rädslan för terrorism svarar ofta upp mot de brister som närmast föregående attack avslöjade. Det fungerar nog på samma sätt som den militära planeringen för närmast föregående anfall eller kapprustningens logik, om man så vill. De åtgärder som vidtas bör vara synliga för allmänheten (eller motståndaren när det gäller kapprustning eller militär planering), just för att uppnå den känsla av att ”systemet” fungerar och visar vilja att skydda respektive försvara sig. Om det sedan fungerar också, rent praktiskt, det är inte alltid säkert.

Det är ju verkligen inte en originell tanke, att de åtgärder som vidtas riskerar att underminera det samhälle vi är så angelägna att skydda: vår öppenhet, transparens, relativa frihet och våra rättigheter som medborgare. Med våra så kallade säkerhetshöjande åtgärder riskerar vi att göra jobbet åt de vi försvarar oss emot. Vi riskerar att både finna oss i och omhulda regler som hade ansetts fullständigt otänkbara om påbudet kom ”utifrån”. Enligt samma logik riskerar jakten på terrorister, över nationsgränser och med brutala metoder, öka den hotbild man avsåg att minska. Vi måste bete oss – i vårt förhållningssätt och i vår respons- på ett sätt som är i överensstämmelse med den rättsstat vi säger oss försvara.

Jag tror att det är endast så man långsiktigt kan minska hotet från terrorister och samtidigt ha det öppna samhället och rättsstaten kvar.

Uppdatering 100105, 10:54: Ekot rapporterar under rubriken”USA pekar ut Jemen som terroristbas”