Världens blogg proudly present vår första gästbloggare: Anders Eriksson. Anders arbetar till vardags som generalsekreterare på Värnpliktsrådet.  Han deltog i S-Studenters ”10-talsprogrammet” med ett kapitel om säkerhetspolitik och har ett särskilt intresse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Arktis- och Barentregionerna.

Ryssland kommer att kunna kontrollera all u-båtstrafik i Östersjön genom sensorer på gasledningen till Tyskland, meddelade Ekot i veckan. Fredrik Westerlund från FOI menade att svenska, eller andra, u-båtar inte kommer att kunna ”segla över Nordstream-ledningens sträckning utan att bli registrerade” och Försvarsmaktens Michael Moore påminde om uttalanden från ryska företrädare om att gasledningen ska bevakas av den ryska marinen. Dagen efter gick Bo Rask, från Försvarsmaktens marintaktiska stab, ut och tonade ner betydelsen av nyheten.

Disussionen om den ryska närvaron och aktiviteten i Östersjön och vårt eget närområde är inte ny. Drygt två år har gått sedan Försvarsberedningen skrev att det ryska agerandet mot sina grannar skulle ses som ett lackmustest för hur utvecklingen i landet ska bedömas. Sedan dess har mycket hänt, vad gäller just relationen till grannländerna, som pekat i negativ riktning. Sommaren 2008 rullade ryska stridsvagnar in i Georgien, som ett svar på vad som uppfattades som georgiska provokationer. På nyårsdagen förra året upphörde plötsligt leveranserna av naturgas till Ukraina, sedan det statsägda Gazprom strypt ledningarna. En vecka senare även till fler länder i Europa. Och under stora delar av 2009 har vi sett hur Ryssland återtagit förmågor, inte minst i vårt eget närområde – Östersjön – genom storövningarna Zapad och Ladoga och de planerade inköpen av landstigningsfartyg från Frankrike. Att kraven på en återmilitarisering av Gotland åter stiger till debattytan, är kanske inte särskilt förvånande.

Diskussionen om att Ryssland planerar köpa landstigningsfartyg av Mistral-klass kom upp under hösten och har kommenterats ganska flitigt i de delar av bloggosfären som ägnar sig åt försvars- och säkerhetspolitik. I en kommentar till affären skriver Wiseman’s Wisdom att:

”Landstigningsfartyg av den typ som Mistral utgör har ingen användning i defensiva operationer, utan är ett i högsta grad offensivt instrument att användas för maktprojektion.”

Att Ryssland återtar landstigningsförmåga är oroande, inte minst för dess grannstater men även för oss övriga Östersjöstater. Samtidigt visar affären i sig på komplexiteten i Rysslands-frågan och svårigheten att bedömma vilken inriktning landets utrikespolitik tar.

Häromdagen publicerade amerikanska Foreign Policy en artikel på sin hemsida om bland annat denna affär och, kanske framförallt, vilka man nu väljer att handla med. Ryssland har tidigare, liksom Sverige under tiden vi bedrev en neutralitetspolitik, haft som strävan att vara självförsörjande på försvarsmateriel. Men så inte längre, kanske framförallt på grund av den undermåliga standard landets väpnade styrkor var efter Sovjetunionens fall och att ledarskapet, inte minst under Dimitrij Medveded, tycker att moderniseringen går för långsamt. Så trots att det är under galgen, kan nog affären ses som ett paradigmskifte i det lilla vad gäller Rysslands säkerhetspolitik och relationen till övriga Europa.

Exakt vilka konsekvenser en eventuell affär kommer att få, är svåra att förutspå i dagsläget. I FP-artikeln oroar sig ledande, militära företrädare i Ryssland för att affären leder till ett beroendeförhållande med Nato i allmänhet och till Frankrike i synnerhet. Å andra sidan, som Wiseman pekar på i sin postning, binder affären även upp Frankrike vid Ryssland, och fransmännen har blivit en av de europeiska statsledningar som tydligast förespråkar Nord Streams sydliga tvillingledning South Stream. Inom delar av teoribildningen kring internationella relationer framhävs det ömsesidiga beroendet som en central komponent i att skapa stabilitet och fredliga relationer mellan stater. Frågan är till vilket pris detta beroende skall uppnås. Eller, som FP-artikeln lyfter, på vilkas bekostnad.

Hur många illavarslande järntecken vi än må se över utvecklingen i Ryssland, är det viktigt att inte fastna i en alarmistisk rysskräck. Det finns trots allt tecken som pekar i motsatt riktning, att Ryssland är på väg att normalisera sina relationer med övriga Europa. Som exempel har diskussioner förts mellan Ryssland och Norge om att öppna upp för gränspassager utan krav på visum mellan de båda länderna.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma den ryska utvecklingen på enskilda händelser. Var Georgienkriget det lackmustest Försvarsberedningen skrev att det skulle vara? Innebär Nord Stream att tiden med Östersjöregionen som en region präglad av stabilitet över? Det finns, som nämnt ovan, tecken som pekar åt olika håll. Oavsett vad kommer utvecklingen i Ryssland att ha enorma konsekvenser för det säkerhetspolitiska sammanhang Sverige har att agera inom. Och relationen till Ryssland kommer att vara en av de viktigaste utmaningarna att hantera i säkerhetspolitiken inför 10-talet.