Innan valet 2006 hade de borgerliga partierna ingen gemensam försvarspolitik. I den rapport som de lade fram vid Folk och Försvars rikskonferens det året så fanns en del säkerhetspolitiska resonemang om Nato och deltagande i fredsbevarnade operationer med, men ingen försvarspolitik alls och definitivt inga överenskommelser om försvarsbudgeten.

Ändå ägnar försvarsminister Tolgfors och statsminister Reinfeldt betydande mängder magsyra åt tjat om hur oansvarig den rödgröna oppositionen är som inte genast ger gemensamma besked om alla detaljer i försvarspolitiken. Det blir ju bara pinsamt när Tolgfors på självaste DN-debatt förklarat att alliansen överhuvudtaget inte förhandlat försvarspolitiken innan valet 2006. Varför ska de rödgröna dömas efter en annan måttstock än alliansen?

Dessutom är det fel i sak. Här på Folk & Försvars rikskonferens i Sälen presenterade i går de rödgröna en överenskommelse som i stora drag svar på de viktigaste frågorna inom politikområdet. Att Afghanistanfrågan ännu inte lösts är en svaghet, det tycker jag verkligen. Men bortom den finns ju så mycket politik.

Något av det som jag tycker är viktigast:

Ett brett konfliktförebyggande perspektiv ska anläggas på hela säkerhets- och försvarspolitiken, med ökat fokus på civila medel för att förhindra att konflikter uppstår. Kvinnors roll och situation i konflikter och en rad åtgärder på området lyfts fram. Nedrustningsfrågorna ska prioriteras och vapenexporten ska bli mer restriktiv. Utöver det behandlas en rad traditionella försvarspolitiska frågor som relationen till Nato, insatsförsvaret, internationella insatser etc. Ni läsa rapporten själva.

Utrymmet för utrikes- och säkerhetspolitisk debatt är litet i Sverige. Det brukar alltid hävdas att inga val vinns på utrikespolitiken, och därför får den en undanskymd roll i valrörelser.  Men när utrymme ges så väljer journalister och politiker att ägna det åt tjat om enighet och oenighet.

Båda regeringsalternativen har visat att de kan nå enighet och att de kan regera. Kan vi då inte släppa tjafset om vem som är enigast och istället fokusera på innehållet i politiken? Både medborgarna och frågorna förtjänar mer respekt än så här.