Det thailändska paradiset?

Det känns lite som att jag förolämpar dem. Som att jag beter mig som om jag är en besökare på zoo där jag sakta går och ser mig omkring. Jag är på en soptipp utanför den thailändska staden Mae Sot på gränsen till Burma. De jag tittar på är burmesiska migranter som arbetar, bor, sover, äter och föder barn här på soptippen. Lever. På sopberget.

Jag har följt med två munkar jag känner, Ashin Sopaka och Ashin Issariya, som på olika sätt försöker hjälpa de som bor här. De vill visa mig den här verkligheten.

Det jag ser är misär.  Stinkande berg av sopor. Berg som surrar. Miljontals flugor sitter tätt, tätt på de gamla förpackningarna. Svärmar i tjocka moln runt slamsorna. Det låter som en dovt mullrande maskin.

Det är ett hårt liv här. Barnen springer omkring halvklädda bland krossat glas och bakterier. Luften stinker och är tung av brinnande sopor. Att leva här ses som en skam.

Men jag ser också leenden.  Jag ser föräldrar som får vara tillsammans med sina barn, till skillnad från de som arbetar i texilfabrikerna i området. De som ofta låses in, bara har ledigt en dag i månaden och som tvingas arbeta så gott som all sin vakna tid.

Det är många som springer mot sopbilen när den kommer för att vara först på de nya soporna. Det säger rätt mycket om vilka alternativen är för de här människorna.

Läs mer om situationen för burmeserna som arbetar i Thailand på Svenska Burmakommitténs hemsida.

Fotona är tagna av mig.