You are currently browsing the monthly archive for februari 2010.

(Inlägget är ett utdrag ur det anförande jag nyligen höll vid Kungl Krigsvetenskapsakademiens Vintersymposium)

Östersjön är ett av världens mest förorenade hav. Sju av de tio största döda havsbottnarna i världen finns i Östersjön. Det motsvarar cirka en tiondel av Sveriges yta, eller hela Danmark.

På dessa bottnar, eller snarare inbäddade i dem, vilar dumpad ammunition, gamla stridsmedel och i värsta fall nukleärt avfall, sida vid sida med olika former av ledningar som knyter fast länder i ömsesidiga beroenden – eller som skapar ökade risker för incidenter och konflikter, beroende hur man ser på saken.

Det bor cirka 90 miljoner människor runt Östersjön och på Östersjön transporteras omkring 15 procent av hela världens frakttrafik. Hela tiden är minst 2000 handelsfartyg i rörelse och antalet beräknas öka med över 50 procent till år 2030.

Jag har läst uppgifter från Kustbevakningen om att uppemot 20 % av fartygen på Östersjön transporterar miljöfarlig last, inkl. olja och gas. Över 80 % av den finska utrikeshandeln går går på köl genom Östersjön och för Ryssland är den siffran 40 % – och beslut har fattats om att ytterligare fördubbla de ryska oljetransporterna.

Energiinfrastruktur och exporten klassas som ryska vitala strategiska intressen och energivapnet används som bekant för politiskt inflytande. En stor del ägs av ryska staten, plus att det finns en icke oansenlig del privatekonomiska intressen hos den politiska eliten, vilket inte torde göra engagemanget mindre. Å andra sidan blir flöden ut ur Ryssland en samarbetsfråga, på samma sätt som sjösäkerheten. Olyckor och friktioner är helt enkelt inte bra för affärerna.

Och apropå olyckor måste man fråga sig hur vi skulle hantera en Exxon Valdez i Östersjön? Vet vi ens vilka resurser Östersjöstaterna gemensamt kan skrapa ihop när det gäller olyckshantering? Vi tror vi vet, men är det någon som har inventerat annat än fina tabeller över sådant som ibland man vill ha, borde ha fått eller eventuellt kan hoppas på?

Det saknas inte precis goda ambitioner när det gäller Östersjöns havsmiljö. Helsingforskommissionen, Helcom, tillkom 1977, Östersjöns miljödeklaration antogs den 9 april 1992, Östersjöns Agenda 21-arbete initierades av statsministrar i länderna kring Östersjön 1996, Aktionsplanen för Östersjön antogs i november 2008 och EU:s Östersjöstrategi antogs av Europeiska rådet i oktober 2009. Genom Östersjöstrategin skapas för första gången en intern EU-strategi för en specifik makroregion. Strategin är tänkt att fungera som en modell för regional problemlösning och identitetsskapande inom hela EU.

Några exempel på alla de projekt som ryms inom EU:s Östersjöstrategi är att minska gödselanvändningen i jordbruket, att förbättra samarbetet mellan universitet och öka studenters och forskares rörlighet inom regionen, att minska risken för oljeläckage genom att skapa så kallade havsmotorvägar, att samordna ländernas sjöövervakning och ta gemensamma krafttag mot människohandel.

Hur kan vi då lyckas den här gången?

För det första är det en självklarhet att det krävs en stark integrering av jordbruket och fisket i strategin eftersom det är dessa två näringar som har störst negativ miljöpåverkan på Östersjön. Att med ena handen genom befintliga EU-medel som jordbruksstöd förvärra miljösituationen i Östersjön, samtidigt som man med Östersjöstrategin i andra handen försöker läsa dem, är ju inte speciellt rationellt.

För det andra måste vi komma till rätta med den mångfald av konkurrerande aktiviteter och överlappande kompetenser och myndigheter som finns i Östersjön. Det måste till regional samverkan, regionala lösningar samt involvering av alla länder, sektorer och administrativa nivåer i en integrerad planering och förvaltning av Östersjön, för att målen i strategin ska kunna uppnås.

För det tredje måste strategin säkras genom att den hanteras på högsta politiska nivå inom Europeiska rådet och det krävs att EU-kommissionen engageras fortlöpande.

Och, för det fjärde: Ryssland måste integreras mer i Östersjösamarbetet. Ett av många argument är att den värsta utsläppskällan till Östersjön är avloppen från ryska Kaliningrad.

Läs hela inlägget här »

Världens blogg proudly present gästbloggare: Magnus Walan. Magnus ansvarar för Politik- och samhällskontakt vid Diakonia, vilket är ett biståndsorgan som genom stöd till hundratals organisationer världen över bidrar till varaktig förändring av situationen för världens mest utsatta och fattiga.

Magnus Walan, Diakonia

Häromdagen blev jag tillfrågad av Dagens Eko vad jag som representant för Diakonia tycker om regeringens organ för Näringsliv och utveckling.

Jag svarade att det är svårt att svara då vi inte ser vilka mål och instrument organet skall ha. Jag fick en hel del kommentarer att jag var för okritisk. Men det är det viktigt att inte döma på förhand.

Men visst finns det anledning till oro. Det är inte första gången vi ser projekt som handlar om att med bistånd ”samverka med näringslivet”.

Vi minns med förskräckelse Sydafrikasatsningen/JAS-försäljningen med Sydafrikafonden som med 80 miljoner i bistånd skulle skapa tusentals jobb. Fonden fick läggas ned efter några år. 80 miljoner var borta och jag tror inte att ett enda jobb skapades i Sydafrika.

Vi vet också om den kritik som riktats mot den biståndsfinansierade riskkapitalfonden Swedfund från både statliga utvärderingsorganet SADEV såväl som Riksrevisionen. Båda kritiserar organet för att mest se till tillväxt och affärer och mindre se effekter för fattiga människor. Trots detta har regeringen beslutat att öka Swedfunds anslag med en miljard.

Jag har också en kopia på ett brev som Svensk Projektexport skrev till Thomas Östros 2006 där man kritiserade regeringen för att inte se till att biståndet i högre grad återflödade tillbaka till svenska företag. Svensk Projektexport ägs av de svenska storföretagen ABB, Ericsson med flera.

Och på nätet hittade jag 2007 ett UD-dokument. Det var ett utkast till handlingsplan för det näringslivsråd som nu upprättats. I dokumentet talas det mycket om svenska exportmöjligheter, svenska företags intressen att gynna Sverige. Men väldigt lite om hur eventuell handel och investeringar skall gynna fattiga människors makt. Det som riksdagen beslutat är biståndets mål.

Gunilla Carlsson talade vid lanseringen av rådet om att Sverige ligger efter Europa i samverkan mellan företag och biståndet. Nästa precis samma ord som Svensk Projektexport använde när de argumenterade för ett ökat återflöde av bistånd till svenska företag.

När våra ministrar pratar om bistånd vill man gärna samtidigt tala om korruption. Så även statsministern i en riksdagsdebatt i december. Men märkligt nog gör man inte det när man talar om vapenexport. Trots alla bevis från åklagare i Sverige och Storbritannien om att miljarder betalats ut i samband med JAS affärerna.

Men man talar inte heller om problemet med kapitalflykt från fattiga länder där den största andelen utgörs av företag som manipulerar priser i sin interna handel inom företaget. Och för över pengarna till skatteparadis. Forskning visar att kapitalflykten via företag från fattiga länder är tio gånger så stor som inflödet av bistånd.

Här kan man verkligen tala om behov av åtgärder för att gynna fattiga ländernas ekonomiska utveckling. Men kring detta tycks regeringen inte ens ha någon policy.

De svenska exportorganen Svensk Exportkredit, Exportkreditnämnden och Exportrådet har varken instrument eller policies för att leva upp till riksdagens beslut att stödja – inte motverka – fattigdomsbekämpningen och främjandet av de mänskliga rättigheterna.

Det hade varit intressant om näringslivsrådet bestod av representanter från handelskammare och liknande i fattiga länder. Om målet var att utveckla fattiga länders ekonomier och marknader. Och inte minst med representanter som kan övervaka och ge råd till hur resurserna fås att stanna i länderna och bidra till utveckling.

Samtidigt som regeringen ger denna gräddfil till svenska företag in i biståndet stänger samma regering dörren till de små men viktiga organ som försöker bevaka hur företag uppför sig i fattiga länder – SwedWatch och Fair Trade Center – genom att minska informationsbidragen med 59% på ett år.

Detta vet vi – det är inte att döma på förhand. Om du vill läsa mer om Diakonias ståndpunkter om bistånd och handelspolitik bloggar jag regelbundet på www.diakoniablogg.se/

En skatt som knappast märks men som ger 100-miljarder dollar till klimatåtgärder och fattigdomsbekämpning. Är du för eller emot?

Rolig video, intressant idé. Läs mer på: The Robin Hood Tax

Foto: Henrik Eskilsson/Försvarsmakten Andra uttrycker så starkt och klart de känslor som väcks när dödsbuden kommer från den svenska Isaf-styrkan i Afghanistan.

Känslan av att vilja göra något, vad som helst, om så bara en liten symbolisk handling, gör att ett växande antal människor manifesterar stödet för veteraner och soldater i utlandstjänst genom att bära Fredsbaskrarnas Gula Band.

Det kan vara början till en bred veteranpolitisk medvetenhet i Sverige. För alldeles oavsett om man är för eller emot att Sverige deltar i en viss mission som beslutas av regering och riksdag, är det många som tycker det är rimligt att de kvinnor och män som genomför utlandsmissioner ska få det stöd de förtjänar och har rätt till både under och efter genomförd insats.

Just detta faktum att det är politiska majoritetsbeslut som ligger bakom militära internationella insatser gör att vi måste vara noga med att inte blanda ihop de öden och händelser som drabbar svenskar i utlandstjänst med diskussionen om missionen i sig. Det är alldeles självklart att Sverige måste ha en kontinuerlig debatt om vi gör rätt i att bidra eller fortsätta bidra till en viss insats; huruvida vi är på rätt plats, med rätt utrustning, om vi har ett rimligt uppdrag, om mandatet är legitimt och om soldaterna har rätt utbildning och träning.

Problemet är när man kopplar ihop tragiska dödsfall med frågan om insatsens framtid. Jag vänder mig starkt emot när officerarnas död användas i en ”vad var det vi sade”-debatt som handlar om att det är bevis för att insatsen var fel från början, men jag blir också djupt beklämd när man från andra håll hör att de har dött förgäves om Sverige skulle besluta att lämna Afghanistan.

Min poäng är att en civil hjälparbetare, en soldat eller en officer som genomför insatser efter politiska beslut, deras insatser kan aldrig anses vara förgäves. De som just nu befinner sig i Afghanistan är där efter ett majoritetsbeslut i Sveriges riksdag och förtjänar enbart stöd och erkännande hemifrån.

Dessutom: Ett växande antal personer i myndigheten Försvarsmakten har minskade möjligheter att själva besluta om huruvida de ska genomföra internationell tjänstgöring. När det nya personalförsörjningssystemet är på plats och den logiska kopplingen stärks ytterligare mellan en anställning som soldat eller officer i Försvarsmakten och en skyldighet att genomföra internationell tjänstgöring så som varandes en av Försvarsmaktens huvuduppgifter, ja då påverkas också Försvarsmaktens rekryteringskraft av det system med vilket vi hanterar de frivilliga. Inom kort lämnar regeringen en proposition till riksdagen om Försvarsmaktens personalförsörjning och veteranpolitik. Min förhoppning är att det blir en bred, seriös och livlig debatt om dessa frågor framöver.

”We have to be the good guys”. Häromveckan knallade tjugo amerikanska krigsveteraner upp till Capitol Hill för att tala med kongressledamöter om varför Guantanamo Bay måste stängas. ”It puts our soldiers lives at risk”.

Guantanamo är dåligt av så många anledningar och det är inte bara fredsduvor som förstår det.

Munkarnas uppror i september öppnade mångas ögon för situationen i Burma och munkarna har, vid sidan av Aung San Suu Kyi, fått ge ansikte åt de som kämpar för ett fritt och demokratiskt Burma. Förutom dem, och den framstående 88-generationen, så växer nya rörelser fram. En sådan är Generation Wave.  Deras icke-våldsliga kamp mot regimen sker genom populärkultur. CD:s och konserter med hip hop och rock, med graffiti. De når ut till en annan del av befolkningen. Till unga, också de som inte tidigare engagerat sig i politiken.

Regimen har förstått faran – sedan Generation Wave startade 2007 har runt 30 av rörelsens kanske hundra medlemmar fängslats. En av dem är den kända rapparen Zayar Thaw, som dömdes till sex års fängelse för att ha protesterat mot regimen. Arresteringarna och regimens offensiv ledde till att Generation Wave snabbt blev kända och regimen lärde sig snart att inte nämna organisationen i samband med sina arresteringar och domar.

Generation Wave vill förändra och de tar enorma risker genom att producera och sprida sin musik. Bling-bling amerikaner som 50 Cent må ha kropparna fulla med bly, men de burmesiska rapparna riskerar skador av ett helt annat slag. Långa fängelsestraff och tortyr. Ett annat syfte, ett annat mål.

I ett kollektiv på den thailändska sidan gränsen äter jag middag med tio medlemmar. Några har tvingats fly från Burma, mer eller mindre tillfälligt. Andra är här och utbildar sig i politiskt arbete. Någon har nyligen blivit släppt ur fängelset. Strategier läggs upp och musik spelas in. Det är rent och prydligt, med politisk graffiti och bilder på Aung San Suu Kyi överallt.  Historier berättas om vänner som skiljts åt i förföljelsens kaos, men som sedan återfunnit varandra. Om tillfälligheterna som gjort att en arresterats medan en annan sluppit undan. Vännerna i fängelset är ständigt närvarande. Liksom entusiasmen för förändring.

Tyvärr lyckas jag inte ladda upp någon av låtarna som spelats in i kollektivet. Men om du är nyfiken på burmeisk hip hop så bör du gå in på Myanmar Hip Hop Associations hemsida, eller myspace-sida. Där kan du lyssna på storheter som Jme och TNT.

Fotona är tagna av mig.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter