Foto: Henrik Eskilsson/Försvarsmakten Andra uttrycker så starkt och klart de känslor som väcks när dödsbuden kommer från den svenska Isaf-styrkan i Afghanistan.

Känslan av att vilja göra något, vad som helst, om så bara en liten symbolisk handling, gör att ett växande antal människor manifesterar stödet för veteraner och soldater i utlandstjänst genom att bära Fredsbaskrarnas Gula Band.

Det kan vara början till en bred veteranpolitisk medvetenhet i Sverige. För alldeles oavsett om man är för eller emot att Sverige deltar i en viss mission som beslutas av regering och riksdag, är det många som tycker det är rimligt att de kvinnor och män som genomför utlandsmissioner ska få det stöd de förtjänar och har rätt till både under och efter genomförd insats.

Just detta faktum att det är politiska majoritetsbeslut som ligger bakom militära internationella insatser gör att vi måste vara noga med att inte blanda ihop de öden och händelser som drabbar svenskar i utlandstjänst med diskussionen om missionen i sig. Det är alldeles självklart att Sverige måste ha en kontinuerlig debatt om vi gör rätt i att bidra eller fortsätta bidra till en viss insats; huruvida vi är på rätt plats, med rätt utrustning, om vi har ett rimligt uppdrag, om mandatet är legitimt och om soldaterna har rätt utbildning och träning.

Problemet är när man kopplar ihop tragiska dödsfall med frågan om insatsens framtid. Jag vänder mig starkt emot när officerarnas död användas i en ”vad var det vi sade”-debatt som handlar om att det är bevis för att insatsen var fel från början, men jag blir också djupt beklämd när man från andra håll hör att de har dött förgäves om Sverige skulle besluta att lämna Afghanistan.

Min poäng är att en civil hjälparbetare, en soldat eller en officer som genomför insatser efter politiska beslut, deras insatser kan aldrig anses vara förgäves. De som just nu befinner sig i Afghanistan är där efter ett majoritetsbeslut i Sveriges riksdag och förtjänar enbart stöd och erkännande hemifrån.

Dessutom: Ett växande antal personer i myndigheten Försvarsmakten har minskade möjligheter att själva besluta om huruvida de ska genomföra internationell tjänstgöring. När det nya personalförsörjningssystemet är på plats och den logiska kopplingen stärks ytterligare mellan en anställning som soldat eller officer i Försvarsmakten och en skyldighet att genomföra internationell tjänstgöring så som varandes en av Försvarsmaktens huvuduppgifter, ja då påverkas också Försvarsmaktens rekryteringskraft av det system med vilket vi hanterar de frivilliga. Inom kort lämnar regeringen en proposition till riksdagen om Försvarsmaktens personalförsörjning och veteranpolitik. Min förhoppning är att det blir en bred, seriös och livlig debatt om dessa frågor framöver.