Det är en av de riktigt svarta, smutsiga, kladdiga fläckarna på det svenska samvetet. Vapenexporten.

I dag släppte ISP, Inspektionen för strategiska produkter, exportstatistiken för 2009. Det var ett rekordår för svensk vapenexport, som ökade med 7 procent mellan 2008 och 2009. En stor del av exporten gick till länder som det enligt regelverken inte ska vara möjligt att exportera till.

Det tredje största exportlandet är kärnvapenstaten Pakistan. Ett land med allvarliga inre konflikter, som har en långvarig och djup konflikt med grannlandet Indien och där det dessutom förekommer grova och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Hur kan det vara möjligt? Hur kan tillstånd till denna export ges när den så uppenbart strider mot, inte bara den folkliga opinionen, utan också mot de regelverk som omgärdar den? Jag kommer ständigt tillbaka till dessa frågor för jag begriper det verkligen inte. Finns det någon motsvarighet inom något annat politikområde?

Det handlar inte bara om Pakistan. Indien är också på topplistan. Förenade amiratemiraten och Saudiarabien är andra exempel. I slutet av ISP:s verksamhetsberättelse för 2009 kan du läsa mer.

Varför i hela fridens namn gör vi det? Säg för guds skull inte att det handlar om jobben, svenska folket är alldeles för kreativa, kunniga och driftiga för att vara beroende av en destruktiv sektor. De 13, 5 miljarder som vapenexporten utgör är trots allt en ganska liten del av de nära 1000 miljarder kronor som värdet av den svenska exporten uppgick till förra året.  Och då var 2009 ett rekorddåligt exportår för svenska varor, då exporten minskade med 16 procent från året innan (statistik från SCB). I synnerhet är vi naturligtvis inte beroende av exporten till länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter.

Andra om dagens statistik från ISP: Fredsfabriken, Andreas Ribbefjord, Avrusta, GP och Svd.