Världens blogg presenterar ett nytt inlägg av Anders Eriksson. Anders arbetar till vardags som generalsekreterare på Värnpliktsrådet.  Han deltog i S-Studenters ”10-talsprogrammet” med ett kapitel om säkerhetspolitik och har ett särskilt intresse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Arktis- och Barentregionerna.

Bör Sverige gå med i Nato? Frågan är åter på dagordningen sedan Mona Sahlin och Urban Ahlin (s) skrivit ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i samband med utrikesnämndens sammanträde i veckan. Att socialdemokratiska företrädare gör utspel kring Nato just nu är inte särskilt märkligt då det är valår och de vet att opinionen, än så länge, är skeptiska till ett svenskt medlemskap. Att dessutom regeringspartierna är splittrade i frågan sinsemellan spelar förmodligen in en del även det.

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan inte frågan om det svenska medlemskapet vara det i sig intressanta, utan hur Sverige på bästa sätt bidrar till att skapa fred och säkerhet i närområdet. Och då blir inte frågan så enkel som såväl förespråkare som motståndare gör gällande. För några veckor sedan skrev A. Wess Mitchell och Robert Kron, båda vid Washingtonbaserade CEPA, en artikel på webbplatsen Real Clear World, om Natos relation till sina medlemsstater i vårt närområde. Artikeln är intressant i sin helhet, men för sammanhanget kanske allra mest vad de skriver om Sverige och Finland:

”Political energy should also be channeled northward to membership for Sweden and Finland. These traditionally neutral states are becoming more open to the prospect of joining NATO in the aftermath of the 2008 Georgia War. Shoring up this northern shoulder would rally the Alliance around a practical and achievable goal, alleviating institutional gridlock over failed expansion to the East and bolstering confidence among the exposed Baltic States.”

Är ökad säkerhet för de baltiska staterna givet av ett svenskt och finskt medlemskap i Nato? Nja, det är nog inte riktigt så enkelt. Baltstaternas medlemskap i Nato och EU har uppfattats som nederlag från rysk sida, och har fått dem att agera pressat. Natos, och andras, ökade verksamhet i Arktis och det som, inom EU, kallas the High North har dessutom lett till de allt mer frostiga relationerna mellan alliansen och Ryssland, vilket Lars Gyllenhaal skrev om i två mycket läsvärda artiklar i NSD i somras. Vi kan bara spekulera kring den ryska reaktionen på svenskt och finskt medlemskap i alliansen, men det är inte alls givet att det skulle stärka stabiliteten och säkerheten i regionen.

Det finns en annan aspekt, som delvis anknyter till detta. Björn von Sydow (s) höll häromåret ett anförande om säkerheten i Norden. Där påpekade han bland annat att USA har huvuddelen av sina dugliga styrkor uppknutna i Afghanistan och Irak, vilket tveklöst försämrar deras möjlighet att agera i vårt närområde. Då USA står för ungefär 70% av Natos militära kapacitet innebär det i praktiken detta även Natos förmåga att agera, vilket Johan Westerholm ofta påpekar på sin blogg.

Att då, som Sahlin och Ahlin gör i det öppna brevet, ifrågasätta att ”svenska JAS-plan ska sköta luftövervakningen för dessa Natoländer” ter sig ganska märkligt. Särskilt som man lyfter fram det nordiska försvarssamarbetet i den rödgröna överenskommelsen om försvars- och säkerhetspolitiken. Okej att Baltstaterna formellt inte räknas till Norden, men de går inte att bortse från. Thorvald Stoltenberg föreslog gemensam luftövervakning av Island i den rapport han presenterade för Nordens utrikes ministrar förra året, och jag tycker att det även bör kunna inkludera Baltikum i en trovärdig säkerhetsstrategi för vårt närområde.

Sammanfattningsvis, ett medlemskap i Nato ger inte nödvändigtvis mer säkerhet till vår region. Det är snarare så att allt mer tyder på att länderna i vår region måste ta ett allt större ansvar för den gemensamma säkerheten.

Utöver att det inte per automatik leder till ökad säkerhet, finns det argument som direkt talat emot ett svenskt medlemskap i Nato. Möjligheten till en nationell handlingsfrihet i säkerhetspolitiken och att Nato fortfarande har taktiska kärnvapen som en central del i alliansens försvarsstrategi är två, för mig, tungt vägande argument för att fortsätta stå utanför. Så min poäng är inte att Sahlin och Ahlin, och andra för den delen, har fel i att motsätta sig ett svenskt medlemskap. Min poäng är att frågan är komplex och innehåller mängder av perspektiv, vilket definitivt motiverar en mer genomgripande utredning i frågan. Inte minst förtjänar diskussionen om vår relation till alliansen något annat än plakatpolitiska utspel.