You are currently browsing the monthly archive for april 2010.

Förtroendefråga I: Säg en sak, gör en annan

I december förra året frågade biståndsorganisationen Diakonia samtliga riksdagspartier  om de höll med om följande påstående:

Det stöd som Sverige ger till klimatanpassning i fattiga länder ska ges utöver det utvecklingsbistånd som Sverige ger idag dvs 1 procent av BNI.

Alla partier utom Moderaterna svarade att de höll med. Medel ska inte tas från fattigdomsbekämpning för att kompensera utvecklingsländer för den rika världens utsläpp.

Men varken Socialdemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Folkpartiet var ärliga i sina svar. Inget av dessa fyra partier har i sina budgetar avsatt några additionella medel. Det är bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet som gjort det. De två partierna har dessutom kommit upp i ordentliga nivåer, 1,5 miljard årligen.

Enligt klimatkonventionen har den rika världen en skyldighet att bistå fattigare länder ekonomiskt för att anpassa sitt samhälle till den negativa påverkan som klimatförändringarna kommer föra med sig. Våra regeringar slösar gärna med stora vackra ord om rättvisa och ansvar men när det väl kommer till plånboken så är det slut med generositeten och greppet om plånboken blir krampaktigt.

Jag har varit i politiken ett tag, men inte tillräckligt länge för att kunna begripa hur man så uppenbart kan säga en sak och göra en annan. Särskilt inte när det rör stora, livsavgörande frågor. Jag hoppas att jag har lämnat den långt innan jag hamnat där.

Förtroendefråga II: Inte bara vad, också hur

Det är inte bara viktigt att rika länder avsätter extra pengar för internationella klimatåtgärder, det är också viktigt hur man väljer att kanalisera dem. De stora svenska partierna är mycket förtjusta i Världsbanken. Trots demokratiskt underskott och sotig historia. Världsbanken är en legendarisk klimatbov som satsar stort på att höja de globala utsläppen genom ökad användning av fossila bränslen. I Världsbanken är det finansiärerna som styr och de gör det på ett sätt som gjort att utvecklingsländerna tappat allt förtroende för organisationen. När det nu vankas klimatanpassningspengar vill de bli den institution som kanaliserar dem.

Men det finns alternativ, som till exempel FN:s anpassningsfond. Där får inte givarna ställa krav på vad som ska göras och var. Det avgörs av fonden, som styrs demokratiskt med representanter från alla delar av världen, till skillnad från Världsbanken där de som har mest pengar har flest röster.

Spanien gick i veckan före och donerade 45 miljoner euro till Anpassningsfonden. Det Sverige som jag vill se skulle vara det första att följa efter.

För dig som är intresserad av förhandlingarna om ett nytt klimatavtal rekommenderas bloggen COP 16.

Världens blogg har den stora glädjen att publicera ett inlägg av Lena Ag, Kvinna till Kvinnas generalsekreterare. Kvinna till Kvinna är en insamlingsstiftelse som stödjer kvinnors organisering i konfliktområden och samarbetar med kvinnoorganisationer som tar en aktiv del i arbetet för fred och återuppbyggnad. 2002 fick Kvinna till Kvinna Right Livelihood Award för sitt framgångsrika stöd till kvinnors freds- och försoningsarbete.

I rapporten ”Security on whose terms” ställer Kvinna till Kvinna frågan vad som hade hänt om kvinnor för ett ögonblick betraktades som en egen etnisk grupp.  Skulle då inte det massiva, könsbaserade våldet som kvinnor utsätts för världen över, dag efter dag, år efter år, i form av könsstympning, hemgiftsbränningar, massvåldtäkter, hedersmord, våld i hemmet, trafficking för sexuella ändamål, brudkidnappningar, barnäktenskap med mera betraktas som ett pågående lågintensivt krig? Vi talar ju om astronomiska siffror.

Ett citat ur Per Wirténs artikel på Expressens kultursida den 17 januari i år:

”Under de senaste 50 åren har fler flickor mördats – just för att de är flickor – än män dött under 1900-talets alla krig. Ja, varje årtionde dödas fler flickor än alla de människor som slaktats under 1900-talets olika folkmord. För några år sedan började ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen summera antalet ”saknade kvinnor”, de som enbart på grund av kön aborterats eller dödats som spädbarn. Han landade i att världen saknar 107 miljoner kvinnor.”

Ett annat exempel i en internationell statistikjämförelse från UNFPA:

”Violence kills and disables as many women between the ages of 15 and 44 as cancer. And its toll on women’s health surpasses that of traffic accidents and malaria combined.”

Om kvinnor vore en etnisk grupp, skulle då inte detta könsbaserade våld mot kvinnor just för att de är kvinnor klassas som ett hot mot den globala stabiliteten och freden?

Lena Ag

Generalsekreterare för Kvinna till Kvinna

De första skarpa kulorna avlossades i Bangkok nästan i samma stund som jag publicerade mitt förra inlägg om hur viktigt det är att demonstrationerna i Thailand inte slutar i ett blodbad. Minst åtta har dödats. En katastrof. Flera hundra uppges vara skadade. Bangkok Post följer händelserna minut för minut.Det är en lysande nyhetstjänst för den som vill veta vad som händer i det svenska turistparadiset.

Upptrappningen har kommit efter missgrepp från båda sidor. Redan förra gången rödskjortorna intog gatorna var det vanligt med plundring och våld från demonstranternas sida. Och deras intåg i olika regeringsbyggnader påminner mycket om när de ockuperade lokaler i Pattaya, som skulle användas för ett internationellt toppmöte och tvingade utländska diplomater och politiker att fly hals över huvud.

Så agerar man bara om en statskupp är målet, och även om den nuvarande regeringen inte kommit till makten utan militärens stöd, så är det trots allt ett faktum att de vunnit majoritet i parlamentet. Flera små partier lämnade Thaksin Shinawatras koalition efter förra vågen av demonstrationer. Han hade gått för långt när han drev folkmassorna till våld.

Det ursäktar inte militärens hårda ingripande. Inte alls. Att skjuta blint mot civila demonstranter är ett övergrepp mot alla tänkbara demokratiska och mänskliga värden.

Läget i Thailand är dystert nu. Mycket dystert.

Det är avgörande dagar i Thailands huvudstad Bangkok, rödskjortorna, som stöder den tidigare premiärministern Thaksin Shinawatra, har lovat att demonstrera tills regeringen utlyser nyval. Ett löfte om val senare i år räckte inte. Det är nu och omedelart som gäller.

Thaksin, djupt korrumperad men med  landsbygdsbefolkningens stöd, har uppmanat sina anhängare att demonstrera längre än hans motståndare ”gulskjortorna” gjorde inför militärkuppen 2006. I så fall återstår flera månader av demonstrationer.

Våldet har trappats upp. Igår använde militären tårgas och vattenkanoner mot civilbefolkningen.

Problemet är att läget och utvecklingen spelar roll för betydligt fler länder än Thailand. Sydostasien befinner sig i något slags mellanläge. De flesta stater är fortfarande diktaturer, men utvecklingen har sakta men säkert ökat öppenheten och därmed människors vilja att få även politiska friheter, inte bara ekonomiska, som alla makthavare i dag lovar.

Thailand var först ut i regionen med en demokratisk konstitution, och under 1990-talet tycktes landet på väg att stabiliseras. Militären stannade kvar i sina baracker, även om de styrde mycket bakom kulisserna.

Därför var militärkuppen 2006 ett sådant bakslag. De krafter i grannländerna som inte vill se demokrati kunde peka på Thailand och säga: titta, inte ens där kan det fungera!

Ytterligare en våg av militärt våld skulle vara direkt förödande. Generalerna i grannlandet Burma skulle till exempel få råg i ryggen inför det val de ska hålla senare i år. Den sydostasiatiska samarbetsorganisationen ASEAN riktade igår en uppmaning till juntan i Burma att respektera demokratin i höst. Vilken moralisk tyngd har ett sådant uttalande om inte ens ”demokratin” Thailand klarar av att lösa sina politiska konflikter på fredlig väg?

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter