Det är avgörande dagar i Thailands huvudstad Bangkok, rödskjortorna, som stöder den tidigare premiärministern Thaksin Shinawatra, har lovat att demonstrera tills regeringen utlyser nyval. Ett löfte om val senare i år räckte inte. Det är nu och omedelart som gäller.

Thaksin, djupt korrumperad men med  landsbygdsbefolkningens stöd, har uppmanat sina anhängare att demonstrera längre än hans motståndare ”gulskjortorna” gjorde inför militärkuppen 2006. I så fall återstår flera månader av demonstrationer.

Våldet har trappats upp. Igår använde militären tårgas och vattenkanoner mot civilbefolkningen.

Problemet är att läget och utvecklingen spelar roll för betydligt fler länder än Thailand. Sydostasien befinner sig i något slags mellanläge. De flesta stater är fortfarande diktaturer, men utvecklingen har sakta men säkert ökat öppenheten och därmed människors vilja att få även politiska friheter, inte bara ekonomiska, som alla makthavare i dag lovar.

Thailand var först ut i regionen med en demokratisk konstitution, och under 1990-talet tycktes landet på väg att stabiliseras. Militären stannade kvar i sina baracker, även om de styrde mycket bakom kulisserna.

Därför var militärkuppen 2006 ett sådant bakslag. De krafter i grannländerna som inte vill se demokrati kunde peka på Thailand och säga: titta, inte ens där kan det fungera!

Ytterligare en våg av militärt våld skulle vara direkt förödande. Generalerna i grannlandet Burma skulle till exempel få råg i ryggen inför det val de ska hålla senare i år. Den sydostasiatiska samarbetsorganisationen ASEAN riktade igår en uppmaning till juntan i Burma att respektera demokratin i höst. Vilken moralisk tyngd har ett sådant uttalande om inte ens ”demokratin” Thailand klarar av att lösa sina politiska konflikter på fredlig väg?