Förtroendefråga I: Säg en sak, gör en annan

I december förra året frågade biståndsorganisationen Diakonia samtliga riksdagspartier  om de höll med om följande påstående:

Det stöd som Sverige ger till klimatanpassning i fattiga länder ska ges utöver det utvecklingsbistånd som Sverige ger idag dvs 1 procent av BNI.

Alla partier utom Moderaterna svarade att de höll med. Medel ska inte tas från fattigdomsbekämpning för att kompensera utvecklingsländer för den rika världens utsläpp.

Men varken Socialdemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Folkpartiet var ärliga i sina svar. Inget av dessa fyra partier har i sina budgetar avsatt några additionella medel. Det är bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet som gjort det. De två partierna har dessutom kommit upp i ordentliga nivåer, 1,5 miljard årligen.

Enligt klimatkonventionen har den rika världen en skyldighet att bistå fattigare länder ekonomiskt för att anpassa sitt samhälle till den negativa påverkan som klimatförändringarna kommer föra med sig. Våra regeringar slösar gärna med stora vackra ord om rättvisa och ansvar men när det väl kommer till plånboken så är det slut med generositeten och greppet om plånboken blir krampaktigt.

Jag har varit i politiken ett tag, men inte tillräckligt länge för att kunna begripa hur man så uppenbart kan säga en sak och göra en annan. Särskilt inte när det rör stora, livsavgörande frågor. Jag hoppas att jag har lämnat den långt innan jag hamnat där.

Förtroendefråga II: Inte bara vad, också hur

Det är inte bara viktigt att rika länder avsätter extra pengar för internationella klimatåtgärder, det är också viktigt hur man väljer att kanalisera dem. De stora svenska partierna är mycket förtjusta i Världsbanken. Trots demokratiskt underskott och sotig historia. Världsbanken är en legendarisk klimatbov som satsar stort på att höja de globala utsläppen genom ökad användning av fossila bränslen. I Världsbanken är det finansiärerna som styr och de gör det på ett sätt som gjort att utvecklingsländerna tappat allt förtroende för organisationen. När det nu vankas klimatanpassningspengar vill de bli den institution som kanaliserar dem.

Men det finns alternativ, som till exempel FN:s anpassningsfond. Där får inte givarna ställa krav på vad som ska göras och var. Det avgörs av fonden, som styrs demokratiskt med representanter från alla delar av världen, till skillnad från Världsbanken där de som har mest pengar har flest röster.

Spanien gick i veckan före och donerade 45 miljoner euro till Anpassningsfonden. Det Sverige som jag vill se skulle vara det första att följa efter.

För dig som är intresserad av förhandlingarna om ett nytt klimatavtal rekommenderas bloggen COP 16.