Jesper Bengtsson, Urban Ahlin och jag i samtal med Daw Aung San Suu Kyi

I går var både jag och Jesper inbjudna till Riksdagen för att samtala med Aung San Suu Kyi som fanns med på telefon från sitt hem i Rangoon. Socialdemokratiska riksdagsledamöterna Olle Thorell och Urban Ahlin hade tagit initiativ till samtalet som arrangerades av Riksdagens tvärpolitiska Burmanätverk och Palmecentret.

Aung San Suu Kyi värjer sig konsekvent mot all personkult. Hon framhåller alltid sina kollegor inom demokratirörelsen, som kämpat lika hårt som henne och kanske till och med mött ett ännu hårdare öde, men som inte får uppmärksamhet. För henne är det alltid sak, aldrig person. Men ändå: hennes person är något alldeles unikt. Hon har en så stark karisma, är så klok och lyckas dessutom med konststycket att både vara principfast och kompromissvillig på samma gång.

För oss som arbetat för att främja en demokratisk utveckling i Burma under många år, mestadels i tider då intresset från omgivningen varit svagt, var det naturligtvis känslosamt att få höra hennes röst. Under de fjorton år som gått sedan jag började arbeta aktivt med Burma så har hon suttit isolerad i husarrest i ungefär tio. De tekniska möjligheter som finns nu, fanns inte på samma sätt då. Så ett samtal med henne är förstås något alldeles speciellt (ja, jag är avis på min bloggkollega Jesper som träffade henne i Rangoon härom veckan).

Om Sverige och den svenska regeringens hållning gentemot Burma sa Daw Suu så här:

”We have always been grateful for the Swedish support but now we need a really firm and unambiguous stand from the Swedish government”

Det är så typiskt henne. Diplomatiskt och vänligt men samtidigt så precist formulerat att det träffar sitt mål.

För den svenska regeringens hållning är allt annat än ”unambiguous”, alltså otvetydig. Faktum är att den svenska regeringen har gjort tvetydigheten till en konst när det gäller de riktigt brännande frågorna rörande Burma.

Det ofria val som hölls i Burma i november förra året har beskrivits som ett tragiskt skådespel av alla seriösa bedömare. Det var riggat från början till slut. Konstitutionen som låg till grund för spektaklet var odemokratisk, yttrandefriheten obefintlig, reglerna för vilka som fick ställa upp eller rösta befängda och när valet väl ägde rum så var hot och röstfusk omfattande. Det var självklart för svenska medier att avfärda valet som djupt odemokratiskt, liksom regeringar i många andra länder att i kraftiga ordalag ta avstånd från det i officiella uttalanden. Och allmänheten tar för givet att den svenska regeringen har gjort detsamma.

För Aung San Suu Kyi och demokratirörelsen har det varit otroligt viktigt att omvärlden tydligt tar avstånd från valet och inte på något sätt legitimerar det eftersom det inte utgör något steg i demokratisk riktning. Utifrån verkar det självklart, men i diplomatiska kretsar finns det många som ser positivt på valet och som vill att EU ska slopa sina sanktioner mot Burma så att det blir möjligt att göra affärer med generalerna. Därför är tydligheten så viktig.

Carl Bildt kommenterade valet i sin blogg vid minst två tillfällen. Båda gångerna konstaterar han att valet inte är fritt och rättvist, men båda gångerna lägger han också till formuleringar i stil med:

Även om valet förvisso inte är fritt och rättvist inleds nu ett nytt skede i den burmesiska regimens utveckling. En ny författning ger en stark roll till militären, men sägs ändå vara avsedd att underlätta en gradvis övergång till civilt styre.”

Efter det ofria valet, som lett till ett parlament dominerat av krafter som står militären nära, är det dock uppenbart att Burmas utveckling gått in i ett nytt och viktigt skede.”

Jag vill verkligen tro att den svenska regeringen står på rätt sida. Att Carl Bildts kritik mot valet väger tyngre än de förväntansfulla kommentarerna som följer efter. Men någon ”firm and unambiguous stand” är det inte. Varför är Carl Bildt inte tydlig? Det vore ju så enkelt om han bara ville.

Ett annat exempel på detta fenomen som Suu Kyi sätter fingret på är frågan om en kommission för att undersöka brott mot mänskligheten i Burma. Förslaget kommer från FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Burma Thomas Quintana och har stort stöd hos demokratirörelsen. Ungefär femton länder har hittills ställt sig bakom förslaget. Sverige är ännu inte ett av dem. Eller är vi?

I ett svar på en skriftlig fråga i riksdagen säger Carl Bildt så här om saken:

”Sverige stöder det arbete som FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter i Burma utför. Specialrapportörens förslag om en undersökningskommission ersätter naturligtvis inte de krav på rättskipning som inställer sig när svåra brott konstateras, men skulle kunna vara ett första steg i riktning mot ansvarsutkrävande. För att kunna uppnå konkreta resultat är dock en viktig förutsättning att uppbringa ett så brett internationellt stöd som möjligt för effektiva åtgärder.”

Ställer sig regeringen bakom förslaget? Eller inte? Om de verkligen stod bakom förslaget antar jag att de skulle säga det rakt ut. För i fallet Burma kan ju inte Bildt hänvisa till någon ”tyst diplomati”.

Jag hoppas att Aung San Suu Kyis karisma är stark nog att tränga genom de tjocka väggarna till regeringskansliet och att hennes budskap hörsammas. De som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma behöver Sveriges fasta och otvetydiga stöd.

Läs Svd:s artikel om seminariet.