I ett inlägg i Aftonbladet skriver Åsa Linderborg om det västerländska hyckleriet inför diktatorn Gaddafi. På 1980-talet var han terrorist och ledde en av de värsta skurkstaterna, men efter hand accepterades han av Väst och kritiken tystnade. Linderborg skriver att:

”På 80-talet, när Gaddafi var osams med gubben i Vita huset, var han världens ondaste man och en ständig figur i västerländska medier. När han blev kompis med USA blev det dödstyst om honom. Vår upprördhet över diktaturer är alltid selektiv.”

Jag håller med om den enorma bristen på inkonsekvens, men reagerar på formuleringen att ”vår upprördhet” alltid är selektiv. Vaddå ”vår”?

Jag känner personligen inte att jag kan ta åt mig av kritiken. Det är möjligt att jag någon gång skrivit att det var bra av västvärlden att börja samtala med Gaddafi och inte längre betrakta honom som terrorist. Jag tror att Åsa Linderborg i så fall gjorde det samma och jag är rätt säker på att hon var djupt kritisk mot USA på 1980-talet, när de betraktade den självutnämnde socialisten Gaddafi som ärkefiende. Men vi är också rätt många som aldrig har slutat kritisera de nordafrikanska diktaturerna eller för den delen kritisera USA för dubbelmoralen. Högern har ofta hemfallit åt det, liksom den vänster som Åsa Linderborg själv är en del av. Men vi andra, vi tråkiga där nånstans i mitten … nja …

Det har väl varit fullt möjligt att samtidigt vara kritisk mot Gaddafi, Mubarak, Than Shwe i Burma och systemet på Kuba?

I sitt inlägg jämför Linderborg också strejkerna och protesterna i Sydeuropa med de folkliga upproren i Nordafrika. Som om det vore samma sak. Det om något är väl ett sätt att relativisera diktaturerna?