You are currently browsing the monthly archive for mars 2011.

Efter regeringens senfärdiga och vankelmodiga hantering av Libyenkrisen var det många som välkomnade att man äntligen fattade beslut om det svenska deltagandet. Det var i elfte timmen – lägligt inför NATO:s generalsekreterares stockholmsbesök i veckan och turligt nog i samband med toppmötet om Libyen i London.  Men av historien har vi uppenbarligen inget lärt och i sedvanlig svensk anda verkar det viktigare att visa flagg än att verkligen göra skillnad. Denna gång manifesterat å ena sidan av Socialdemokraternas drivkraft att påminna regeringen om sin minoritetsställning och å andra sidan av regeringens beslut om att tillmötesgå Socialdemokraterna hellre än att säga att det i sådana fall är bättre att använda de 200 miljoner kronor som insatsen beräknas kosta till den civila insatsen – till stöd för de civila på marken som Sverige nu ska flyga över och lämna till andra nationer att skydda.

Slutsatsen av många smärtsamma och skamfyllda situationer i modern tid är att styrkor som ska skydda civilbefolkningar i enlighet med FN:s resolutioner måste ha ordentliga mandat att agera samt utrustning adekvat för ändamålet. Annars riskerar insatserna bli i bästa fall meningslösa och i sämsta fall kontraproduktiva. Många av oss minns till exempel de nederländska styrkor som stod maktlösa under Srebrenicamassakern.

I det aktuella Libyenfallet kommer vi förvisso inte riskera en sådan situation, för om de svenska piloterna ser civila som angrips på marken kommer inte dessa lämnas i sticket – då ska nämligen enligt Urban Ahlin (S) de svenska piloterna ” flyga därifrån” i de snabba Gripen-planen så att ”flygplan från ett annat land” kan komma och ingripa (Studio Ett 110329). Ahlin verkar tro att andra nationer inte är så nogräknade och att de ska bortse från de sedvanliga Rules of engagement (ROE) som stipulerar att anfall ej får göras i efterhand.

Det finns ytterligare problem med detta resonemang: Varför ska Sverige låta andra länder genomföra det som är FN:s resolutionens huvudpoäng, nämligen att skydda civilbefolkningen, om vi nu tycker det är principiellt rätt att dessa skyddas även genom insatser mot marken från luften? Är det svenska händer som inte ska smutsats med detta, så att vi kan applådera andra länder som gör det som vi inte vill? Vad är det som gör att just Sverige – som ändå bestämt sig för att delta i insatsen och detta med ett unikt brett politiskt välkomnande av FN:s beslut – inte ska befatta sig med just markmålsbekämpning? Om det hade varit brister i materiel eller utbildning hade det varit en sak, men så är faktiskt inte fallet och det borde naturligtvis den militärt intresserade utrikesministern Carl Bildt känna till (eller låta sig informeras om).

Resultatet av den politiska processen i Sverige är enligt min mening icke godkänt åt något håll. Regeringen Reinfeldt försöker nu framstå som handlingskraftig och lägga skulden på Socialdemokraterna för de begränsningar av insatsen man egentligen inte hade velat ha. Men inte hade Socialdemokraterna plötsligt stoppat en insats som man har avkrävt regeringen med buller och bång den senaste tiden, om statsministern hade villkorat insatsen som sådan mot rimliga mandat för den svenska styrkan?

Och vad gäller Socialdemokraterna kan man bara konstatera att de antingen föll för frestelsen att örfila regeringen med sin parlamentariska minoritetsställning eller att de återuppväckte Thage G. Petersons gamla resonemang från 90-talet om att svenska soldater ska vara på Balkan, men de skulle inte ha några stridande uppgifter. Alltså återigen: I princip tycker vi att någon ska göra något, men det ska inte vara vi. Det är lätt att misströsta och tänka att både Reinfeldt och Juholt är belåtna över frågans utgång, när de i själva verket borde vara lika besvikna över det gemensamma misslyckandet.

Regeringen beräknar att den svenska insatsen kostar cirka 200 miljoner kronor att genomföra. Frågan är om man inte i detta läge hellre hade lagt dessa miljoner på den civila insatsen – till stöd för de människor av kött och blod på marken som FN-resolutionen kom till för att försvara.

Jag är nog inte den ende som förvånats över att UD och den svenska utrikespolitiken varit så valhänt inför utvecklingen i Mellanöstern. En del kan förklaras med Bildts och den borgerliga regeringens generellt realpolitiska hållning (vänta med tydliga uttalanden tills man vet vem som går vinnande ur striden), annat kan bero på EU-samordningen. Medan EU-länderna gör upp om en gemensam linje (som nästan alltid blir oambitiös och nedtonad eftersom alla måste vara överens) rusar verkligheten förbi utanför den stängda mötesrummen.

Men det kan också bero på att den svenska utrikespolitiken saknar politisk analys. Matthias Mossberg presenterar en sådan tolkning på dagens DN-debatt. Han menar att den säkerhetspolitiska och militära analysen tagit över utrikespolitiken och att UD inte längre presenterar några intressanta civila motbilder. Kanske även det en effekt av ”den tysta diplomatin”.

 

”9. Calls upon all Member States, acting nationally or through regional organizations or arrangements, to provide assistance, including any necessary overflight approvals, for the purposes of implementing paragraphs 4, 6, 7 and 8 above;”

Så kom då äntligen Säkerhetsrådets resolution om flygförbudszon över Libyen. En kollektiv suck av lättnad uttrycks från norr till söder, men också från höger till vänster i svensk politik, i alla fall nu när beslutet är fattat. För en utomstående betraktare kan det se ut som upp- och nervända världen.

Den moderatledda regeringen talar emot både EU som militär aktör i Libyen och svenskt deltagande med hänvisning till att flygförbudszonen av allt att döma blir en NATO-insats. Detta är alltså samma regering som omfattar (minst) två NATO-positiva partier och som i skrivande stund håller en svenskledd EU Battlegroup i beredskap.

Samtidigt pratar företrädare för oppositionen sig varma för svenskt agerande. I gårdagens riksdagsdebatt om situationen i Libyen sade Hans Linde (V) att det är ”avgörande att omvärlden agerar, att omvärlden reagerar och att omvärlden använder alla de verktyg som folkrätten ger oss möjlighet att använda. I en kommentar till Flamman säger han att omvärlden har en skyldighet att agera ”i ett läge när regimen i landet sätter in attackhelikoptrar och stridsflyg mot sin egen befolkning.”

Gustav Fridolin (MP) var inne på samma linje:

”Nu måste vi göra det vi kan för att stoppa Khadaffis hänsynslösa bombningar. Därför måste Sverige med kraft i FN kämpa för verkningsfulla åtgärder inklusive en verkningsfull flygförbudszon.”

Urban Ahlin, som har Socialdemokraternas riksdagsgrupp bakom sig i krav på att Sverige bör vara berett att bidra till insatsen om FN så begär, pekade i debatten på den snabbinsatsstyrkan vi har i beredskap och sade att han utgår från att regeringen gör förberedelser så att den kan användas.

Men utrikesminister Carl Bildt var tydlig. Han sade att det handlar om USA och det handlar om NATO och ansågs sig nödgad att påminna de rödgröna om att EU inte är militariserat. Nu har både utrikesministern och statsministern på kort tid slagit fast bodelningen mellan EU och NATO. När det brinner är det NATO som ska släcka och svenska resurser – egna registerförband varav vi betalar dyrt för den 10-dagars beredskap som några av dessa innehåller, samt resurser som kanaliseras genom EU Battlegroupkonceptet – är vare sig det första eller sista man tänker på.

I skrivande stund sitter NATO:s beslutande organ, Nordatlantiska rådet, i möte för att diskutera vilken roll man eventuellt ska ta i Libyen. På mötet diskuteras innebörden av resolutionen och planera för alla möjliga eventualiteter, enligt NATO:s taleskvinna Oana Lungescu (ATP). Om alliansens tre villkor är uppfyllda för NATO att reagera – ett påvisbart behov för alliansen att agera, starkt regionalt stöd och en tydlig rättslig grund – står alliansen redo att agera som en del av den breda internationella insatsen, säger Lungescu.

Notera vad hon säger. Hon pekar på att NATO är redo att agera som en del av den breda internationella insatsen. Uppenbarligen anser inte NATO att den bodelning som regeringen förfäktar är så självklar.

Ingen företrädare för riksdagspartierna har, såvitt jag hört, uttryckt att kraven på världssamfundets agerande villkoras med att det inte får ske under NATO:s ledning och med starkt amerikanskt inslag. NATO kan uppenbarligen vara bra att ha ibland, i synnerhet när EU inte har förmågan – vilket dessa partier har ansett att EU inte ska ha. Och inget av regeringspartierna har sagt att vi lika gärna kan avanmäla de dyra registerförband som Sverige håller sig med, eftersom de ändå inte ska användas – eller att det här är sista gången Sverige leder en EU Battlegroup eftersom de inte behövs när NATO ändå gör jobbet.

Kritiken mot Battlegroupkonceptet lär nu ta ny fart och engagera fler. Frågan är vad slutsatsen blir när man ropar på kapaciteten och kritiserar konceptet utifrån att man inte använder det, snarare än för dess existens? Att resurserna istället ska läggas på svenskt deltagande NATO:s snabbinsatsstyrka (NRF), vilket (S) tidigare har avvisat med hänvisning till försvarsbudgeten och som regeringen valt att inte gå fram med?

I de politiska partiernas intressanta ställningstaganden kring Libyen finner både blåa, röda och gröna skäl till politisk rannsakan:

Hur går det ihop att på en och samma gång vilja avveckla all militär verksamhet och samtidigt sluta upp bakom världssamfundets skyldighet att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten? I situationer där de fredliga medlen visar sig otillräckliga måste detta göras med vapen i hand. Vilket land ska i så fall ta på sig dessa uppgifter? Och vem ska tillverka de vapen som dessa soldater ska utrustas med?

Man kan kalla det vi ser nu för pragmatism, men det håller inte i längden. För hur ska man på en och samma gång kunna vara emot militära satsningar, internationella övningar och NATO-ledda insatser om alltihop är förutsättningar för det man anser nödvändigt i vissa situationer? Vi kan rimligen inte bara peka på andra och säga att de ska utföra uppgifterna – och det är det heller ingen som i dagsläget gör.

Och från motsatt håll: Att lägga resurser på något man motiverar med att EU måste ha militär kapacitet som en del av sin verktygslåda, fram till att plötsligt slå fast att allt som har med snabba och skarpa militära insatser att göra sköter NATO – ja då framstår hela den försvarsomställning som vi har ägnat oss åt de senaste 15 åren som både märklig och omotiverad. Vad drar partierna för slutsatser av det?

(Inlägget är även publicerat på Newsmill)

I natt antog FN:s säkerhetsråd en resolution om Libyen.  På TV ser vi mängder av libyska män (uteslutande män) fira beslutet på gatorna i Benghazi. Man beslutade om att införa den flygförbudszon som varit så diskuterad de senaste dagarna, men gick betydligt längre än så då man beslutade att medlemsländer får möjlighet att:

”take all necessary measures… to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamhariya, including Benghazi, while excluding an occupation force.”

Det är ett mycket långtgående beslut. Men öppet för olika tolkningar vad det verkar. En del tolkar det som att man tillåter alla typer av ingripanden som inte leder till ockupation, andra som att resolutionen utesluter trupper på land över huvudtaget. Jag har ännu inte lyckats hitta resolutionstexten i sin helhet på FN:s hemsida, så jag har inte läst hela.

Intressant att notera dessa dagar är att många politiker och opinionsbildare som generellt är mycket kritiska till internationella militära ingripanden (inte minst då USA varit drivande) argumenterat för en flygförbundszon. Men även en flygförbudszon innebär ett militärt ingripande. Någon måste patrullera luftrummet och bemöta eventuella plan som eventuellt skulle trotsa flygförbudet. Man måste vara beredd att saker inträffar som gör att man steg för steg dras in i flera typer av militära aktioner som en konsekvens av ett första åtagandet. Det gäller att hålla huvudet kallt och se var man måste dra gränsen. Det är oftast lättare att göra i efterhand än i samma sekund som gränsen passeras.

Frågan är nu också vem som ska ta på sig uppgiften att upprätthålla flygförbudszonen. Enligt Al-Jazeera har EU inte kapacitet nog och arabländerna är inte villiga att ta på sig det ensamma. Så alla blickar riktas mot USA. Det är återigen upp till USA att infria andra länders önskan. Inte konstigt att USA tvekat. Det ska mot denna bakgrund bli spännande att se hur opinionen här hemma till det militära ingripandet kommer att utvecklas.

Det är ett stort och betydelsefullt beslut på så många sätt. För Libyens framtid: Hur kommer de militära insatserna se ut? Hur kommer man agera om oppositionen är för svag, kommer man aktivt strida vid deras sida mot Ghaddafis? Hur ser ansvaret ut när stridernas mest kritiska skede är över? Men också generellt: Att säkerhetsrådet förmår ta ett sånt här beslut utan veton. Och, inte minst, kommer beslutet att vara prejudicerande?

Jag måste erkänna att jag blir mer och mer skrämd av utvecklingen i Japan. I dagar har energiexperter fyllt våra tv-rutor med försäkringar om att allt är under kontroll. De japanska kärnkraftverken har hög säkerhet och är förberedda på katastrofer av det här slaget. Och så tar det bara några minuter så förvärras läget. Timma för timma. Dag för dag.

Vågar man lita på experterna när det så uppenbart inte har en aning om vart detta är på väg?

Det är också omöjigt att inte fundera på om detta komma ändra förutsättningarna för den globala energiförsörjningen. Merkel i Tyskland slog ju fast att de bromsar sitt utbyggnadsprogram, samtidigt som Maud Olofsson på sitt vanliga lite klämkäcka sätt förklarade att allt är under kontroll. De svenska planerna kommer inte att ändras. Vi har hög säkerhet! Vi har den bästa tekniken i världen.

Var det inte exakt så experterna sade om Japan för bara några timmar sedan?

För en kort sammanfattning av världens kärnkraftsplaner rekomenderas den här sidan.

Den här filmen från ActionAid talar sitt tydliga språk. Kampen för kvinnors rättigheter är lika angelägen som någonsin. Fortfarande kränks rättigheterna för en stor del av världens befolkning,  för att de är kvinnor. Våld mot kvinnor förekommer över hela världen och är inte en enorm mängd enskilda incidenter, det är ett strukturellt problem som måste vi tillsammans måste angripa, överallt.

Kvinnorna i filmen har alla blivit utsatta för våld, många gånger fruktansvärt brutalt. Men de trotsar brutaliteten och visar ett styrka och mod när tar upp kampen med förtrycket. Självklart uppmärksammar jag internationella kvinnodagen som är i morgon och skickar min hälsning till stöd för deras och vår kamp. Det hoppas jag att ni också gör.

Jag hoppas att västvärldens regeringsföreträdare lider samvetskval. Att såväl ministrar som diplomattjänstemän vrider lakanen skrynkliga om natten. För det är mycket som inte visat sig stämma de senaste veckorna.

Det har länge varit en sanning i dominerande regerings- och diplomatkretsar att tiden är förbi då fredliga folkliga resningar kunde fälla diktaturer. Den enda vägens politik har varit successiv demokratisering genom förändringar inom regimer. Relationsbyggande genom handel ska skapa sug efter modernisering, tillväxt ska skapa demokrati.

Jag säger inte att den vägen aldrig har varit framkomlig. Det har den. Men det är bara en väg av flera möjliga att välja. Svensk utrikespolitik ska naturligtvis vara att stödja människor i deras kamp för demokratisering oavsett vilken väg de väljer. Vi ska vara där med vårt stöd och de förtryckta ska aldrig behöva tveka på vilken sida Sverige står. Det gör de nu, och det gör mig arg.

I den enda vägens politik är stabilitet viktigast av allt. Men var är värderingarna? Var är förståelsen för att demokrati och mänskliga rättigheter är viktigare än stabilitet för många människor som lever i förtryck? Det finns de som är beredda att offra allt för frihet. Jag vet för jag känner sådana människor, som lever under extremt förtryck. För dem är hänvisningar till stabilitet en förolämpning och ett hinder för deras frihet.

Man har rättfärdigat sitt förhållningssätt med tal om vad som är realistiskt. Den enda framkomliga vägen är övertalning genom relationsbyggande, genom handel. Inklusive vapenhandel.

Jag tror inte på plakatpolitik. Jag förstår att man måste försöka locka över folk till den rätta sidan. Attack är inte ett bra sätt att övertala. Men det finns mellanting. Man behöver inte blunda för oförrätter och man behöver verkligen inte förse diktaturer med vapen att förtrycka sina egna befolkningar med. Man får försöka ha dialog ändå. Och man måste våga vara konkret i sitt arbete för mänskliga rättigheter.

Carl Bildt och företrädare för hans departement tror inte att uttalanden påverkar politiken. Uttalanden från svenska ministrar fäller inga diktaturer, utan är populistiska försök att tillfredsställa hemmaopinionen, brukar Bildt säga. Men det är bara sant om de inte följs upp av handling, om det inte är samma budskap som förs fram bakom de stängda dörrarna. Annars är de viktiga. De är viktiga för att människorna som faktiskt för kampen ska känna vårt stöd. Och de är viktiga för att vår regering är just vår och vi har rätt att veta var de står. Det rör även utrikespolitiken.

Nu kommer fördömandena av diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern. Nu vaknar man. Nu, när folket i Libyen har rest sig och betalat med sina liv, nu introduceras ett vapenembargo. Var är logiken med det? Ett vapenembargo mot Libyen för många år sedan hade kunnat försvaga regimen, möjligtvis försvagat Gaddafi och inneburit att han varit tvungen att avgå tidigare. Någon gång kan man väl ändå agera i tid?

Sverige har exporterat vapen till Libyen, Bahrain, Egypten och Tunisien (ISP:s årsredovisning för 2009) som alla skakats av demonstrationer den senaste tiden. Vi säljer också vapen till Saudiarabien, Algeriet och Jordanien. På vilket sätt ökar vi chanserna till demokratisering genom att se till att dessa diktaturer har god tillgång till vapen?

Männen i italiensk mörkblå kostym vill köpa olja. De vill ha en mur som stoppar afrikanska flyktingar från att ta sig till Europa. De talar samtidigt om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är först nu som medierna försöker tala om för dem att de är nakna. Var var de kritiska beskrivningarna innan folket gjorde revolt, när Gaddafi togs in i stugvärmen? Var det inte då de behövdes som bäst? Det finns skäl att gräma sig även för våra nyhetsredaktörer.

Nu är det dags att tänka om. Göra om och göra rätt.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter