”9. Calls upon all Member States, acting nationally or through regional organizations or arrangements, to provide assistance, including any necessary overflight approvals, for the purposes of implementing paragraphs 4, 6, 7 and 8 above;”

Så kom då äntligen Säkerhetsrådets resolution om flygförbudszon över Libyen. En kollektiv suck av lättnad uttrycks från norr till söder, men också från höger till vänster i svensk politik, i alla fall nu när beslutet är fattat. För en utomstående betraktare kan det se ut som upp- och nervända världen.

Den moderatledda regeringen talar emot både EU som militär aktör i Libyen och svenskt deltagande med hänvisning till att flygförbudszonen av allt att döma blir en NATO-insats. Detta är alltså samma regering som omfattar (minst) två NATO-positiva partier och som i skrivande stund håller en svenskledd EU Battlegroup i beredskap.

Samtidigt pratar företrädare för oppositionen sig varma för svenskt agerande. I gårdagens riksdagsdebatt om situationen i Libyen sade Hans Linde (V) att det är ”avgörande att omvärlden agerar, att omvärlden reagerar och att omvärlden använder alla de verktyg som folkrätten ger oss möjlighet att använda. I en kommentar till Flamman säger han att omvärlden har en skyldighet att agera ”i ett läge när regimen i landet sätter in attackhelikoptrar och stridsflyg mot sin egen befolkning.”

Gustav Fridolin (MP) var inne på samma linje:

”Nu måste vi göra det vi kan för att stoppa Khadaffis hänsynslösa bombningar. Därför måste Sverige med kraft i FN kämpa för verkningsfulla åtgärder inklusive en verkningsfull flygförbudszon.”

Urban Ahlin, som har Socialdemokraternas riksdagsgrupp bakom sig i krav på att Sverige bör vara berett att bidra till insatsen om FN så begär, pekade i debatten på den snabbinsatsstyrkan vi har i beredskap och sade att han utgår från att regeringen gör förberedelser så att den kan användas.

Men utrikesminister Carl Bildt var tydlig. Han sade att det handlar om USA och det handlar om NATO och ansågs sig nödgad att påminna de rödgröna om att EU inte är militariserat. Nu har både utrikesministern och statsministern på kort tid slagit fast bodelningen mellan EU och NATO. När det brinner är det NATO som ska släcka och svenska resurser – egna registerförband varav vi betalar dyrt för den 10-dagars beredskap som några av dessa innehåller, samt resurser som kanaliseras genom EU Battlegroupkonceptet – är vare sig det första eller sista man tänker på.

I skrivande stund sitter NATO:s beslutande organ, Nordatlantiska rådet, i möte för att diskutera vilken roll man eventuellt ska ta i Libyen. På mötet diskuteras innebörden av resolutionen och planera för alla möjliga eventualiteter, enligt NATO:s taleskvinna Oana Lungescu (ATP). Om alliansens tre villkor är uppfyllda för NATO att reagera – ett påvisbart behov för alliansen att agera, starkt regionalt stöd och en tydlig rättslig grund – står alliansen redo att agera som en del av den breda internationella insatsen, säger Lungescu.

Notera vad hon säger. Hon pekar på att NATO är redo att agera som en del av den breda internationella insatsen. Uppenbarligen anser inte NATO att den bodelning som regeringen förfäktar är så självklar.

Ingen företrädare för riksdagspartierna har, såvitt jag hört, uttryckt att kraven på världssamfundets agerande villkoras med att det inte får ske under NATO:s ledning och med starkt amerikanskt inslag. NATO kan uppenbarligen vara bra att ha ibland, i synnerhet när EU inte har förmågan – vilket dessa partier har ansett att EU inte ska ha. Och inget av regeringspartierna har sagt att vi lika gärna kan avanmäla de dyra registerförband som Sverige håller sig med, eftersom de ändå inte ska användas – eller att det här är sista gången Sverige leder en EU Battlegroup eftersom de inte behövs när NATO ändå gör jobbet.

Kritiken mot Battlegroupkonceptet lär nu ta ny fart och engagera fler. Frågan är vad slutsatsen blir när man ropar på kapaciteten och kritiserar konceptet utifrån att man inte använder det, snarare än för dess existens? Att resurserna istället ska läggas på svenskt deltagande NATO:s snabbinsatsstyrka (NRF), vilket (S) tidigare har avvisat med hänvisning till försvarsbudgeten och som regeringen valt att inte gå fram med?

I de politiska partiernas intressanta ställningstaganden kring Libyen finner både blåa, röda och gröna skäl till politisk rannsakan:

Hur går det ihop att på en och samma gång vilja avveckla all militär verksamhet och samtidigt sluta upp bakom världssamfundets skyldighet att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten? I situationer där de fredliga medlen visar sig otillräckliga måste detta göras med vapen i hand. Vilket land ska i så fall ta på sig dessa uppgifter? Och vem ska tillverka de vapen som dessa soldater ska utrustas med?

Man kan kalla det vi ser nu för pragmatism, men det håller inte i längden. För hur ska man på en och samma gång kunna vara emot militära satsningar, internationella övningar och NATO-ledda insatser om alltihop är förutsättningar för det man anser nödvändigt i vissa situationer? Vi kan rimligen inte bara peka på andra och säga att de ska utföra uppgifterna – och det är det heller ingen som i dagsläget gör.

Och från motsatt håll: Att lägga resurser på något man motiverar med att EU måste ha militär kapacitet som en del av sin verktygslåda, fram till att plötsligt slå fast att allt som har med snabba och skarpa militära insatser att göra sköter NATO – ja då framstår hela den försvarsomställning som vi har ägnat oss åt de senaste 15 åren som både märklig och omotiverad. Vad drar partierna för slutsatser av det?

(Inlägget är även publicerat på Newsmill)