Jag är nog inte den ende som förvånats över att UD och den svenska utrikespolitiken varit så valhänt inför utvecklingen i Mellanöstern. En del kan förklaras med Bildts och den borgerliga regeringens generellt realpolitiska hållning (vänta med tydliga uttalanden tills man vet vem som går vinnande ur striden), annat kan bero på EU-samordningen. Medan EU-länderna gör upp om en gemensam linje (som nästan alltid blir oambitiös och nedtonad eftersom alla måste vara överens) rusar verkligheten förbi utanför den stängda mötesrummen.

Men det kan också bero på att den svenska utrikespolitiken saknar politisk analys. Matthias Mossberg presenterar en sådan tolkning på dagens DN-debatt. Han menar att den säkerhetspolitiska och militära analysen tagit över utrikespolitiken och att UD inte längre presenterar några intressanta civila motbilder. Kanske även det en effekt av ”den tysta diplomatin”.