Efter regeringens senfärdiga och vankelmodiga hantering av Libyenkrisen var det många som välkomnade att man äntligen fattade beslut om det svenska deltagandet. Det var i elfte timmen – lägligt inför NATO:s generalsekreterares stockholmsbesök i veckan och turligt nog i samband med toppmötet om Libyen i London.  Men av historien har vi uppenbarligen inget lärt och i sedvanlig svensk anda verkar det viktigare att visa flagg än att verkligen göra skillnad. Denna gång manifesterat å ena sidan av Socialdemokraternas drivkraft att påminna regeringen om sin minoritetsställning och å andra sidan av regeringens beslut om att tillmötesgå Socialdemokraterna hellre än att säga att det i sådana fall är bättre att använda de 200 miljoner kronor som insatsen beräknas kosta till den civila insatsen – till stöd för de civila på marken som Sverige nu ska flyga över och lämna till andra nationer att skydda.

Slutsatsen av många smärtsamma och skamfyllda situationer i modern tid är att styrkor som ska skydda civilbefolkningar i enlighet med FN:s resolutioner måste ha ordentliga mandat att agera samt utrustning adekvat för ändamålet. Annars riskerar insatserna bli i bästa fall meningslösa och i sämsta fall kontraproduktiva. Många av oss minns till exempel de nederländska styrkor som stod maktlösa under Srebrenicamassakern.

I det aktuella Libyenfallet kommer vi förvisso inte riskera en sådan situation, för om de svenska piloterna ser civila som angrips på marken kommer inte dessa lämnas i sticket – då ska nämligen enligt Urban Ahlin (S) de svenska piloterna ” flyga därifrån” i de snabba Gripen-planen så att ”flygplan från ett annat land” kan komma och ingripa (Studio Ett 110329). Ahlin verkar tro att andra nationer inte är så nogräknade och att de ska bortse från de sedvanliga Rules of engagement (ROE) som stipulerar att anfall ej får göras i efterhand.

Det finns ytterligare problem med detta resonemang: Varför ska Sverige låta andra länder genomföra det som är FN:s resolutionens huvudpoäng, nämligen att skydda civilbefolkningen, om vi nu tycker det är principiellt rätt att dessa skyddas även genom insatser mot marken från luften? Är det svenska händer som inte ska smutsats med detta, så att vi kan applådera andra länder som gör det som vi inte vill? Vad är det som gör att just Sverige – som ändå bestämt sig för att delta i insatsen och detta med ett unikt brett politiskt välkomnande av FN:s beslut – inte ska befatta sig med just markmålsbekämpning? Om det hade varit brister i materiel eller utbildning hade det varit en sak, men så är faktiskt inte fallet och det borde naturligtvis den militärt intresserade utrikesministern Carl Bildt känna till (eller låta sig informeras om).

Resultatet av den politiska processen i Sverige är enligt min mening icke godkänt åt något håll. Regeringen Reinfeldt försöker nu framstå som handlingskraftig och lägga skulden på Socialdemokraterna för de begränsningar av insatsen man egentligen inte hade velat ha. Men inte hade Socialdemokraterna plötsligt stoppat en insats som man har avkrävt regeringen med buller och bång den senaste tiden, om statsministern hade villkorat insatsen som sådan mot rimliga mandat för den svenska styrkan?

Och vad gäller Socialdemokraterna kan man bara konstatera att de antingen föll för frestelsen att örfila regeringen med sin parlamentariska minoritetsställning eller att de återuppväckte Thage G. Petersons gamla resonemang från 90-talet om att svenska soldater ska vara på Balkan, men de skulle inte ha några stridande uppgifter. Alltså återigen: I princip tycker vi att någon ska göra något, men det ska inte vara vi. Det är lätt att misströsta och tänka att både Reinfeldt och Juholt är belåtna över frågans utgång, när de i själva verket borde vara lika besvikna över det gemensamma misslyckandet.

Regeringen beräknar att den svenska insatsen kostar cirka 200 miljoner kronor att genomföra. Frågan är om man inte i detta läge hellre hade lagt dessa miljoner på den civila insatsen – till stöd för de människor av kött och blod på marken som FN-resolutionen kom till för att försvara.