Jag trodde att jag hade koll på Palestinafrågan. Efter att ha följt den på avstånd i tio år. Jag visste hur många bosättare det finns på Västbanken, hur israeliska check-points och raider in på palestinsk mark river sönder vardagslivet för palestinierna och sätter dem i ett permanent tillstånd av belägring.

Jag visste. I teorin.

I praktiken var det som att få ett hammarslag i huvudet.

Jag var i Hebron förra veckan. Där lever en liten grupp israeliska bosättare som kom dit efter kriget 1967. De bor på ockuperad mark. För att säkra deras kvarter har det upprättats 101 check-points på en yta om en kvadratkilometer. Palestiniernas liv är helt kringskuret. På en smal marknadsgränd nära den uråldriga moskén har palestinierna tvingats spänna hönsnät över eftersom Israelerna som bor i husen ovanför brukar kasta ut sopor och stenar genom fönstren. På många gator får palestinierna över huvud taget inte befinna sig.

Trakasserierna och den etniska separationen påminner om apartheid.

I en by utanför Betlehem såg jag hur soldater från ockupationsmakten rivit flera hus som ägts av palestinier. De som bodde i huset fick några timmar på sig att samla ihop sina saker, sedan kom en bulldozer.

Det finns förstås liknande exempel på hot och trakasserier mot den israeliska befolkningen, men för den som ser med egna ögon är orättvisan uppenbar.

Ändå möttes jag av hopp under mitt korta besök.

– Vi har bytt strategi, säger Hassan Farraj, ordförande för Fatah Youth under ett samtal i Ramallah. Vi palestinier har prövat att göra våldsamt motstånd och vi har prövat förhandlingar. Inget har fungerat. Bosättarna har ökat under alla de år vi fört samtal med Israels regering.

Nu tänker de sig en tudelad strategi. Civilt motstånd och demonstrationer på hemmaplan och en kampanj för att söka stöd internationellt. Ett första steg i den strategin blir att i september utropa en egen stat.

Det kommer ställa det internationella samfundet inför en avgörande fråga: hur starkt är stödet för folkrätt och mänskliga rättigheter?

Vågar Sverige gå före och erkänna Palestina även om EU inte kan ena sig kring en sådan linje? Jag utgår ifrån att svaret på den frågan är ja. När Kosovo utropade sig självständigt för några år sedan tvekade vi inte, så varför skulle vi göra det nu?