You are currently browsing Jesper Bengtsson’s articles.

I Agenda i söndags fick vi veta att den omstridde Wikileaksgrundaren Julian Assange uppfattar sig själv som startpunkten för den arabiska våren. Det är ett alldeles fantastiskt uttalande, som tyder på en historieuppfattning som inte står moderaternas självförhärligande långt efter. Det är säkert sant att Wikileaks på något mycket avlägset sätt funnits med i bilden när miljoner människor insåg att de skulle kasta sina despoter över ända, men jag lutar nog åt att förtryckets självdestruktiva drag, de sociala orättvisorna och människors strävan efter större frihet var viktigare instrument än en nätsajt producerad i västvärlden.
Det vore på ett plan lika rimligt att hävda att Bush hade rätt när han sade att invasionen av Irak skulle bli en tändande gnista för demokratirörelserna i arabvärlden. Tänk efter. Det är bara tio år sedan invasionen av Afghanistan och åtta år sedan invasionen av Irak. Det om något måste väl uppfattas som en Quick fix!
Nej, ärligt talat. Den historiskrivningen är också bisarr, i alla fall när den används som ett argument för invasionerna. Det kaos och det lidande dessa skapat kan knappast anses ha gynnat demokrati och mänskliga rättigheter.
Om man inte vänder på det.
I DN i dag säger den egyptiska aktivisten Salma Said, med 25 000 followers på Twitter att invasionen av Irak ökade energin i den egyptiska demokratirörelsen, eftersom man var emot invasionen och USA stöttades av Mubarak. Se där ett samband som Bush nog inte hade räknat med.

Det verkar som om Johan Persson och Martin Schibbye, som sitter fängslade i Etiopien, just nu flyttas till huvudstaden Addis Abeba. Det är i alla fall en god nyhet. Det blir enklare för ambassaden att träffa dem och kommunikationen över huvud taget blir enkare. Om det kommer till en rättsprocess blir det också enklare för en advokat att hålla kontakt med dem.

Jag har varit i de fl på http://www.reportrarutangranser.se. mediekanaler de senaste dagarna. Till exempel i Rapport igår och Expressen och P4 idag. Jag har hela tiden utgått ifrån att UD gör ett bra jobb på plats i Etiopien, men en av mina kritiska invändningar har hela tiden varit att de båda svenskarna tydligt måste erkännas som journalister av den svenska regeringen. Men både UD och utrikesministern betraktar detta som ett vanligt konsulärt ärende. Johan och Martin har brutit mot lagen i Etiopien genom att ta sig in i landet illegalt och det betyde också att UD inte tar kostnaderna för deras advokat om det blir en rättslig prövning. Därför har Reportrar utan gränser nu tillsammans med journalistförbundet och en grupp av Johans och Martins kollegor startat en insamling till deras advokatkostnader. Mer information om detta hittar du här.

Jag blev förskräckt och oroad när jag nåddes av uppgiften att Martin Schibbye och Johan Persson fängslats i Etiopien. Jag visste att de skulle ge dig in i regionen Ogaden, jag var i kontakt med Martin bara några dagar före deras avresa. Han var medveten om riskerna men ansåg att det var viktigt att det kom ut berättelser ifrån Ogaden, som regimen i Etiopien försökt stänga från omvärlden för att inte riskera rapporter om övergrepp och våld mot civilbefolkningen.
De två svenska journalisterna var där som just journalister, och därför blir gripandet av dem omedelbart en politisk fråga. Det är utmärkt att den svenska ambassaden i Addis Abeba agerar och försöker få kontakt med svenskarna. Men nu måste även den svenska regeringen, som länge sagt att informations- och pressfrihet är en av huudfrågorna i utrikpolitiken, också agera och omedelbart kräva de båda svenskarnas frihet.
Men ännu har den svenska regeringen valt att ligga lågt.
Martin Schibbye och Johan Persson sitter fängslade för att de utövat sin journalistiska rätt att rapportera. Om inte det är politiskt, vad är det i så fall?

Jag trodde att jag hade koll på Palestinafrågan. Efter att ha följt den på avstånd i tio år. Jag visste hur många bosättare det finns på Västbanken, hur israeliska check-points och raider in på palestinsk mark river sönder vardagslivet för palestinierna och sätter dem i ett permanent tillstånd av belägring.

Jag visste. I teorin.

I praktiken var det som att få ett hammarslag i huvudet.

Jag var i Hebron förra veckan. Där lever en liten grupp israeliska bosättare som kom dit efter kriget 1967. De bor på ockuperad mark. För att säkra deras kvarter har det upprättats 101 check-points på en yta om en kvadratkilometer. Palestiniernas liv är helt kringskuret. På en smal marknadsgränd nära den uråldriga moskén har palestinierna tvingats spänna hönsnät över eftersom Israelerna som bor i husen ovanför brukar kasta ut sopor och stenar genom fönstren. På många gator får palestinierna över huvud taget inte befinna sig.

Trakasserierna och den etniska separationen påminner om apartheid.

I en by utanför Betlehem såg jag hur soldater från ockupationsmakten rivit flera hus som ägts av palestinier. De som bodde i huset fick några timmar på sig att samla ihop sina saker, sedan kom en bulldozer.

Det finns förstås liknande exempel på hot och trakasserier mot den israeliska befolkningen, men för den som ser med egna ögon är orättvisan uppenbar.

Ändå möttes jag av hopp under mitt korta besök.

– Vi har bytt strategi, säger Hassan Farraj, ordförande för Fatah Youth under ett samtal i Ramallah. Vi palestinier har prövat att göra våldsamt motstånd och vi har prövat förhandlingar. Inget har fungerat. Bosättarna har ökat under alla de år vi fört samtal med Israels regering.

Nu tänker de sig en tudelad strategi. Civilt motstånd och demonstrationer på hemmaplan och en kampanj för att söka stöd internationellt. Ett första steg i den strategin blir att i september utropa en egen stat.

Det kommer ställa det internationella samfundet inför en avgörande fråga: hur starkt är stödet för folkrätt och mänskliga rättigheter?

Vågar Sverige gå före och erkänna Palestina även om EU inte kan ena sig kring en sådan linje? Jag utgår ifrån att svaret på den frågan är ja. När Kosovo utropade sig självständigt för några år sedan tvekade vi inte, så varför skulle vi göra det nu?

Följande text är publicerad på Aftonbladet debatt. Läs den även här.

Under hela vintern har jag hört rykten om att Näringslivets internationella råd, NIR, har inlett ett samarbete i Burma. Men varje gång jag frågat NIR eller Sida om saken har de nekat.

– Vi har inget samarbete med Burna, sade NIR:s VD Erika Molin så sent som för fyra veckor sedan.

Tystnaden har sin förklaring. EU:s formella Burmapolitik slår fast att det enda bistånd som bör gå till Burma ska handla om demokratiutveckling och humanitärt stöd. Inget stöd bör ges till regimen, vilket betyder att alla statliga myndigheter och regeringsorgan så långt det är möjligt ska hållas borta från utbyte och biståndspengar.

Allt för att inte gynna en av av världens hårdaste diktaturer.

I dag avslöjar tidningen OmVärlden att NIR sedan en tid haft ett samarbete för näringslivsutveckling i Burma, ett samarbete som bland annat inkluderar Burmas Handelskammare. Förra veckan var en delegation från olika organisationer på plats i Sverige. När OmVärlden vid två olika tillfällen frågade två av delegaterna vilka de representerade svarade de: Myanmar Chamber of Commerce. Besöket var ett led i ett Sida-finansierat projekt, uppger Johan Åkerblom som arbetar på Sidas avdelning för Business for Development.

Det är inte vilken organisation som helst. Den leds av Win Myint, som också är näringsminister i Burmas regering och dessutom svartlistad av EU.

När NIR får frågan om delegationen svarar de luddigt att den leddes av en organisation kallad Egress. Det är en civilsamhällesorganisation som under förre året agiterade för att det internationella samfundet skulle erkänna det riggade valet i Burma. Det val som demokratirörelsens ledare Aung San Suu Kyi inte tilläts ställa upp i och som efter omfattande valfusk vanns av militärens parti USDP.

Efter valet har Aung San Suu Kyi uppmanat omvärlden att inte släppa sin isolering av Burma. Inte förrän verkliga demokratiska reformer genomförts. Den hållningen har också varit den officiella svenska linjen.

NIR och Sida driver uppenbarligen en annan politik. När jag ringde Sofia Svingby på NIR i går förklarade hon att de inte tror på isolering. De vill arbeta konstruktivt och vara med och utveckla näringslivet i Burma. Hon verkade inte nämnvärt bekymrad över det faktum att de samarbetar med myndigheter och organisationer som är mycket nära lierade med den militärstyrda regim som andra vill ha så lite som möjligt med att göra. Hon verkade inte heller bekymrad över att NIR därmed anammar exakt den strategi som regimen i Burma hoppas att omvärlden ska göra.

Detta reser ett antal frågor.

Det är fullt legitimt att ogilla isoleringspolitken, men hur motiverar NIR att de använder biståndspengar för ett projekt som så uppenbart underminerar den officiella svenska och europeiska politiken?

Vad anser Sida? Johan Åkerblom på biståndsmyndigheten hänvisar till regeringens allmänna dokument för utvrcklingssamarbete och verkar inte ens medveten om att Burma anses vara en så brutal diktatur att den hanteras i annan ordning.

Och vad anser regeringen om projekt som det NIR nu sjösatt? Är biståndsminister Gunilla Carlsson tillfreds med att skattepengar används för att öka handelsförbindelserna med Burma?

För oss som varit engagerade i Burmafrågan har det under en tid varit uppenbart att samarbetet med Burma i praktiken håller på att ändra karaktär mot mer samarbete och fler kontakter med regimen. Men på ytan är det samma politik som tidigare. EU förnyade sin sanktionspolitik så sent som i april.

Detta är inte rimligt. Om Sverige och andra länder är på väg att ompröva sin politik och hantera militärstyret ungefär som man länge hanterade den egyptiska eller tunisiska diktaturen, då måste den omprövningen göras offentligt. Inte i hemlighet.

Laurent Gbagbo sägs vara beredd att förhandla med Alassane Outtara och hans anfallande styrkor. Maktkampen i Elfenbenskusten tycks avgjord. Den kandidat som omvärlden erkänt som segrare i valet förra året kommer att tillträda som president.

Det betyder inte att Elfenbenskustens problem är över. För det första är det ett väldigt misslyckande att ett land som för några år verkade stå på säker mark ännu en gång avgjort en politisk strid med våld. För det andra har detta inte varit en strid mellan en överväldigande majoritet av befolkningen och en liten maktelit kring Gbagbo. Så enkelt är det inte.

Elfenbenskusten är ett delat land. I den bördiga södern lever främst kristna grupper. Norr är övervägande muslimskt och stora delar av befolkningen har under de senaste decennierna invandrat från grannländerna och delvis ändrat den etniska strukturen i Elfenbenskusten. Outtara är från norr och har under några år i praktiken kontrollerat den delen av landet. Efter valet anklagade Gbagbo-lägret honom för omfattande valfusk och många i södern anser fortfarande att Outtara vann valet genom fusk, trots att omvärlden hävdar att valet gick rätt till och det mesta tyder på att han, trots att det säkert ligger en del i anklagelsen, tycks ha fått en majoritet av rösterna.

Den viktigaste uppgiften nu för det internationella samfundet blir därför att (på nytt) mäkla fred i landet och skapa en mer stabil politisk grund. Att få Outtara att behandla ”förlorarna” med respekt och inte upprepa Gbagbos misstag att inte våga släppa ifrån sig makten. Det betyder att allt återstår. Det är inte nu, när Outtaras styrkor närmar sig Gbagbos bunker, som framtiden för Elfenbenskusten avgörs. Det är under de närmaste månaderna jobbet måste göras.

Jag är nog inte den ende som förvånats över att UD och den svenska utrikespolitiken varit så valhänt inför utvecklingen i Mellanöstern. En del kan förklaras med Bildts och den borgerliga regeringens generellt realpolitiska hållning (vänta med tydliga uttalanden tills man vet vem som går vinnande ur striden), annat kan bero på EU-samordningen. Medan EU-länderna gör upp om en gemensam linje (som nästan alltid blir oambitiös och nedtonad eftersom alla måste vara överens) rusar verkligheten förbi utanför den stängda mötesrummen.

Men det kan också bero på att den svenska utrikespolitiken saknar politisk analys. Matthias Mossberg presenterar en sådan tolkning på dagens DN-debatt. Han menar att den säkerhetspolitiska och militära analysen tagit över utrikespolitiken och att UD inte längre presenterar några intressanta civila motbilder. Kanske även det en effekt av ”den tysta diplomatin”.

 

Jag måste erkänna att jag blir mer och mer skrämd av utvecklingen i Japan. I dagar har energiexperter fyllt våra tv-rutor med försäkringar om att allt är under kontroll. De japanska kärnkraftverken har hög säkerhet och är förberedda på katastrofer av det här slaget. Och så tar det bara några minuter så förvärras läget. Timma för timma. Dag för dag.

Vågar man lita på experterna när det så uppenbart inte har en aning om vart detta är på väg?

Det är också omöjigt att inte fundera på om detta komma ändra förutsättningarna för den globala energiförsörjningen. Merkel i Tyskland slog ju fast att de bromsar sitt utbyggnadsprogram, samtidigt som Maud Olofsson på sitt vanliga lite klämkäcka sätt förklarade att allt är under kontroll. De svenska planerna kommer inte att ändras. Vi har hög säkerhet! Vi har den bästa tekniken i världen.

Var det inte exakt så experterna sade om Japan för bara några timmar sedan?

För en kort sammanfattning av världens kärnkraftsplaner rekomenderas den här sidan.

I ett inlägg i Aftonbladet skriver Åsa Linderborg om det västerländska hyckleriet inför diktatorn Gaddafi. På 1980-talet var han terrorist och ledde en av de värsta skurkstaterna, men efter hand accepterades han av Väst och kritiken tystnade. Linderborg skriver att:

”På 80-talet, när Gaddafi var osams med gubben i Vita huset, var han världens ondaste man och en ständig figur i västerländska medier. När han blev kompis med USA blev det dödstyst om honom. Vår upprördhet över diktaturer är alltid selektiv.”

Jag håller med om den enorma bristen på inkonsekvens, men reagerar på formuleringen att ”vår upprördhet” alltid är selektiv. Vaddå ”vår”?

Jag känner personligen inte att jag kan ta åt mig av kritiken. Det är möjligt att jag någon gång skrivit att det var bra av västvärlden att börja samtala med Gaddafi och inte längre betrakta honom som terrorist. Jag tror att Åsa Linderborg i så fall gjorde det samma och jag är rätt säker på att hon var djupt kritisk mot USA på 1980-talet, när de betraktade den självutnämnde socialisten Gaddafi som ärkefiende. Men vi är också rätt många som aldrig har slutat kritisera de nordafrikanska diktaturerna eller för den delen kritisera USA för dubbelmoralen. Högern har ofta hemfallit åt det, liksom den vänster som Åsa Linderborg själv är en del av. Men vi andra, vi tråkiga där nånstans i mitten … nja …

Det har väl varit fullt möjligt att samtidigt vara kritisk mot Gaddafi, Mubarak, Than Shwe i Burma och systemet på Kuba?

I sitt inlägg jämför Linderborg också strejkerna och protesterna i Sydeuropa med de folkliga upproren i Nordafrika. Som om det vore samma sak. Det om något är väl ett sätt att relativisera diktaturerna?

Det är inte lätt att skriva något smart om det som händer i Nordafrika just nu. Rapporterna från Libyen är så fasansfulla och samtidigt så vaga att alla analyser riskerar att falla platt till marken så snart läget klarnar. En sak slog mig dock när jag såg Gadaffis lätt rubbade tal i den statliga libyska televisionen. Han anklagade utländska medier i synnerhet och oberoende medier i allmänhet för krisen i hans hemland. På sitt alltid lika balanserande sätt  kallade han medierna för hundar.

Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.

Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.

Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.

Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.

När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.

Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.

Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter