You are currently browsing Jesper Bengtsson’s articles.

I DN i dag publicerar jag en intervju med Burmas demokratiledare Aung San Suu Kyi. Tyvärr ligger artikeln inte ute på nätet, så jag kan inte ge någon länk. Jag gjorde intervjun förra veckan i Rangoon. Det var första gången jag träffade Aung San Suu Kyi. Häftigt, förstås, och den bild jag skaffat mig av henne genom att skriva boken En kamp för frihet bekräftades till stora delar. Hon var extremt närvarande under hela samtalet och receptiv för mina frågor. När jag ställe en fråga om huruvida hon nu samtalar med alla demokratiska krafter i Burma korrigerade hon mig direkt och frågade: ”Vad menar du med demokratiska krafter?”

No bullshit där.

I DN-artikeln nämns det också att jag driver den här bloggen tillsammans med Annika och Karin. Tyvärr är det ju bara halva sanningen eftersom den legat nere ett tag nu. Men det är dags att ändra på det. Härmed dras Världens blogg igång igen. Jag går inte i god för hur ofta vi kommer publicera våra inlägg, jag vet bara att jag kommer försöka skriva mer regelbundet framöver. Det är trots allt extremt intressanta tider just nu, inte minst med utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Och på måndag sägs det att demonstrationerna ska starta i Iran igen. Den gröna rörelsen som låg bakom protesterna efter presidentvalet 2009 har vaknat till liv igen, inspirerade av utvecklingen i Egypten. Regimen i Iran kommer säkert ångra att de omfamnat revolten i Kairo och kallat den för en islamisk revolution.

Till skillnad från de tidigare talarna i Almedalen valde folkpartiledaren Lars Björklund att tala om internationella frågor. Inte särskilt mycket, men ändå. Han talade om kriget i Afghanistan och stödde den svenska närvaron. Surprise! Han argumenterade för att alternativet till att stanna kvar är att ge makten till talibanerna. Sedan sade han något märkligt. Folkpartiledaren hävdade att USA i decennier skickat sina soldater ut i världen till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter. Verkligen? Jag är själv är en varm anhängare av en utrikespolitik som sätter demokrati och mänskliga rättigheter främst, men ärligt talat Björklund: En del av problemet med USA:s politik historiskt är ju att den så ofta gått ut på att stödja diktaturer och korrupta ledare som gett blanka fan i mänskliga rättigheter. Statskuppen i Iran 1953, där en demokratiskt vald ledare störtades till förmån för shahens välde. Vietnam. Irak. Chile. Nicaragua. Listan är ganska lång och man måste ha extremt bristande kunskaper i modern historia för att ha missat den saken. Men det är klart, Björklund har ju gått i en mer auktoritär skola än dagens. En skola, som om jag minns rätt, sällan kom längre än till andra världskriget i sin historieundervisning och som lade mer kraft på att lära oss exakt när Gustav III dog än på att ge oss en förståelse för världspolitikens samband. Ändå var Björklunds tal mer fyllt av internationella ambitioner än både Reinfeldts och Ohlys tal och därför höjde jag globaltempen till 20 grader av 100 efter talet igår.

Efter Fredrik Reinfeldts helt omvärldsbefriade tal på söndagen hade jag något större förhoppningar på Lars Ohlys tal. Vänsterpartiet har alltid haft en hög internationell profil. En del skulle kalla den tveksam av moraliska skäl, men man har alltid kunnat lita på att det internationella perspektivet får en viktig plats i vänsterledarnas tal. Igår var det inte alls så. Lars Ohly pratade om välfärden ur ett strikt nationellt perspektiv. Han tog upp vården, skola, förskolan, fritidshemmen, pensionärerna, kollektivtrafiken, kvinnors löner och en rad andra viktiga frågor. Men inte ett ord om utvecklingsfrågorna. Inte ett ord om att välfärdens utveckling de facto är helt beroende av utvecklingen i vår omvärld. Varje dag under Almedalsveckan graderar jag partiledarnas tal med en ”globaltemp” och kommentarens sänds sedan på Sidas hemsida. Reinfeldt fick bara tre av 100 grader i söndags, och Ohly fick – förvånande nog – det samma. Är det en fungerande strategi för Ohly? Det tror jag att det är. Alla undersökningar visar att det är nationella frågor som avgör valet. Ekonomin och servicen i den offentliga sektor ligger alltid högt på listorna. Ohly strategi är att profilera vänsterpartiet som det mest idoga välfärdspartiet. Kan fungera. Det kan det. Dessutom är utrikesfrågorna splittrande för de röd-gröna, så genom att glömma dem under några månader minskar man risken för oenighet i valrörelsen.

De första skarpa kulorna avlossades i Bangkok nästan i samma stund som jag publicerade mitt förra inlägg om hur viktigt det är att demonstrationerna i Thailand inte slutar i ett blodbad. Minst åtta har dödats. En katastrof. Flera hundra uppges vara skadade. Bangkok Post följer händelserna minut för minut.Det är en lysande nyhetstjänst för den som vill veta vad som händer i det svenska turistparadiset.

Upptrappningen har kommit efter missgrepp från båda sidor. Redan förra gången rödskjortorna intog gatorna var det vanligt med plundring och våld från demonstranternas sida. Och deras intåg i olika regeringsbyggnader påminner mycket om när de ockuperade lokaler i Pattaya, som skulle användas för ett internationellt toppmöte och tvingade utländska diplomater och politiker att fly hals över huvud.

Så agerar man bara om en statskupp är målet, och även om den nuvarande regeringen inte kommit till makten utan militärens stöd, så är det trots allt ett faktum att de vunnit majoritet i parlamentet. Flera små partier lämnade Thaksin Shinawatras koalition efter förra vågen av demonstrationer. Han hade gått för långt när han drev folkmassorna till våld.

Det ursäktar inte militärens hårda ingripande. Inte alls. Att skjuta blint mot civila demonstranter är ett övergrepp mot alla tänkbara demokratiska och mänskliga värden.

Läget i Thailand är dystert nu. Mycket dystert.

Det är avgörande dagar i Thailands huvudstad Bangkok, rödskjortorna, som stöder den tidigare premiärministern Thaksin Shinawatra, har lovat att demonstrera tills regeringen utlyser nyval. Ett löfte om val senare i år räckte inte. Det är nu och omedelart som gäller.

Thaksin, djupt korrumperad men med  landsbygdsbefolkningens stöd, har uppmanat sina anhängare att demonstrera längre än hans motståndare ”gulskjortorna” gjorde inför militärkuppen 2006. I så fall återstår flera månader av demonstrationer.

Våldet har trappats upp. Igår använde militären tårgas och vattenkanoner mot civilbefolkningen.

Problemet är att läget och utvecklingen spelar roll för betydligt fler länder än Thailand. Sydostasien befinner sig i något slags mellanläge. De flesta stater är fortfarande diktaturer, men utvecklingen har sakta men säkert ökat öppenheten och därmed människors vilja att få även politiska friheter, inte bara ekonomiska, som alla makthavare i dag lovar.

Thailand var först ut i regionen med en demokratisk konstitution, och under 1990-talet tycktes landet på väg att stabiliseras. Militären stannade kvar i sina baracker, även om de styrde mycket bakom kulisserna.

Därför var militärkuppen 2006 ett sådant bakslag. De krafter i grannländerna som inte vill se demokrati kunde peka på Thailand och säga: titta, inte ens där kan det fungera!

Ytterligare en våg av militärt våld skulle vara direkt förödande. Generalerna i grannlandet Burma skulle till exempel få råg i ryggen inför det val de ska hålla senare i år. Den sydostasiatiska samarbetsorganisationen ASEAN riktade igår en uppmaning till juntan i Burma att respektera demokratin i höst. Vilken moralisk tyngd har ett sådant uttalande om inte ens ”demokratin” Thailand klarar av att lösa sina politiska konflikter på fredlig väg?

För några veckor sedan skrev vi här på Världens blogg om den oro som väntades i Thailand. Högsta domstolen skulle besluta om att beslagta den tidigare premiärministern Thaksin Shinawatras förmögenhet och hans anhängare (rödskjortorna) hotade med stora gatuprotester och i princip en statskupp.

Nu har de intagit gatorna. Tiotusentals rödskjortor demonstrerar i Bangkok. De kräver nyval och tänker kasta 1000 liter av sina egna anghängares blod på regeringskansliet om de inte får sin vilja igenom.

Och det får de inte.

Problemet är att läget i Thailand är mer låst än någonsin. Om premiärminister Abhisit Vejjajiva avgår skulle Thaksins motståndare i PAD, de gula skjortorna, gå ut på gatorna på samma sätt. Det finns ingen väg ut. Thaksin bidar sin tid i grannlandet Kambodja, där han på ett märkligt sätt blivit utnämnd till ekonomisk rådgivare åt premiärminister Hun Sen. Thaksin och Hun Sen är sedan länge goda vänner och har tidigare synts spelande golf tillsammans.

Militären har hittills förhållit sig passiv till oroligheterna i Thailand, men sedan i januari spekuleras det vilt i thailändska medier om en ny militärkupp.

Och mitt i allt detta står Sverige redo att leverera de första JAS-planen till Thailand.

Det finns bra artiklar om detta i Bangkok Post och på BBC:s hemsida.

President Obama förbereder en ny politik för USA:s kärnvapeninnehav. Han planerar att på egen hand, utan uppgörelser med Ryssland, reducera landets arsenal med flera tusen vapen.

Så kan amerikansk unilateralism också se ut.

Planen läggs inom kort fram i en plan som kallas Nuclear Posture Review. Den har fått hård kritik från försvarshökar i USA, som hävdar att det är korkat att minska den egna arsenalen samtidigt som länder som Nordkorea och Iran har skaffat eller är på väg att konstruera sina första kärnvapen.

Som om en bomb i Teheran på något sätt skulle vara jämförbar med flera tusen i USA. Det är en monumentalt problem att totalitära stater är på väg att skaffa atomvapen. Det kan äventyra stabiliteten i hela världspolitiken. Men det hotet minskar inte av att USA bygger upp nya vapenarsenaler. Tvärtom skulle man kunna hävda att det är enklare att få mindre länder att avstå från bomben om de stora kärnvapenstaterna visar att de är på väg att avveckla sina. Det var en av huvudpoängerna i det säkerhetspolitiska program Obama lade fram i valrörelsen 2008.

New York Times har en bra artikel om detta idag.

Den 26 februari. Lägg den dagen på minnet. Då ska högsta domstolen i Thailand meddela vad som händer med de 76 miljarder bath (cirka 15 miljarder kronor) som staten frusit för den tidigare premiärministern Thaksin Shinawatra. 

Om domstolen beslutar att alla pengarna ska beslagtas, då lär ”de röda skjortorna”, den märkliga rörelse som i några år gett sitt stöd till Thaksin, ge sig ut på gatorna och kräva regeringens avgång och den avsatte premiärministerns återkomst. Om domstolen beslutar att ge tillbaka pengarna, då lär ”de gula skjortorna” protestera och kräva att regeringen avgår. 

Domstolen skulle kunna också välja en medelväg; beslagta en del och återlämna en del. Det kanske stillar oron i landet, men bara för en kort tid. Rykten säger att ”de röda” planerar stora demonstrationer, kanske till och med en statskupp, den 19 februari. Andra rykten säger att Thaksin planerar att bilda en exilregering i Kambodja.

Konflikten har pågått i åratal. De gula är i första hand monarkister och lierade med en del av armén. Det var de som drev fram militärkuppen 2006, när Thaksin avsattes. De gula har stöd i Bangkok och de stora städerna. I början fanns även en del progressiva folkrörelser, som ogillade Thaksins nyliberala politik och korrupta styre med, men de ha successivt lämnat den gula alliansen, som i samma takt har blivit mer elitistisk och mer monarkistisk.

De röda är en lika brokig samling, med grupper av fattiga landsbygdsbor som sin folkliga kärna. Men de flesta menar att Thaksin betalar dem för att vara med i de stora demonstrationerna.

Det nästan alla fruktar är att det ska utbryta nya oroligheter, som i sin tur driver fram en ny militärkupp. Det skulle innebära slutet för den thailändska demokratin, redan svårt sargad av kuppen 2006 och partiernas oförmåga till nationell försoning.

Under 2009 var Iran världens största fängelse för journalister. Repressionen efter presidentvalet i juni förra året har saknat motstycke i världen.

Men frågan är om inte utvecklingen i Ryssland är ett nästan lika stort hot mot en oberoende journalistiken. I dag skriver DN att den 47-årige Konstantin Popov avlidit efter grov misshandel i en poliscell. Popov var utgivningsdirektör på den regionela tidksifts- och tidningsutgivaren Tema i den sibiriska staden Tomsk.

En ung polis har visserligen erkänt dådet och han kommer troligen åtalas, men det är för många fall av den typen för att man ska våga tro på myndigheternas uppgifter och vilja att verkligen komma till rätta med hoten.

Mordet på Anna Politkovskaja är väl det mest kända övergreppet i Ryssland, men det räcker med att titta på de senaste månaderna för att få en bild av problemets omfattning.

I december dömdes en polisman i Ingusjien till två års fängelse för att han mördat journalisten och dissidenten Magomed Yevloyev. Kopplingarna till republikens regering och säkerhetstjänst utreddes aldrig.

I november föll Olga Kotovskaya, känd journalist i Kaliningrad, från ett hustak fjorton våningar upp i luften. Hon avled av skadorna. På 1990-talet startade Kotovskaya en tv-kanal, men den togs senare över av affärsintressen med kopplingar till en tidigare vice guvernör i Kaliningrad. Några dagar före hennes död hade en domstol ogiltigförklarat övertagandet och gett Kotovskaya rätt.

I oktober vågade frilansjournalisten Alexandr Podrabinek framträda offentligt igen, efter att han under lång tid hållit sig gömd efter en hatkampanj mot honom. En kampanj som organiserades av nashi, en ”patriotisk ungdomsgrupp”. Men även om Podrabinek nu vågar framträda igen är han åtalad för förtal av nationen och en del andra bisarra åtalspunkter. Nashi har till och med försökt stämma utländska tidningar och mediebolag för att de skrivit om hans fall.

Sedan muren föll för 20 år sedan har det dödats fler journalister i Ryssland än någon annan stans. Jag vill verkligen inte göra som jan Björklund och hota med ryssen för att motivera ökade försvarsanslag. Detta är ett helt annat sorts problem. Det avgörande är att Sverige och EU inte glömmer bort pressfriheten när man förhandlar med ryska företrädare. Låt frågor om mänskliga rättigheter vara en självklar del av handelspolitik, miljöpolitik, försvarsfrågor och andra områden där Ryssland och EU har utbyte.

I morse skrev Niklas Svensson på Politikerbloggen att två av Carl Bildts medarbetare är på semester i Burma för att vila upp sig efter EU-ordförandeskapet. Om det stämmer är det en praktskandal.

När jag ringde UD för att kontrollera uppgiften fick jag svaret att de aldrig lämnar ut uppgifter som de anställdas semestrar.

Burma är en av världens hårdaste militärdiktaturer och den demokratiska oppositionen under ledning av Aung San Suu Kyi har uppmanat turister att hålla sig borta för att inte stödja juntan. Man kan ha olika uppfattning om sanktioner som metod för påverkan. Man kan ha olika syn på vilka sanktioner som i så fall är lämpliga. Men om de rest till Burma på semenster tar Bildts medarbetare ställning på ett omedelbart och konkret sätt. När två personer i deras ställning reser dit, semester eller ej, måste det nästan uppfattas som ett stöd till juntan. Det skulle definitivt användas så i juntans propaganda om dess informationsministerium fick reda på att de befann sig i landet.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter