You are currently browsing Karin’s articles.

Nås av nyheten att Saab erkänner att mutbrott begåtts i samband med de stora flygplansaffärerna i Sydafrika. Saabs egen utredning visar att BEA Systems i hemlighet använt ett Saab-företag i Sydafrika för att dölja utbetalningar på miljonbelopp.

Enligt journalisten Nils Resare, som skrivit boken Mutor, makt och bistånd om Jas-affären, är utredningen nu överlämnad till åklagare Gunnar Stetler. Han kommer att fatta beslut om att starta ny förundersökning innan midsommar.

Äntligen rör det på sig! Här på Världens blogg har vi tidigare skrivit om affären, och det svenska rättsväsendets bristande förmåga att ta en av de största korruptionskandaler som Sverige varit inblandat i, på allvar. Nu får vi hoppas att man går till botten med det här ordentligt.

I Indien är fattigdomen utbredd och rikheten stor. Det finns en växande överklass som är enormt rik, men de allra flesta, i Indiens fall hundratals miljoner, lever i djup fattigdom. Korruptionen är ett problem i Indien som på de flesta håll i världen, och den är intimt sammankopplad med kapitalflykten.

I dag skrevs Baba Ramdev ut från ett sjukhus, efter att ha fått vård efter sin nio dagar långa hungerstrejk. Yoga-gurun har orsakat kaos i indisk politik genom att hungerstrejka mot korruption och skatteparadis. Den indiska regeringen försökte in i det sista övertala honom att inte genomföra hungerstrejken och självaste premiärministern har personligen engagerat sig i förhandlingarna med gurun.

Indiska nyhetsprogram har långa extrasändningar om händelsen och ställer sig frågan: Is the government afraid of Baba Ramdev? (Här kan du se en sändning i NTV som jag inte lyckas bädda in.) Uppståndelsen är enorm och fascinationen av gurun likaså. Men mitt i all kaos och kult får faktiskt själva sakpolitiken uppmärksamhet – kapital försvinner ut ur Indien utan att det beskattas. Skatteintäkter som behövs för att bekämpa fattigdomen.

Baba Ramdevs krav är radikala:

— Death sentence for the corrupt, especially corrupt officials

— Immediate return of all black money stashed away in tax havens abroad to the country

— Declaring all wealth in foreign countries being held illegally by Indians as national property and charging those with such accounts under the sedition laws

— Disabling the operations of any bank which belongs to a country that is a tax haven

— Replacing the British-inherited system of governance, administration, taxation, education, law and order with a swadeshi

— Ensuring that all citizens declare annually their incomes

— Bringing income-tax details under the Right to Information Act

— Promoting Hindi at the expense of English.

Det är en brokig samling krav. En hel del är vettigt och borde vara självklart som att alla ska deklarera och att uppgifter om inkomst ska vara offentliga. Annat är helt uppåt väggarna som dödsstraff för korruption. Anti-kolonialismen och nationalismen är tydlig. Men sammantaget ger de hur som helst en tydlig uppmaning till regeringen om att ta problemet på allvar och göra något åt skatteflykten.

Samtidigt pågår flera undersökningar om hur Baba Ramdevs eget företagsimperium skött räkenskaperna.

Oppositionspartierna har i populistisk anda hakat på Baba Ramdev och även regeringen säger sig  nu vara beredd att gå gurun till mötes. Det ska bli spännande att se om det blir några konkreta åtgärder av löftena, eller om det stannar vid utredningar och översyner (som  i Sverige).

Det är alltså så här det går till när svenska biståndspengar hamnar i skatteparadis, i stället för att finansiera vård- och skolplatser i Tanzania.

ActionAid rapporten som lanserades förra veckan fick snabbt snurr. Redan samma dag publicerade riksdagsledamöterna Mikaela Valtersson (MP) och Caroline Szyber (KD) en väldigt bra debattartikel på SVT debatt.  Tyvärr lyckades inte morgonsofforna övertala biståndsministern att ställa upp och diskutera frågan. Så arbetet med att få regeringen att ta ansvar fortsätter.

Tanzanias behov av skatteintäkter är mycket stort. 65 miljoner skulle räcka till ett års skolgång för 175.000 elever.

I dag lanserar ActionAid rapporten ”Svenskt bistånd till Skatteparadis”, på DN debatt. Vi visar i rapporten hur svenska biståndspengar – kanaliserade via statliga riskkapitalbolaget Swedfund – har gått till att bygga upp ett företag som smiter med skatten. Tanzania, som skulle gynnas av biståndssatsningen, har hittills har förlorat 65 miljoner kronor i skatteintäkter på affären.

Den svenska regeringen satsar på att kanalisera allt mer bistånd via näringslivet. Motiveringen är att det ska skapa tillväxt, arbetstillfällen och skatteintäkter som hjälper länderna att ta sig ur fattigdom. Biståndsministern har gjort det till sin paradgren att öka ”den administrativa bördan” (som man kallar detsamma när man pratar småföretag, och då vill man minska den) för biståndsaktörerna och satt resultat i fokus.

Men när det gäller det bistånd som går via näringslivet så är kraven betydligt slappare. Swedfund följer till exempel inte upp om de företag man investerat i betalat skatt i landet där man är verksam. Det är fritt fram för Swedfund att investera i företag som har skatteparadis som en del av sin bolagsstruktur. Att Swedfund missförstått sitt uppdrag är uppenbart. Visst ska deras investeringar gå med vinst, men det är ett biståndorgan vi talar om här. Det ska inte ske på utvecklingsländernas bekostnad!

Regeringen har hittills gjort närapå ingenting för att få stopp på skatteflykten. För två år sedan införde man ett tillfälligt stopp för Swedfund att investera i fonder. Man aviserade också att en översyn av frågan skulle inledas (detta efter Riksrevisionens totalsågning av Swedfunds verksamhet) och sedan skulle åtgärder vidtas. Nu har det gått två år och ingenting har hänt.

Frågan om skatteflykt är naturligtvis större än bara de statliga biståndsinvesteringarna. Kapitalflykten från utvecklingsländer beräknas uppgå till summor som är flera gånger större än det samlade biståndet i världen. Skatteintäkter är en helt grundläggande förutsättning för att länder ska kunna bygga välfärd,  komma ur fattigdom och minska biståndsberoendet.

Den svenska regeringen förhåller sig alldeles för passivt i de internationella sammanhang där man försöker göra något åt kapitalflykten. Det finns mycket att göra och det är bara att sätta i gång.

Dagens arena skriver om rapporten här.

Susan George är i Stockholm i helgen. I dag arrangerade Arenagruppen och Dag Hammarskjöld Foundation ett samtal med henne med utgångspunkt i hennes senaste bok: ”Whose crisis? Whose future?”

George inledde med att totalsåga bokens titel, som hon hävdade att förlaget hade tvingat på henne: ”Jag avskyr frågetecken i titlar. Vi progressiva tänkare vet vad vi vill!”. Titeln på det franska originalet är annorlunda ”Leurs crises, nos solutions”, på svenska: deras kriser, våra lösningar. Tydlighet och torr humor gav intryck att vara karaktäristiskt för George, som snabbt charmade publiken.

Susan George omgiven av Håkan A. Bengtsson och Henning Melber. ( Mona S. i förgrunden)

Temat för seminariet, och för boken om jag förstår det rätt (jag har inte läst den), var de många kriser som kommit att prägla vår värld. Vilka som orsakar dem och vilka som drabbas. Om det råder enligt George ingen tvekan: Davos-klassen orsakar dem och fattiga kvinnor i utvecklingsländer drabbas värst av följderna.

Det handlar om förstås om den senaste finanskrisen, spekulation som fick katastrofala följder. Om matkrisen som en följd av den förra, då spekulationen flyttade över från finansiella hittepåprodukter till matvaror. Det handlar om den ekologiska kris som följer på vårt sätt att leva, som får ekonomiska och sociala konsekvenser. Och om ojämlikhetskrisen. Om hur kakan växer, men samtidigt också skillnaden mellan de som har och inte har. Alla dessa kriser hänger ihop.

Det är ett tema som ligger i tiden, men som samtidigt känns igen från (anti-)globaliseringsrörelsens glansdagar runt millenieskiftet. Det är inte nytt, men ändå intressant att utveckla vidare, in i nutiden.

”Ni som är under fyrtio har inte upplevt något annat än neoliberalismen, och tar den för given. Men den är inte självklar, det har sett annorlunda ut. Frankrike var fattigt efter kriget, men det fanns ändå socialt skydd för alla och transporterna var billiga. Nu har vi mer pengar än vi hade då, men vi monterar ändå ned välfärden.”, sade George.

Det blev några relevanta historiska jämförelser att dra lärdom av, men lite för mycket nostalgi och resonemang om att det var bättre förr, främst från frågeställarnas sida. Jag hade velat ha mer av framtidsvisioner och lösningar. Kanske hade samtalet kunnat ledas in på det, om vi haft mer tid.

Men vad gäller lösningar så är självklart behovet av att reglera finansmarknaderna en av Susan Georges huvudpoänger. Hon citerade flera gånger Adam Smith:

”All for ourselves, and nothing for other people, seems, in every age of the world, to have been the vile maxim of the masters of mankind. ”

Davos-klassen är vår tids mäktiga. Världen domineras enligt George av den finansiella ekonomin, sedan kommer den reella (produktiva) ekonomin, följt av samhället och sist ekologin. Men ordningen borde vara den omvända. Finanssektorn ska bara vara ett verktyg bland andra, inte dominera ekonomin.  ”Det är bara pengar – pengar – pengar, men det tar aldrig vägen via produktion”, sa George bland annat och konstaterade att ”I den finansiella ekonomin bygger allt på skulder nuförtiden”. Man handlar med skulder.

Efter den senaste finanskrisen såg det ut att vända. Till och med G8 och G20-länderna talade så sent som för två år sedan om behovet av att reglera banksystemen. Men något halvår senare var frågan som bortblåst igen. Så väl dessa länder som allmänheten har gått tillbaka till neo-liberalismen igen.

Varför?  Det är frågan som hänger sig kvar i mitt huvud.

I går kom den, FN-rapporten om krigsbrotten i Sri Lanka. Tiotusentals människor dog i regeringens slutgiltiga offensiv mot gerillan Tamilska tigrarna. Presidenten Mahinda Rajapaksas popularitet sköt i höjden och mindre än ett år senare blev han omvald. Äntligen hade den våldsamma och utdragna konflikten fått ett slut. Men till vilket pris?

Enligt FN-panelen beskjöt regeringsstyrkorna ”säkra zoner” för civila med granateld. Även sjukhus, FN-byggnader och fartyg tillhörande Röda Korset och andra internationella hjälporganisationer var mål för regeringstruppernas ammunition. De tamilska tigrarna använde å sin sida civila som mänskliga sköldar mot attackerna. Tiotusentals oskyldiga människor hade ingenstans att fly utan fick sätta livet till.

Under hela denna tid nekades journalister och biståndsarbetare tillträde till Sri Lanka. Men med tiden kom bilderna ut. Se till exempel detta skakande reportage från Channel 5.

Regeringen skulle en gång för alla ta död på den tamilska gerillan och hur många civila tamiler som fick stryka med verkar inte ha spelat någon större roll. Eller snarare: regeringen verkar ha sett alla tamiler som fiender. Långt efter att striderna upphört satt 250000 civila internflyktingar i fångläger i Sri Lanka som vi då skrev om här på Världens blogg. Enligt Amnesty sitter det fortfarande, två år efter konflikten, personer frihetsberövade utan rättegång.

FN-panelen som gjort rapporten fick inte tillträde till Sri Lanka. Rapporten liknar på så sätt den så omdiskuterade Goldstein-rapporten om Gazakriget. Men i våra dagar är lyckligtvis få samhällen så slutna att nyheter om övergrepp inte når ut. Nordkorea lyckas väl fortfarande begränsa nyhetsflödet i stor utsträckning, men i de flesta fall är det snarare ointresse som ligger bakom omvärldens okunskap. Men internationellt  har rapporten, till skillnad från i Sverige,  fått ganska stor uppmärksamhet.

Tyvärr är sannolikheten liten att de ansvariga kommer att ställas till svars. Sri Lanka är inte med i internationella brottsmålsdomstolen ICC och att säkerhetsrådet skulle gå vidare med frågan är högst otroligt eftersom Kina och Ryssland har stått på den lankesiska regeringens sida hela vägen. Även om säkerhetsrådet lyckades ena sig i någon mån gällande Libyen, så är man fortfarande oeniga i de flesta allvarliga frågor. Folkrättens väg från godtycklighet till rättvisa är lång och knagglig.

Den lankesiska regeringen fick enligt Ban Ki-moons talesperson tillgång till rapporten den 12 april, men tog inte möjligheten att även få ett svar på anklagelserna publicerade. I stället försökte man få FN att avstå från att publicera rapporten.

”The Sri Lankan army is not responsible and [the]Sri Lankan government is not responsible” var regeringens talesperson Lakshman Hulugalles kommentar till BBC angående rapporten.

Världen tycks full av Bagdad Bobs. 

Vid första anblicken ser bilden ovan ut att komma från något sextiotalssammanhang. En tid då man fortfarande levde i förvillelsen om att utveckling var något linjärt. Att orsakerna till fattigdom var de samma överallt och genom historien. Att sättet för länder att ta sig ur fattigdom var att steg för steg försöka gå igenom den svenska 1900-talshistorien, bara ett halvt sekel senare. Innan man insåg att den globaliserade verklighet vi nu lever ser helt annorlunda ut än den gjorde för hundra år sedan.

Men den observante har redan noterat att årtalet 2011 står skrivet med sirlig skrift längst upp till höger.  Bilden är från i år. Den pryder framsidan till biståndsbolaget Swedfunds ”Finance for development 2010” och släpptes för en dryg vecka sedan, 4 april 2011.

Swedfund är ett statligt riskkapitalbolag som har som uppdrag att främja långsiktigt hållbar utveckling. Eftersom det är biståndspengar som används så är målen för verksamheten det samma som för biståndet i övrigt. Swedfund har de senaste fem åren fått kraftigt ökade anslag, allt mer bistånd kanaliseras genom bolaget. Kunde man då inte förvänta sig åtminstone en grundläggande kunskap i utvecklingsfrågor?

Hur har Swedfund lyckats missa de senaste 40 årens kunskapsutveckling? Har man missat hela globaliseringen? Klimatförändringar, internationell handel, patentlagstiftning, transnationella företag, tillgången till vatten, fördelningen ekonomiska resurser,  you name it. Verkligheten i Kenya 2011 är inte den samma som den var i Sverige 1906.

Det är Swedfund som är kvar i dåtiden.

I natt antog FN:s säkerhetsråd en resolution om Libyen.  På TV ser vi mängder av libyska män (uteslutande män) fira beslutet på gatorna i Benghazi. Man beslutade om att införa den flygförbudszon som varit så diskuterad de senaste dagarna, men gick betydligt längre än så då man beslutade att medlemsländer får möjlighet att:

”take all necessary measures… to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamhariya, including Benghazi, while excluding an occupation force.”

Det är ett mycket långtgående beslut. Men öppet för olika tolkningar vad det verkar. En del tolkar det som att man tillåter alla typer av ingripanden som inte leder till ockupation, andra som att resolutionen utesluter trupper på land över huvudtaget. Jag har ännu inte lyckats hitta resolutionstexten i sin helhet på FN:s hemsida, så jag har inte läst hela.

Intressant att notera dessa dagar är att många politiker och opinionsbildare som generellt är mycket kritiska till internationella militära ingripanden (inte minst då USA varit drivande) argumenterat för en flygförbundszon. Men även en flygförbudszon innebär ett militärt ingripande. Någon måste patrullera luftrummet och bemöta eventuella plan som eventuellt skulle trotsa flygförbudet. Man måste vara beredd att saker inträffar som gör att man steg för steg dras in i flera typer av militära aktioner som en konsekvens av ett första åtagandet. Det gäller att hålla huvudet kallt och se var man måste dra gränsen. Det är oftast lättare att göra i efterhand än i samma sekund som gränsen passeras.

Frågan är nu också vem som ska ta på sig uppgiften att upprätthålla flygförbudszonen. Enligt Al-Jazeera har EU inte kapacitet nog och arabländerna är inte villiga att ta på sig det ensamma. Så alla blickar riktas mot USA. Det är återigen upp till USA att infria andra länders önskan. Inte konstigt att USA tvekat. Det ska mot denna bakgrund bli spännande att se hur opinionen här hemma till det militära ingripandet kommer att utvecklas.

Det är ett stort och betydelsefullt beslut på så många sätt. För Libyens framtid: Hur kommer de militära insatserna se ut? Hur kommer man agera om oppositionen är för svag, kommer man aktivt strida vid deras sida mot Ghaddafis? Hur ser ansvaret ut när stridernas mest kritiska skede är över? Men också generellt: Att säkerhetsrådet förmår ta ett sånt här beslut utan veton. Och, inte minst, kommer beslutet att vara prejudicerande?

Den här filmen från ActionAid talar sitt tydliga språk. Kampen för kvinnors rättigheter är lika angelägen som någonsin. Fortfarande kränks rättigheterna för en stor del av världens befolkning,  för att de är kvinnor. Våld mot kvinnor förekommer över hela världen och är inte en enorm mängd enskilda incidenter, det är ett strukturellt problem som måste vi tillsammans måste angripa, överallt.

Kvinnorna i filmen har alla blivit utsatta för våld, många gånger fruktansvärt brutalt. Men de trotsar brutaliteten och visar ett styrka och mod när tar upp kampen med förtrycket. Självklart uppmärksammar jag internationella kvinnodagen som är i morgon och skickar min hälsning till stöd för deras och vår kamp. Det hoppas jag att ni också gör.

Jag hoppas att västvärldens regeringsföreträdare lider samvetskval. Att såväl ministrar som diplomattjänstemän vrider lakanen skrynkliga om natten. För det är mycket som inte visat sig stämma de senaste veckorna.

Det har länge varit en sanning i dominerande regerings- och diplomatkretsar att tiden är förbi då fredliga folkliga resningar kunde fälla diktaturer. Den enda vägens politik har varit successiv demokratisering genom förändringar inom regimer. Relationsbyggande genom handel ska skapa sug efter modernisering, tillväxt ska skapa demokrati.

Jag säger inte att den vägen aldrig har varit framkomlig. Det har den. Men det är bara en väg av flera möjliga att välja. Svensk utrikespolitik ska naturligtvis vara att stödja människor i deras kamp för demokratisering oavsett vilken väg de väljer. Vi ska vara där med vårt stöd och de förtryckta ska aldrig behöva tveka på vilken sida Sverige står. Det gör de nu, och det gör mig arg.

I den enda vägens politik är stabilitet viktigast av allt. Men var är värderingarna? Var är förståelsen för att demokrati och mänskliga rättigheter är viktigare än stabilitet för många människor som lever i förtryck? Det finns de som är beredda att offra allt för frihet. Jag vet för jag känner sådana människor, som lever under extremt förtryck. För dem är hänvisningar till stabilitet en förolämpning och ett hinder för deras frihet.

Man har rättfärdigat sitt förhållningssätt med tal om vad som är realistiskt. Den enda framkomliga vägen är övertalning genom relationsbyggande, genom handel. Inklusive vapenhandel.

Jag tror inte på plakatpolitik. Jag förstår att man måste försöka locka över folk till den rätta sidan. Attack är inte ett bra sätt att övertala. Men det finns mellanting. Man behöver inte blunda för oförrätter och man behöver verkligen inte förse diktaturer med vapen att förtrycka sina egna befolkningar med. Man får försöka ha dialog ändå. Och man måste våga vara konkret i sitt arbete för mänskliga rättigheter.

Carl Bildt och företrädare för hans departement tror inte att uttalanden påverkar politiken. Uttalanden från svenska ministrar fäller inga diktaturer, utan är populistiska försök att tillfredsställa hemmaopinionen, brukar Bildt säga. Men det är bara sant om de inte följs upp av handling, om det inte är samma budskap som förs fram bakom de stängda dörrarna. Annars är de viktiga. De är viktiga för att människorna som faktiskt för kampen ska känna vårt stöd. Och de är viktiga för att vår regering är just vår och vi har rätt att veta var de står. Det rör även utrikespolitiken.

Nu kommer fördömandena av diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern. Nu vaknar man. Nu, när folket i Libyen har rest sig och betalat med sina liv, nu introduceras ett vapenembargo. Var är logiken med det? Ett vapenembargo mot Libyen för många år sedan hade kunnat försvaga regimen, möjligtvis försvagat Gaddafi och inneburit att han varit tvungen att avgå tidigare. Någon gång kan man väl ändå agera i tid?

Sverige har exporterat vapen till Libyen, Bahrain, Egypten och Tunisien (ISP:s årsredovisning för 2009) som alla skakats av demonstrationer den senaste tiden. Vi säljer också vapen till Saudiarabien, Algeriet och Jordanien. På vilket sätt ökar vi chanserna till demokratisering genom att se till att dessa diktaturer har god tillgång till vapen?

Männen i italiensk mörkblå kostym vill köpa olja. De vill ha en mur som stoppar afrikanska flyktingar från att ta sig till Europa. De talar samtidigt om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är först nu som medierna försöker tala om för dem att de är nakna. Var var de kritiska beskrivningarna innan folket gjorde revolt, när Gaddafi togs in i stugvärmen? Var det inte då de behövdes som bäst? Det finns skäl att gräma sig även för våra nyhetsredaktörer.

Nu är det dags att tänka om. Göra om och göra rätt.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter