You are currently browsing the category archive for the ‘Afghanistan’ category.

Foto: Henrik Eskilsson/Försvarsmakten Andra uttrycker så starkt och klart de känslor som väcks när dödsbuden kommer från den svenska Isaf-styrkan i Afghanistan.

Känslan av att vilja göra något, vad som helst, om så bara en liten symbolisk handling, gör att ett växande antal människor manifesterar stödet för veteraner och soldater i utlandstjänst genom att bära Fredsbaskrarnas Gula Band.

Det kan vara början till en bred veteranpolitisk medvetenhet i Sverige. För alldeles oavsett om man är för eller emot att Sverige deltar i en viss mission som beslutas av regering och riksdag, är det många som tycker det är rimligt att de kvinnor och män som genomför utlandsmissioner ska få det stöd de förtjänar och har rätt till både under och efter genomförd insats.

Just detta faktum att det är politiska majoritetsbeslut som ligger bakom militära internationella insatser gör att vi måste vara noga med att inte blanda ihop de öden och händelser som drabbar svenskar i utlandstjänst med diskussionen om missionen i sig. Det är alldeles självklart att Sverige måste ha en kontinuerlig debatt om vi gör rätt i att bidra eller fortsätta bidra till en viss insats; huruvida vi är på rätt plats, med rätt utrustning, om vi har ett rimligt uppdrag, om mandatet är legitimt och om soldaterna har rätt utbildning och träning.

Problemet är när man kopplar ihop tragiska dödsfall med frågan om insatsens framtid. Jag vänder mig starkt emot när officerarnas död användas i en ”vad var det vi sade”-debatt som handlar om att det är bevis för att insatsen var fel från början, men jag blir också djupt beklämd när man från andra håll hör att de har dött förgäves om Sverige skulle besluta att lämna Afghanistan.

Min poäng är att en civil hjälparbetare, en soldat eller en officer som genomför insatser efter politiska beslut, deras insatser kan aldrig anses vara förgäves. De som just nu befinner sig i Afghanistan är där efter ett majoritetsbeslut i Sveriges riksdag och förtjänar enbart stöd och erkännande hemifrån.

Dessutom: Ett växande antal personer i myndigheten Försvarsmakten har minskade möjligheter att själva besluta om huruvida de ska genomföra internationell tjänstgöring. När det nya personalförsörjningssystemet är på plats och den logiska kopplingen stärks ytterligare mellan en anställning som soldat eller officer i Försvarsmakten och en skyldighet att genomföra internationell tjänstgöring så som varandes en av Försvarsmaktens huvuduppgifter, ja då påverkas också Försvarsmaktens rekryteringskraft av det system med vilket vi hanterar de frivilliga. Inom kort lämnar regeringen en proposition till riksdagen om Försvarsmaktens personalförsörjning och veteranpolitik. Min förhoppning är att det blir en bred, seriös och livlig debatt om dessa frågor framöver.

”We have to be the good guys”. Häromveckan knallade tjugo amerikanska krigsveteraner upp till Capitol Hill för att tala med kongressledamöter om varför Guantanamo Bay måste stängas. ”It puts our soldiers lives at risk”.

Guantanamo är dåligt av så många anledningar och det är inte bara fredsduvor som förstår det.

Killer Bee - en UAV (Unmanned Aerial Vehicle)

I en väpnad konflikt är alla offer. Men till skillnad från historiens stora slag är det nu civila som drabbas mest och värst. Som offer för bomber, våldtäkt, kulor.

Läser i dagens Svd att USA under nästa år förväntas satsa stort på ännu fler obemannade bombflygplan, så kallade drönare. Planen används i Afghanistan, Pakistan och Irak och piloterna kan sitta i tryggheten, långt ifrån den verklighet de verkar i.

Det kan tyckas mindre riskfyllt att använda flyg, framförallt obemannat, i väpnade konflikter. Man riskerar inte egna soldaters liv på marken, eller att nedskjutna piloter tillfångatas. Man riskerar visserligen dyra plan, men inte liv. Egna liv, alltså. Frågan är om det stämmer i det något mer långsiktiga perspektivet.

Med obemannade plan är det, som Chefsingenjören skriver, större risk att civila drabbas efter som det är svårare för den som manövrerar planet att göra en korrekt bedömning av målet. Ända sedan USA inledde sitt ”War on Terror” har vi läst om hur bombningar av civila mål i Afghanistan och Pakistan skördat många oskyldiga offer. Alla dessa civila dödsoffer leder till att stödet för den utländska militära närvaron minskar. Och till att folk söker sig till det aktiva väpnade motståndet.

Enligt Jane Meyer (som tidigare figurerat här på bloggen) så finns det två olika drönarprogram, dels ett som sköts av den amerikanska militären, dels ett hemligt som sköts av CIA. Jane Meyer säger  att man mött motståndet från Pakistan genom att erbjuda den pakistanska regeringen att lägga till namn på CIA:s lista över måltavlor. Vilka som hamnar på de omfattande listorna och av vilka skäl vet vi inte. Till skillnad från operationer som utförs av militären är insynen och den demokratiska kontrollen över CIA:s operationer minimal.

Tvärtemot vad man kanske förväntar sig så är Obama en ivrig tillskyndare av användandet av obemannade bombplan:

The Obama Administration has carried out as many unmanned drone strikes in its first ten months as the Bush Administration did in its final three years. It’s the favorite weapon of choice right now against Al Qaeda, and for good reason: It’s been effective in killing a lot of people the U.S. wants to see dead.

För att vinna sitt diffusa krig säger sig USA behöva vinna över människors ”hjärtan och sinnen”. För att lyckas med det måste man inte bara minimera antalet civila offer, utan också faktiskt främja deras säkerhet.

Närvaron av bombplan som flyger över huvuden på folk inger skräck, inte trygghet. Svarta omänskliga skepnader som siluetter mot himlen. En traumatiserad civilbefolkning är ingen bra grund för fred.

Den 16 september 2007 inleddes en granskning av privata militära företag som borde ha inletts för länge sedan. Uppmärksamheten följde en skjutning i centrala Bagdad, när soldater från säkerhetsföretaget Blackwater – som skyddade en amerikansk diplomatkonvoj – plötsligt öppnade eld och dödade många och sårade ännu fler. Henrik Hamrén skrev nyligen om fenomenet i Sydsvenskan:

”En av de inblandade Blackwatersoldaterna har erkänt dråp. Resten, fem stycken, åtalades vid en federal domstol. I går lades åtalet mot en av dem ned. Rättegången mot de övriga fyra männen inleds i början av nästa år. Det blir första gången som privatanställda soldater i Irak ställs inför rätta.”

Det var dock inte en enstaka händelse. En amerikansk kongressrapport visade senare att Blackwater hade varit inblandat i minst 195 skottlossningar i Irak sedan 2005. I 80 procent av fallen avlossade företagets personal de första skotten.

Enligt en rapport från den amerikanska kongressens revision, U.S. Government Accountability Office (GAO), arbetar ungefär 48 000 personer som soldater och säkerhetspersonal anställda av privata företag i Irak. Ingen vet dock riktigt hur många funktioner totalt sett i USA:s krigsmakt som upprätthålls av privatanställda. Ingen vet hur många av dessa som rekryteras från andra länder än USA, t.ex. från Östafrika.

Enligt The EastAfrican är tusentals kenyaner och ugandier kontrakterade för amerikanska privata militära företag i Irak och Afghanistan. De tjänar mellan $500 och $800 i månaden:

“They are cheaper than Americans or Westerners — maybe by a factor of five or six.”

Privata soldater kan tjäna mer än 1 000 dollar per dag (om de är amerikaner eller västerlänningar vill säga), vilket naturligtvis är långt mer än en statsanställd soldat. Det finns exempel på att företag fakturerar den amerikanska staten 1 222 dollar per dag för en ”säkerhetsspecialist”.

FN har ingen entydig policy när det gäller privata militära företag. Världssamfundet lever med den Legosoldatskonvention som FN antog 1989 och som lämnar mycket att önska när det gäller PMF. FN arbetar dock för närvarande med att ta fram ett regelverk för privata soldaters legala status i krig.

Men juridikens paragrafer är en sak. Moraliska aspekter en annan.

Vem är den västerländska legosoldaten? Är det den fattigaste, som inte har något att förlora, som ska föra ”våra” krig?

Läs också “War veterans make Iraq their business” I Financial Times och lyssna på Konflikt i SR från juni 2007.

I går presenterade Obama sin nya strategi för Afghanistan och visade återigen prov på vilken enastående retoriker han är.  Men jag tycker att han missar det allra mest grundläggande: varför blir det så här?

Människor måste ha makt över sina egna liv. Maktlöshet föder frustration, intolerans och våld. Det gäller i Afghanistan och det gäller i Sverige. Vi måste bekämpa känslan av maktlöshet, var än den dyker upp.

Ett stabilt Afghanistan skapas när medborgarna får möjligheter till att forma ett samhälle som håller ihop. Det som behövs är grundläggande hälsovård, rättsväsende, utbildning, och inte minst gemensamt arbete för att skapa sig det samhälle man vill ha.

Oavsett om vi tror att militära medel behövs för att hantera den uppkomna situationen eller inte så anser de flesta att det inte är genom militära medel ett stabilt Afghanistan kan byggas. De civila strategier som finns för att bygga en sammanhållen afghansk stat får jag intrycket av bygger uppifrån och ner.  För långsiktighet måste utgångspunkten vara att medborgarna skapar helheten, inte tvärtom.

Det måste finnas andra sätt för människor att ta/återta makt än genom de militanta rörelserna. Alternativ där den enskilda spelar roll och där det är värt att satsa för att man ser resultat. En vägbomb som detonerar ger ett synbart resultat, om än extremt kortsiktigt och inte på något sätt konstruktivt. En skola, ett jobb, fungerande avlopp är bättre alternativ. Och en gemensam ansträngning för att bygga dem. En gemensam ansträngning som kräver att meningsskiljaktigheter löses, att kompromisser görs och att alla ser det goda i resultatet även om det inte blev exakt som just jag hade tänkt mig.

Jag tror att det är så omvärlden kan göra skillnad, och vi måste göra det i tid. Det är alltid läskigt att tänka stort, men konsekvenserna av ett stort civilt engagemang kan aldrig bli lika skrämmande som konsekvenserna av ett stort militärt. Vad skulle exempelvis en civil konfliktförebyggande offensiv i Pakistan kunna åstadkomma? Långsiktigt arbete, med utgångspunkt i medborgarnas vardag, i samarbete med pakistanska myndigheter. Nu, inte sedan. Möjligheterna är svindlande.

Även här hemma bottnar våra stora samhällsproblem i känslan av att saker inte är möjliga. Den deprimerade känner sig oförmögen att påverka sin situation och sjunker allt djupare. Frustration och maktlöshet kan leda till våldshandlingar och narkotikamissbruk. Främlingsfientlighet. Det är när människor inte känner att de kan påverka sina liv som de främlingsfientliga partierna växer. Jag har förlorat jobbet och det måste vara någons fel. Men ingen som räknas ser mig. Ingen med makt delar med sig av den till mig. Protest.

Så maktlösheten delas av de till synes omaka. Den varslade industriarbetaren i Trollhättan som överväger att rösta på Sverigedemokraterna och den frustrerade afghanen som överväger att ansluta sig till en grupp talibaner.

Känslan av maktlöshet delas, men den förenar inte.

I USA är ifärd med att fira Thanksgiving, men när firandet är över och kalkonen uppäten kommer ytterligare 34 000 soldater och officerare få inställelseorder för tjänstgöring i Afghanistan. Beslutet är inte fattat, men enligt amerikanska medier verkar en truppförstärkning i den storleksordningen vara det väntade resultatet.

För många av de kvinnor och män som nu ska åka är det inte den första missionen de genomför, eller ens den andra. Kriget är inne på sitt åttonde år. Den amerikanska närvaron har nu varat 2,5 gånger så länge som WWII och överskrider Vietnamkriget i tid under 2010.

De 68 000 amerikaner som redan är i Afghanistan samt de 45 000 som är där från andra länder räcker alltså inte. Den 7 december är det NATO-möte i Bryssel. Då förväntas USA sätta press på sina allierade för ytterligare truppbidrag. Det lär inte bli lätt och det är inte självklart i USA heller.

En ny opinionsundersökning från CNN redovisar att den amerikanska opinionen är splittrad: 50 procent stödjer en truppförstärkning medan 49 procent är emot det. 66 procent tycker att kriget går dåligt (det är en ökning med 11 procent sedan mars i år). Kriget har såhär långt krävt mer än 900 amerikanska liv.

Indiens premiärminister, Manmohan Singh, besöker just nu USA. Indien är en av de största bidragsgivarna till Afghanistan, något som möts med misstänksamhet i Pakistan samtidigt som ett minskat spänningsläge mellan kärnvapenmakterna skulle medge en omfördelning av militära resurser i Pakistan, från gränsen till Indien till kriget mot Talibanerna.

Vid en presskonferens går med anledning av besöket sade Obama bland annat:

”It’s going to be important to recognize that in order for us to succeed there, you’ve got to have a comprehensive strategy that includes civilian and diplomatic efforts”.

Just det.

Den genomsnittliga livslängden i Afghanistan är bara 43 år. Var femte barn dör före sin femåriga födelsedag och då har ändå spädbarnsdödligheten minskat under den internationella närvaron. Den brittiska biståndsorganisationen Oxfam har tillsammans med lokala organisationer gjort en undersökning som visar att fattigdom och korruption driver kriget i Afghanistan.  Sjuttio procent av de intervjuade angav arbetslöshet och fattigdom som den viktigaste drivkraften i kriget och 48 procent angav korruption och ineffektivitet i den afghanska regeringen som en viktig faktor. Det är en dyster, för att inte säga nattsvart bild.

För ett dygn sedan började 494 svenska soldater sin tjänstgöring i Mazar-i-Sharif. SF18, som styrkan heter, har ett ansvarsområde som motsvarar ungefär en femtedel av Sveriges yta. Riksdagen debatterade nyligen den svenska insatsen med anledning av det utskottsbetänkande som följer på regeringens proposition 2009/10:38 Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF).

Protokollet från debatten finns att läsa här (anf. 171 och framåt).

De av oss som i varierande grad förespråkar fortsatt militär närvaro tenderar fortfarande göra misstaget att inte rikta hård kritik mot det som förtjänar den. Förmodligen i en missriktad omsorg om opinionsstödet för det svenska bidraget. Jag är övertygad om att de är de starkaste förespråkarna som ska vara de hårdaste kritikerna och mest högljudda kravställarna. Det kan handla om USA:s och OEF:s krigföring, tortyr och systematiska krigsförbrytelser, de fortsatta bristerna vad gäller helhetssyn på insatserna, det faktum att det civila biståndet fortfarande är för litet i omfattning eller sådant som har att göra med brister i vårt stöd och omhändertagande av hårt ansträngd civil och militär personal som arbetar på plats i Afghanistan. Ja allt som brister och måste förbättras.

På motsvarande sätt bör motståndarna till de militära insatserna kunna diskutera svårigheter och risker med ett militärt tillbakadragande i nuläget. De som kräver militärt tillbakadragande omedelbart är fortfarande svaret skyldiga: Vad händer då och hur ser vårt ansvar ut för det som händer? Att upphöra med det svenska militära bidraget skulle i dagsläget enbart innebära att det blir mer av det som kritikerna vänder sig mest emot: Det skulle med all sannolikhet vara USA och OEF som fick täcka upp. Är det bättre?

Frågan är inte enkel och verkligen inte svart eller vit. Men just detta faktum bör föranleda en debatt utan låsta positioner i sedan länge grävda skyttegravar.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter