You are currently browsing the category archive for the ‘Afrika’ category.

Det verkar som om Johan Persson och Martin Schibbye, som sitter fängslade i Etiopien, just nu flyttas till huvudstaden Addis Abeba. Det är i alla fall en god nyhet. Det blir enklare för ambassaden att träffa dem och kommunikationen över huvud taget blir enkare. Om det kommer till en rättsprocess blir det också enklare för en advokat att hålla kontakt med dem.

Jag har varit i de fl på http://www.reportrarutangranser.se. mediekanaler de senaste dagarna. Till exempel i Rapport igår och Expressen och P4 idag. Jag har hela tiden utgått ifrån att UD gör ett bra jobb på plats i Etiopien, men en av mina kritiska invändningar har hela tiden varit att de båda svenskarna tydligt måste erkännas som journalister av den svenska regeringen. Men både UD och utrikesministern betraktar detta som ett vanligt konsulärt ärende. Johan och Martin har brutit mot lagen i Etiopien genom att ta sig in i landet illegalt och det betyde också att UD inte tar kostnaderna för deras advokat om det blir en rättslig prövning. Därför har Reportrar utan gränser nu tillsammans med journalistförbundet och en grupp av Johans och Martins kollegor startat en insamling till deras advokatkostnader. Mer information om detta hittar du här.

Nås av nyheten att Saab erkänner att mutbrott begåtts i samband med de stora flygplansaffärerna i Sydafrika. Saabs egen utredning visar att BEA Systems i hemlighet använt ett Saab-företag i Sydafrika för att dölja utbetalningar på miljonbelopp.

Enligt journalisten Nils Resare, som skrivit boken Mutor, makt och bistånd om Jas-affären, är utredningen nu överlämnad till åklagare Gunnar Stetler. Han kommer att fatta beslut om att starta ny förundersökning innan midsommar.

Äntligen rör det på sig! Här på Världens blogg har vi tidigare skrivit om affären, och det svenska rättsväsendets bristande förmåga att ta en av de största korruptionskandaler som Sverige varit inblandat i, på allvar. Nu får vi hoppas att man går till botten med det här ordentligt.

Det är alltså så här det går till när svenska biståndspengar hamnar i skatteparadis, i stället för att finansiera vård- och skolplatser i Tanzania.

ActionAid rapporten som lanserades förra veckan fick snabbt snurr. Redan samma dag publicerade riksdagsledamöterna Mikaela Valtersson (MP) och Caroline Szyber (KD) en väldigt bra debattartikel på SVT debatt.  Tyvärr lyckades inte morgonsofforna övertala biståndsministern att ställa upp och diskutera frågan. Så arbetet med att få regeringen att ta ansvar fortsätter.

Tanzanias behov av skatteintäkter är mycket stort. 65 miljoner skulle räcka till ett års skolgång för 175.000 elever.

I dag lanserar ActionAid rapporten ”Svenskt bistånd till Skatteparadis”, på DN debatt. Vi visar i rapporten hur svenska biståndspengar – kanaliserade via statliga riskkapitalbolaget Swedfund – har gått till att bygga upp ett företag som smiter med skatten. Tanzania, som skulle gynnas av biståndssatsningen, har hittills har förlorat 65 miljoner kronor i skatteintäkter på affären.

Den svenska regeringen satsar på att kanalisera allt mer bistånd via näringslivet. Motiveringen är att det ska skapa tillväxt, arbetstillfällen och skatteintäkter som hjälper länderna att ta sig ur fattigdom. Biståndsministern har gjort det till sin paradgren att öka ”den administrativa bördan” (som man kallar detsamma när man pratar småföretag, och då vill man minska den) för biståndsaktörerna och satt resultat i fokus.

Men när det gäller det bistånd som går via näringslivet så är kraven betydligt slappare. Swedfund följer till exempel inte upp om de företag man investerat i betalat skatt i landet där man är verksam. Det är fritt fram för Swedfund att investera i företag som har skatteparadis som en del av sin bolagsstruktur. Att Swedfund missförstått sitt uppdrag är uppenbart. Visst ska deras investeringar gå med vinst, men det är ett biståndorgan vi talar om här. Det ska inte ske på utvecklingsländernas bekostnad!

Regeringen har hittills gjort närapå ingenting för att få stopp på skatteflykten. För två år sedan införde man ett tillfälligt stopp för Swedfund att investera i fonder. Man aviserade också att en översyn av frågan skulle inledas (detta efter Riksrevisionens totalsågning av Swedfunds verksamhet) och sedan skulle åtgärder vidtas. Nu har det gått två år och ingenting har hänt.

Frågan om skatteflykt är naturligtvis större än bara de statliga biståndsinvesteringarna. Kapitalflykten från utvecklingsländer beräknas uppgå till summor som är flera gånger större än det samlade biståndet i världen. Skatteintäkter är en helt grundläggande förutsättning för att länder ska kunna bygga välfärd,  komma ur fattigdom och minska biståndsberoendet.

Den svenska regeringen förhåller sig alldeles för passivt i de internationella sammanhang där man försöker göra något åt kapitalflykten. Det finns mycket att göra och det är bara att sätta i gång.

Dagens arena skriver om rapporten här.

Laurent Gbagbo sägs vara beredd att förhandla med Alassane Outtara och hans anfallande styrkor. Maktkampen i Elfenbenskusten tycks avgjord. Den kandidat som omvärlden erkänt som segrare i valet förra året kommer att tillträda som president.

Det betyder inte att Elfenbenskustens problem är över. För det första är det ett väldigt misslyckande att ett land som för några år verkade stå på säker mark ännu en gång avgjort en politisk strid med våld. För det andra har detta inte varit en strid mellan en överväldigande majoritet av befolkningen och en liten maktelit kring Gbagbo. Så enkelt är det inte.

Elfenbenskusten är ett delat land. I den bördiga södern lever främst kristna grupper. Norr är övervägande muslimskt och stora delar av befolkningen har under de senaste decennierna invandrat från grannländerna och delvis ändrat den etniska strukturen i Elfenbenskusten. Outtara är från norr och har under några år i praktiken kontrollerat den delen av landet. Efter valet anklagade Gbagbo-lägret honom för omfattande valfusk och många i södern anser fortfarande att Outtara vann valet genom fusk, trots att omvärlden hävdar att valet gick rätt till och det mesta tyder på att han, trots att det säkert ligger en del i anklagelsen, tycks ha fått en majoritet av rösterna.

Den viktigaste uppgiften nu för det internationella samfundet blir därför att (på nytt) mäkla fred i landet och skapa en mer stabil politisk grund. Att få Outtara att behandla ”förlorarna” med respekt och inte upprepa Gbagbos misstag att inte våga släppa ifrån sig makten. Det betyder att allt återstår. Det är inte nu, när Outtaras styrkor närmar sig Gbagbos bunker, som framtiden för Elfenbenskusten avgörs. Det är under de närmaste månaderna jobbet måste göras.

I natt antog FN:s säkerhetsråd en resolution om Libyen.  På TV ser vi mängder av libyska män (uteslutande män) fira beslutet på gatorna i Benghazi. Man beslutade om att införa den flygförbudszon som varit så diskuterad de senaste dagarna, men gick betydligt längre än så då man beslutade att medlemsländer får möjlighet att:

”take all necessary measures… to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamhariya, including Benghazi, while excluding an occupation force.”

Det är ett mycket långtgående beslut. Men öppet för olika tolkningar vad det verkar. En del tolkar det som att man tillåter alla typer av ingripanden som inte leder till ockupation, andra som att resolutionen utesluter trupper på land över huvudtaget. Jag har ännu inte lyckats hitta resolutionstexten i sin helhet på FN:s hemsida, så jag har inte läst hela.

Intressant att notera dessa dagar är att många politiker och opinionsbildare som generellt är mycket kritiska till internationella militära ingripanden (inte minst då USA varit drivande) argumenterat för en flygförbundszon. Men även en flygförbudszon innebär ett militärt ingripande. Någon måste patrullera luftrummet och bemöta eventuella plan som eventuellt skulle trotsa flygförbudet. Man måste vara beredd att saker inträffar som gör att man steg för steg dras in i flera typer av militära aktioner som en konsekvens av ett första åtagandet. Det gäller att hålla huvudet kallt och se var man måste dra gränsen. Det är oftast lättare att göra i efterhand än i samma sekund som gränsen passeras.

Frågan är nu också vem som ska ta på sig uppgiften att upprätthålla flygförbudszonen. Enligt Al-Jazeera har EU inte kapacitet nog och arabländerna är inte villiga att ta på sig det ensamma. Så alla blickar riktas mot USA. Det är återigen upp till USA att infria andra länders önskan. Inte konstigt att USA tvekat. Det ska mot denna bakgrund bli spännande att se hur opinionen här hemma till det militära ingripandet kommer att utvecklas.

Det är ett stort och betydelsefullt beslut på så många sätt. För Libyens framtid: Hur kommer de militära insatserna se ut? Hur kommer man agera om oppositionen är för svag, kommer man aktivt strida vid deras sida mot Ghaddafis? Hur ser ansvaret ut när stridernas mest kritiska skede är över? Men också generellt: Att säkerhetsrådet förmår ta ett sånt här beslut utan veton. Och, inte minst, kommer beslutet att vara prejudicerande?

Jag hoppas att västvärldens regeringsföreträdare lider samvetskval. Att såväl ministrar som diplomattjänstemän vrider lakanen skrynkliga om natten. För det är mycket som inte visat sig stämma de senaste veckorna.

Det har länge varit en sanning i dominerande regerings- och diplomatkretsar att tiden är förbi då fredliga folkliga resningar kunde fälla diktaturer. Den enda vägens politik har varit successiv demokratisering genom förändringar inom regimer. Relationsbyggande genom handel ska skapa sug efter modernisering, tillväxt ska skapa demokrati.

Jag säger inte att den vägen aldrig har varit framkomlig. Det har den. Men det är bara en väg av flera möjliga att välja. Svensk utrikespolitik ska naturligtvis vara att stödja människor i deras kamp för demokratisering oavsett vilken väg de väljer. Vi ska vara där med vårt stöd och de förtryckta ska aldrig behöva tveka på vilken sida Sverige står. Det gör de nu, och det gör mig arg.

I den enda vägens politik är stabilitet viktigast av allt. Men var är värderingarna? Var är förståelsen för att demokrati och mänskliga rättigheter är viktigare än stabilitet för många människor som lever i förtryck? Det finns de som är beredda att offra allt för frihet. Jag vet för jag känner sådana människor, som lever under extremt förtryck. För dem är hänvisningar till stabilitet en förolämpning och ett hinder för deras frihet.

Man har rättfärdigat sitt förhållningssätt med tal om vad som är realistiskt. Den enda framkomliga vägen är övertalning genom relationsbyggande, genom handel. Inklusive vapenhandel.

Jag tror inte på plakatpolitik. Jag förstår att man måste försöka locka över folk till den rätta sidan. Attack är inte ett bra sätt att övertala. Men det finns mellanting. Man behöver inte blunda för oförrätter och man behöver verkligen inte förse diktaturer med vapen att förtrycka sina egna befolkningar med. Man får försöka ha dialog ändå. Och man måste våga vara konkret i sitt arbete för mänskliga rättigheter.

Carl Bildt och företrädare för hans departement tror inte att uttalanden påverkar politiken. Uttalanden från svenska ministrar fäller inga diktaturer, utan är populistiska försök att tillfredsställa hemmaopinionen, brukar Bildt säga. Men det är bara sant om de inte följs upp av handling, om det inte är samma budskap som förs fram bakom de stängda dörrarna. Annars är de viktiga. De är viktiga för att människorna som faktiskt för kampen ska känna vårt stöd. Och de är viktiga för att vår regering är just vår och vi har rätt att veta var de står. Det rör även utrikespolitiken.

Nu kommer fördömandena av diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern. Nu vaknar man. Nu, när folket i Libyen har rest sig och betalat med sina liv, nu introduceras ett vapenembargo. Var är logiken med det? Ett vapenembargo mot Libyen för många år sedan hade kunnat försvaga regimen, möjligtvis försvagat Gaddafi och inneburit att han varit tvungen att avgå tidigare. Någon gång kan man väl ändå agera i tid?

Sverige har exporterat vapen till Libyen, Bahrain, Egypten och Tunisien (ISP:s årsredovisning för 2009) som alla skakats av demonstrationer den senaste tiden. Vi säljer också vapen till Saudiarabien, Algeriet och Jordanien. På vilket sätt ökar vi chanserna till demokratisering genom att se till att dessa diktaturer har god tillgång till vapen?

Männen i italiensk mörkblå kostym vill köpa olja. De vill ha en mur som stoppar afrikanska flyktingar från att ta sig till Europa. De talar samtidigt om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är först nu som medierna försöker tala om för dem att de är nakna. Var var de kritiska beskrivningarna innan folket gjorde revolt, när Gaddafi togs in i stugvärmen? Var det inte då de behövdes som bäst? Det finns skäl att gräma sig även för våra nyhetsredaktörer.

Nu är det dags att tänka om. Göra om och göra rätt.

I ett inlägg i Aftonbladet skriver Åsa Linderborg om det västerländska hyckleriet inför diktatorn Gaddafi. På 1980-talet var han terrorist och ledde en av de värsta skurkstaterna, men efter hand accepterades han av Väst och kritiken tystnade. Linderborg skriver att:

”På 80-talet, när Gaddafi var osams med gubben i Vita huset, var han världens ondaste man och en ständig figur i västerländska medier. När han blev kompis med USA blev det dödstyst om honom. Vår upprördhet över diktaturer är alltid selektiv.”

Jag håller med om den enorma bristen på inkonsekvens, men reagerar på formuleringen att ”vår upprördhet” alltid är selektiv. Vaddå ”vår”?

Jag känner personligen inte att jag kan ta åt mig av kritiken. Det är möjligt att jag någon gång skrivit att det var bra av västvärlden att börja samtala med Gaddafi och inte längre betrakta honom som terrorist. Jag tror att Åsa Linderborg i så fall gjorde det samma och jag är rätt säker på att hon var djupt kritisk mot USA på 1980-talet, när de betraktade den självutnämnde socialisten Gaddafi som ärkefiende. Men vi är också rätt många som aldrig har slutat kritisera de nordafrikanska diktaturerna eller för den delen kritisera USA för dubbelmoralen. Högern har ofta hemfallit åt det, liksom den vänster som Åsa Linderborg själv är en del av. Men vi andra, vi tråkiga där nånstans i mitten … nja …

Det har väl varit fullt möjligt att samtidigt vara kritisk mot Gaddafi, Mubarak, Than Shwe i Burma och systemet på Kuba?

I sitt inlägg jämför Linderborg också strejkerna och protesterna i Sydeuropa med de folkliga upproren i Nordafrika. Som om det vore samma sak. Det om något är väl ett sätt att relativisera diktaturerna?

Det är inte lätt att skriva något smart om det som händer i Nordafrika just nu. Rapporterna från Libyen är så fasansfulla och samtidigt så vaga att alla analyser riskerar att falla platt till marken så snart läget klarnar. En sak slog mig dock när jag såg Gadaffis lätt rubbade tal i den statliga libyska televisionen. Han anklagade utländska medier i synnerhet och oberoende medier i allmänhet för krisen i hans hemland. På sitt alltid lika balanserande sätt  kallade han medierna för hundar.

Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.

Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.

Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.

Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.

När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.

Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.

Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?

Grymt coola ugandiska kvinnor som kräver sina rättigheter. En revolution att dansa till. Det är måndag morgon och  du behöver få fart.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter