You are currently browsing the category archive for the ‘Asien’ category.

I Indien är fattigdomen utbredd och rikheten stor. Det finns en växande överklass som är enormt rik, men de allra flesta, i Indiens fall hundratals miljoner, lever i djup fattigdom. Korruptionen är ett problem i Indien som på de flesta håll i världen, och den är intimt sammankopplad med kapitalflykten.

I dag skrevs Baba Ramdev ut från ett sjukhus, efter att ha fått vård efter sin nio dagar långa hungerstrejk. Yoga-gurun har orsakat kaos i indisk politik genom att hungerstrejka mot korruption och skatteparadis. Den indiska regeringen försökte in i det sista övertala honom att inte genomföra hungerstrejken och självaste premiärministern har personligen engagerat sig i förhandlingarna med gurun.

Indiska nyhetsprogram har långa extrasändningar om händelsen och ställer sig frågan: Is the government afraid of Baba Ramdev? (Här kan du se en sändning i NTV som jag inte lyckas bädda in.) Uppståndelsen är enorm och fascinationen av gurun likaså. Men mitt i all kaos och kult får faktiskt själva sakpolitiken uppmärksamhet – kapital försvinner ut ur Indien utan att det beskattas. Skatteintäkter som behövs för att bekämpa fattigdomen.

Baba Ramdevs krav är radikala:

— Death sentence for the corrupt, especially corrupt officials

— Immediate return of all black money stashed away in tax havens abroad to the country

— Declaring all wealth in foreign countries being held illegally by Indians as national property and charging those with such accounts under the sedition laws

— Disabling the operations of any bank which belongs to a country that is a tax haven

— Replacing the British-inherited system of governance, administration, taxation, education, law and order with a swadeshi

— Ensuring that all citizens declare annually their incomes

— Bringing income-tax details under the Right to Information Act

— Promoting Hindi at the expense of English.

Det är en brokig samling krav. En hel del är vettigt och borde vara självklart som att alla ska deklarera och att uppgifter om inkomst ska vara offentliga. Annat är helt uppåt väggarna som dödsstraff för korruption. Anti-kolonialismen och nationalismen är tydlig. Men sammantaget ger de hur som helst en tydlig uppmaning till regeringen om att ta problemet på allvar och göra något åt skatteflykten.

Samtidigt pågår flera undersökningar om hur Baba Ramdevs eget företagsimperium skött räkenskaperna.

Oppositionspartierna har i populistisk anda hakat på Baba Ramdev och även regeringen säger sig  nu vara beredd att gå gurun till mötes. Det ska bli spännande att se om det blir några konkreta åtgärder av löftena, eller om det stannar vid utredningar och översyner (som  i Sverige).

Följande text är publicerad på Aftonbladet debatt. Läs den även här.

Under hela vintern har jag hört rykten om att Näringslivets internationella råd, NIR, har inlett ett samarbete i Burma. Men varje gång jag frågat NIR eller Sida om saken har de nekat.

– Vi har inget samarbete med Burna, sade NIR:s VD Erika Molin så sent som för fyra veckor sedan.

Tystnaden har sin förklaring. EU:s formella Burmapolitik slår fast att det enda bistånd som bör gå till Burma ska handla om demokratiutveckling och humanitärt stöd. Inget stöd bör ges till regimen, vilket betyder att alla statliga myndigheter och regeringsorgan så långt det är möjligt ska hållas borta från utbyte och biståndspengar.

Allt för att inte gynna en av av världens hårdaste diktaturer.

I dag avslöjar tidningen OmVärlden att NIR sedan en tid haft ett samarbete för näringslivsutveckling i Burma, ett samarbete som bland annat inkluderar Burmas Handelskammare. Förra veckan var en delegation från olika organisationer på plats i Sverige. När OmVärlden vid två olika tillfällen frågade två av delegaterna vilka de representerade svarade de: Myanmar Chamber of Commerce. Besöket var ett led i ett Sida-finansierat projekt, uppger Johan Åkerblom som arbetar på Sidas avdelning för Business for Development.

Det är inte vilken organisation som helst. Den leds av Win Myint, som också är näringsminister i Burmas regering och dessutom svartlistad av EU.

När NIR får frågan om delegationen svarar de luddigt att den leddes av en organisation kallad Egress. Det är en civilsamhällesorganisation som under förre året agiterade för att det internationella samfundet skulle erkänna det riggade valet i Burma. Det val som demokratirörelsens ledare Aung San Suu Kyi inte tilläts ställa upp i och som efter omfattande valfusk vanns av militärens parti USDP.

Efter valet har Aung San Suu Kyi uppmanat omvärlden att inte släppa sin isolering av Burma. Inte förrän verkliga demokratiska reformer genomförts. Den hållningen har också varit den officiella svenska linjen.

NIR och Sida driver uppenbarligen en annan politik. När jag ringde Sofia Svingby på NIR i går förklarade hon att de inte tror på isolering. De vill arbeta konstruktivt och vara med och utveckla näringslivet i Burma. Hon verkade inte nämnvärt bekymrad över det faktum att de samarbetar med myndigheter och organisationer som är mycket nära lierade med den militärstyrda regim som andra vill ha så lite som möjligt med att göra. Hon verkade inte heller bekymrad över att NIR därmed anammar exakt den strategi som regimen i Burma hoppas att omvärlden ska göra.

Detta reser ett antal frågor.

Det är fullt legitimt att ogilla isoleringspolitken, men hur motiverar NIR att de använder biståndspengar för ett projekt som så uppenbart underminerar den officiella svenska och europeiska politiken?

Vad anser Sida? Johan Åkerblom på biståndsmyndigheten hänvisar till regeringens allmänna dokument för utvrcklingssamarbete och verkar inte ens medveten om att Burma anses vara en så brutal diktatur att den hanteras i annan ordning.

Och vad anser regeringen om projekt som det NIR nu sjösatt? Är biståndsminister Gunilla Carlsson tillfreds med att skattepengar används för att öka handelsförbindelserna med Burma?

För oss som varit engagerade i Burmafrågan har det under en tid varit uppenbart att samarbetet med Burma i praktiken håller på att ändra karaktär mot mer samarbete och fler kontakter med regimen. Men på ytan är det samma politik som tidigare. EU förnyade sin sanktionspolitik så sent som i april.

Detta är inte rimligt. Om Sverige och andra länder är på väg att ompröva sin politik och hantera militärstyret ungefär som man länge hanterade den egyptiska eller tunisiska diktaturen, då måste den omprövningen göras offentligt. Inte i hemlighet.

I går kom den, FN-rapporten om krigsbrotten i Sri Lanka. Tiotusentals människor dog i regeringens slutgiltiga offensiv mot gerillan Tamilska tigrarna. Presidenten Mahinda Rajapaksas popularitet sköt i höjden och mindre än ett år senare blev han omvald. Äntligen hade den våldsamma och utdragna konflikten fått ett slut. Men till vilket pris?

Enligt FN-panelen beskjöt regeringsstyrkorna ”säkra zoner” för civila med granateld. Även sjukhus, FN-byggnader och fartyg tillhörande Röda Korset och andra internationella hjälporganisationer var mål för regeringstruppernas ammunition. De tamilska tigrarna använde å sin sida civila som mänskliga sköldar mot attackerna. Tiotusentals oskyldiga människor hade ingenstans att fly utan fick sätta livet till.

Under hela denna tid nekades journalister och biståndsarbetare tillträde till Sri Lanka. Men med tiden kom bilderna ut. Se till exempel detta skakande reportage från Channel 5.

Regeringen skulle en gång för alla ta död på den tamilska gerillan och hur många civila tamiler som fick stryka med verkar inte ha spelat någon större roll. Eller snarare: regeringen verkar ha sett alla tamiler som fiender. Långt efter att striderna upphört satt 250000 civila internflyktingar i fångläger i Sri Lanka som vi då skrev om här på Världens blogg. Enligt Amnesty sitter det fortfarande, två år efter konflikten, personer frihetsberövade utan rättegång.

FN-panelen som gjort rapporten fick inte tillträde till Sri Lanka. Rapporten liknar på så sätt den så omdiskuterade Goldstein-rapporten om Gazakriget. Men i våra dagar är lyckligtvis få samhällen så slutna att nyheter om övergrepp inte når ut. Nordkorea lyckas väl fortfarande begränsa nyhetsflödet i stor utsträckning, men i de flesta fall är det snarare ointresse som ligger bakom omvärldens okunskap. Men internationellt  har rapporten, till skillnad från i Sverige,  fått ganska stor uppmärksamhet.

Tyvärr är sannolikheten liten att de ansvariga kommer att ställas till svars. Sri Lanka är inte med i internationella brottsmålsdomstolen ICC och att säkerhetsrådet skulle gå vidare med frågan är högst otroligt eftersom Kina och Ryssland har stått på den lankesiska regeringens sida hela vägen. Även om säkerhetsrådet lyckades ena sig i någon mån gällande Libyen, så är man fortfarande oeniga i de flesta allvarliga frågor. Folkrättens väg från godtycklighet till rättvisa är lång och knagglig.

Den lankesiska regeringen fick enligt Ban Ki-moons talesperson tillgång till rapporten den 12 april, men tog inte möjligheten att även få ett svar på anklagelserna publicerade. I stället försökte man få FN att avstå från att publicera rapporten.

”The Sri Lankan army is not responsible and [the]Sri Lankan government is not responsible” var regeringens talesperson Lakshman Hulugalles kommentar till BBC angående rapporten.

Världen tycks full av Bagdad Bobs. 

Jag måste erkänna att jag blir mer och mer skrämd av utvecklingen i Japan. I dagar har energiexperter fyllt våra tv-rutor med försäkringar om att allt är under kontroll. De japanska kärnkraftverken har hög säkerhet och är förberedda på katastrofer av det här slaget. Och så tar det bara några minuter så förvärras läget. Timma för timma. Dag för dag.

Vågar man lita på experterna när det så uppenbart inte har en aning om vart detta är på väg?

Det är också omöjigt att inte fundera på om detta komma ändra förutsättningarna för den globala energiförsörjningen. Merkel i Tyskland slog ju fast att de bromsar sitt utbyggnadsprogram, samtidigt som Maud Olofsson på sitt vanliga lite klämkäcka sätt förklarade att allt är under kontroll. De svenska planerna kommer inte att ändras. Vi har hög säkerhet! Vi har den bästa tekniken i världen.

Var det inte exakt så experterna sade om Japan för bara några timmar sedan?

För en kort sammanfattning av världens kärnkraftsplaner rekomenderas den här sidan.

Jesper Bengtsson, Urban Ahlin och jag i samtal med Daw Aung San Suu Kyi

I går var både jag och Jesper inbjudna till Riksdagen för att samtala med Aung San Suu Kyi som fanns med på telefon från sitt hem i Rangoon. Socialdemokratiska riksdagsledamöterna Olle Thorell och Urban Ahlin hade tagit initiativ till samtalet som arrangerades av Riksdagens tvärpolitiska Burmanätverk och Palmecentret.

Aung San Suu Kyi värjer sig konsekvent mot all personkult. Hon framhåller alltid sina kollegor inom demokratirörelsen, som kämpat lika hårt som henne och kanske till och med mött ett ännu hårdare öde, men som inte får uppmärksamhet. För henne är det alltid sak, aldrig person. Men ändå: hennes person är något alldeles unikt. Hon har en så stark karisma, är så klok och lyckas dessutom med konststycket att både vara principfast och kompromissvillig på samma gång.

För oss som arbetat för att främja en demokratisk utveckling i Burma under många år, mestadels i tider då intresset från omgivningen varit svagt, var det naturligtvis känslosamt att få höra hennes röst. Under de fjorton år som gått sedan jag började arbeta aktivt med Burma så har hon suttit isolerad i husarrest i ungefär tio. De tekniska möjligheter som finns nu, fanns inte på samma sätt då. Så ett samtal med henne är förstås något alldeles speciellt (ja, jag är avis på min bloggkollega Jesper som träffade henne i Rangoon härom veckan).

Om Sverige och den svenska regeringens hållning gentemot Burma sa Daw Suu så här:

”We have always been grateful for the Swedish support but now we need a really firm and unambiguous stand from the Swedish government”

Det är så typiskt henne. Diplomatiskt och vänligt men samtidigt så precist formulerat att det träffar sitt mål.

För den svenska regeringens hållning är allt annat än ”unambiguous”, alltså otvetydig. Faktum är att den svenska regeringen har gjort tvetydigheten till en konst när det gäller de riktigt brännande frågorna rörande Burma.

Det ofria val som hölls i Burma i november förra året har beskrivits som ett tragiskt skådespel av alla seriösa bedömare. Det var riggat från början till slut. Konstitutionen som låg till grund för spektaklet var odemokratisk, yttrandefriheten obefintlig, reglerna för vilka som fick ställa upp eller rösta befängda och när valet väl ägde rum så var hot och röstfusk omfattande. Det var självklart för svenska medier att avfärda valet som djupt odemokratiskt, liksom regeringar i många andra länder att i kraftiga ordalag ta avstånd från det i officiella uttalanden. Och allmänheten tar för givet att den svenska regeringen har gjort detsamma.

För Aung San Suu Kyi och demokratirörelsen har det varit otroligt viktigt att omvärlden tydligt tar avstånd från valet och inte på något sätt legitimerar det eftersom det inte utgör något steg i demokratisk riktning. Utifrån verkar det självklart, men i diplomatiska kretsar finns det många som ser positivt på valet och som vill att EU ska slopa sina sanktioner mot Burma så att det blir möjligt att göra affärer med generalerna. Därför är tydligheten så viktig.

Carl Bildt kommenterade valet i sin blogg vid minst två tillfällen. Båda gångerna konstaterar han att valet inte är fritt och rättvist, men båda gångerna lägger han också till formuleringar i stil med:

Även om valet förvisso inte är fritt och rättvist inleds nu ett nytt skede i den burmesiska regimens utveckling. En ny författning ger en stark roll till militären, men sägs ändå vara avsedd att underlätta en gradvis övergång till civilt styre.”

Efter det ofria valet, som lett till ett parlament dominerat av krafter som står militären nära, är det dock uppenbart att Burmas utveckling gått in i ett nytt och viktigt skede.”

Jag vill verkligen tro att den svenska regeringen står på rätt sida. Att Carl Bildts kritik mot valet väger tyngre än de förväntansfulla kommentarerna som följer efter. Men någon ”firm and unambiguous stand” är det inte. Varför är Carl Bildt inte tydlig? Det vore ju så enkelt om han bara ville.

Ett annat exempel på detta fenomen som Suu Kyi sätter fingret på är frågan om en kommission för att undersöka brott mot mänskligheten i Burma. Förslaget kommer från FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Burma Thomas Quintana och har stort stöd hos demokratirörelsen. Ungefär femton länder har hittills ställt sig bakom förslaget. Sverige är ännu inte ett av dem. Eller är vi?

I ett svar på en skriftlig fråga i riksdagen säger Carl Bildt så här om saken:

”Sverige stöder det arbete som FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter i Burma utför. Specialrapportörens förslag om en undersökningskommission ersätter naturligtvis inte de krav på rättskipning som inställer sig när svåra brott konstateras, men skulle kunna vara ett första steg i riktning mot ansvarsutkrävande. För att kunna uppnå konkreta resultat är dock en viktig förutsättning att uppbringa ett så brett internationellt stöd som möjligt för effektiva åtgärder.”

Ställer sig regeringen bakom förslaget? Eller inte? Om de verkligen stod bakom förslaget antar jag att de skulle säga det rakt ut. För i fallet Burma kan ju inte Bildt hänvisa till någon ”tyst diplomati”.

Jag hoppas att Aung San Suu Kyis karisma är stark nog att tränga genom de tjocka väggarna till regeringskansliet och att hennes budskap hörsammas. De som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma behöver Sveriges fasta och otvetydiga stöd.

Läs Svd:s artikel om seminariet.

De första skarpa kulorna avlossades i Bangkok nästan i samma stund som jag publicerade mitt förra inlägg om hur viktigt det är att demonstrationerna i Thailand inte slutar i ett blodbad. Minst åtta har dödats. En katastrof. Flera hundra uppges vara skadade. Bangkok Post följer händelserna minut för minut.Det är en lysande nyhetstjänst för den som vill veta vad som händer i det svenska turistparadiset.

Upptrappningen har kommit efter missgrepp från båda sidor. Redan förra gången rödskjortorna intog gatorna var det vanligt med plundring och våld från demonstranternas sida. Och deras intåg i olika regeringsbyggnader påminner mycket om när de ockuperade lokaler i Pattaya, som skulle användas för ett internationellt toppmöte och tvingade utländska diplomater och politiker att fly hals över huvud.

Så agerar man bara om en statskupp är målet, och även om den nuvarande regeringen inte kommit till makten utan militärens stöd, så är det trots allt ett faktum att de vunnit majoritet i parlamentet. Flera små partier lämnade Thaksin Shinawatras koalition efter förra vågen av demonstrationer. Han hade gått för långt när han drev folkmassorna till våld.

Det ursäktar inte militärens hårda ingripande. Inte alls. Att skjuta blint mot civila demonstranter är ett övergrepp mot alla tänkbara demokratiska och mänskliga värden.

Läget i Thailand är dystert nu. Mycket dystert.

Det är avgörande dagar i Thailands huvudstad Bangkok, rödskjortorna, som stöder den tidigare premiärministern Thaksin Shinawatra, har lovat att demonstrera tills regeringen utlyser nyval. Ett löfte om val senare i år räckte inte. Det är nu och omedelart som gäller.

Thaksin, djupt korrumperad men med  landsbygdsbefolkningens stöd, har uppmanat sina anhängare att demonstrera längre än hans motståndare ”gulskjortorna” gjorde inför militärkuppen 2006. I så fall återstår flera månader av demonstrationer.

Våldet har trappats upp. Igår använde militären tårgas och vattenkanoner mot civilbefolkningen.

Problemet är att läget och utvecklingen spelar roll för betydligt fler länder än Thailand. Sydostasien befinner sig i något slags mellanläge. De flesta stater är fortfarande diktaturer, men utvecklingen har sakta men säkert ökat öppenheten och därmed människors vilja att få även politiska friheter, inte bara ekonomiska, som alla makthavare i dag lovar.

Thailand var först ut i regionen med en demokratisk konstitution, och under 1990-talet tycktes landet på väg att stabiliseras. Militären stannade kvar i sina baracker, även om de styrde mycket bakom kulisserna.

Därför var militärkuppen 2006 ett sådant bakslag. De krafter i grannländerna som inte vill se demokrati kunde peka på Thailand och säga: titta, inte ens där kan det fungera!

Ytterligare en våg av militärt våld skulle vara direkt förödande. Generalerna i grannlandet Burma skulle till exempel få råg i ryggen inför det val de ska hålla senare i år. Den sydostasiatiska samarbetsorganisationen ASEAN riktade igår en uppmaning till juntan i Burma att respektera demokratin i höst. Vilken moralisk tyngd har ett sådant uttalande om inte ens ”demokratin” Thailand klarar av att lösa sina politiska konflikter på fredlig väg?

För några veckor sedan skrev vi här på Världens blogg om den oro som väntades i Thailand. Högsta domstolen skulle besluta om att beslagta den tidigare premiärministern Thaksin Shinawatras förmögenhet och hans anhängare (rödskjortorna) hotade med stora gatuprotester och i princip en statskupp.

Nu har de intagit gatorna. Tiotusentals rödskjortor demonstrerar i Bangkok. De kräver nyval och tänker kasta 1000 liter av sina egna anghängares blod på regeringskansliet om de inte får sin vilja igenom.

Och det får de inte.

Problemet är att läget i Thailand är mer låst än någonsin. Om premiärminister Abhisit Vejjajiva avgår skulle Thaksins motståndare i PAD, de gula skjortorna, gå ut på gatorna på samma sätt. Det finns ingen väg ut. Thaksin bidar sin tid i grannlandet Kambodja, där han på ett märkligt sätt blivit utnämnd till ekonomisk rådgivare åt premiärminister Hun Sen. Thaksin och Hun Sen är sedan länge goda vänner och har tidigare synts spelande golf tillsammans.

Militären har hittills förhållit sig passiv till oroligheterna i Thailand, men sedan i januari spekuleras det vilt i thailändska medier om en ny militärkupp.

Och mitt i allt detta står Sverige redo att leverera de första JAS-planen till Thailand.

Det finns bra artiklar om detta i Bangkok Post och på BBC:s hemsida.

Munkarnas uppror i september öppnade mångas ögon för situationen i Burma och munkarna har, vid sidan av Aung San Suu Kyi, fått ge ansikte åt de som kämpar för ett fritt och demokratiskt Burma. Förutom dem, och den framstående 88-generationen, så växer nya rörelser fram. En sådan är Generation Wave.  Deras icke-våldsliga kamp mot regimen sker genom populärkultur. CD:s och konserter med hip hop och rock, med graffiti. De når ut till en annan del av befolkningen. Till unga, också de som inte tidigare engagerat sig i politiken.

Regimen har förstått faran – sedan Generation Wave startade 2007 har runt 30 av rörelsens kanske hundra medlemmar fängslats. En av dem är den kända rapparen Zayar Thaw, som dömdes till sex års fängelse för att ha protesterat mot regimen. Arresteringarna och regimens offensiv ledde till att Generation Wave snabbt blev kända och regimen lärde sig snart att inte nämna organisationen i samband med sina arresteringar och domar.

Generation Wave vill förändra och de tar enorma risker genom att producera och sprida sin musik. Bling-bling amerikaner som 50 Cent må ha kropparna fulla med bly, men de burmesiska rapparna riskerar skador av ett helt annat slag. Långa fängelsestraff och tortyr. Ett annat syfte, ett annat mål.

I ett kollektiv på den thailändska sidan gränsen äter jag middag med tio medlemmar. Några har tvingats fly från Burma, mer eller mindre tillfälligt. Andra är här och utbildar sig i politiskt arbete. Någon har nyligen blivit släppt ur fängelset. Strategier läggs upp och musik spelas in. Det är rent och prydligt, med politisk graffiti och bilder på Aung San Suu Kyi överallt.  Historier berättas om vänner som skiljts åt i förföljelsens kaos, men som sedan återfunnit varandra. Om tillfälligheterna som gjort att en arresterats medan en annan sluppit undan. Vännerna i fängelset är ständigt närvarande. Liksom entusiasmen för förändring.

Tyvärr lyckas jag inte ladda upp någon av låtarna som spelats in i kollektivet. Men om du är nyfiken på burmeisk hip hop så bör du gå in på Myanmar Hip Hop Associations hemsida, eller myspace-sida. Där kan du lyssna på storheter som Jme och TNT.

Fotona är tagna av mig.

Det thailändska paradiset?

Det känns lite som att jag förolämpar dem. Som att jag beter mig som om jag är en besökare på zoo där jag sakta går och ser mig omkring. Jag är på en soptipp utanför den thailändska staden Mae Sot på gränsen till Burma. De jag tittar på är burmesiska migranter som arbetar, bor, sover, äter och föder barn här på soptippen. Lever. På sopberget.

Jag har följt med två munkar jag känner, Ashin Sopaka och Ashin Issariya, som på olika sätt försöker hjälpa de som bor här. De vill visa mig den här verkligheten.

Det jag ser är misär.  Stinkande berg av sopor. Berg som surrar. Miljontals flugor sitter tätt, tätt på de gamla förpackningarna. Svärmar i tjocka moln runt slamsorna. Det låter som en dovt mullrande maskin.

Det är ett hårt liv här. Barnen springer omkring halvklädda bland krossat glas och bakterier. Luften stinker och är tung av brinnande sopor. Att leva här ses som en skam.

Men jag ser också leenden.  Jag ser föräldrar som får vara tillsammans med sina barn, till skillnad från de som arbetar i texilfabrikerna i området. De som ofta låses in, bara har ledigt en dag i månaden och som tvingas arbeta så gott som all sin vakna tid.

Det är många som springer mot sopbilen när den kommer för att vara först på de nya soporna. Det säger rätt mycket om vilka alternativen är för de här människorna.

Läs mer om situationen för burmeserna som arbetar i Thailand på Svenska Burmakommitténs hemsida.

Fotona är tagna av mig.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter