You are currently browsing the category archive for the ‘Gästblogg’ category.

Världens blogg har den stora glädjen att publicera ett inlägg av Lena Ag, Kvinna till Kvinnas generalsekreterare. Kvinna till Kvinna är en insamlingsstiftelse som stödjer kvinnors organisering i konfliktområden och samarbetar med kvinnoorganisationer som tar en aktiv del i arbetet för fred och återuppbyggnad. 2002 fick Kvinna till Kvinna Right Livelihood Award för sitt framgångsrika stöd till kvinnors freds- och försoningsarbete.

I rapporten ”Security on whose terms” ställer Kvinna till Kvinna frågan vad som hade hänt om kvinnor för ett ögonblick betraktades som en egen etnisk grupp.  Skulle då inte det massiva, könsbaserade våldet som kvinnor utsätts för världen över, dag efter dag, år efter år, i form av könsstympning, hemgiftsbränningar, massvåldtäkter, hedersmord, våld i hemmet, trafficking för sexuella ändamål, brudkidnappningar, barnäktenskap med mera betraktas som ett pågående lågintensivt krig? Vi talar ju om astronomiska siffror.

Ett citat ur Per Wirténs artikel på Expressens kultursida den 17 januari i år:

”Under de senaste 50 åren har fler flickor mördats – just för att de är flickor – än män dött under 1900-talets alla krig. Ja, varje årtionde dödas fler flickor än alla de människor som slaktats under 1900-talets olika folkmord. För några år sedan började ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen summera antalet ”saknade kvinnor”, de som enbart på grund av kön aborterats eller dödats som spädbarn. Han landade i att världen saknar 107 miljoner kvinnor.”

Ett annat exempel i en internationell statistikjämförelse från UNFPA:

”Violence kills and disables as many women between the ages of 15 and 44 as cancer. And its toll on women’s health surpasses that of traffic accidents and malaria combined.”

Om kvinnor vore en etnisk grupp, skulle då inte detta könsbaserade våld mot kvinnor just för att de är kvinnor klassas som ett hot mot den globala stabiliteten och freden?

Lena Ag

Generalsekreterare för Kvinna till Kvinna

Världens blogg presenterar ett nytt inlägg av Anders Eriksson. Anders arbetar till vardags som generalsekreterare på Värnpliktsrådet.  Han deltog i S-Studenters ”10-talsprogrammet” med ett kapitel om säkerhetspolitik och har ett särskilt intresse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Arktis- och Barentregionerna.

Bör Sverige gå med i Nato? Frågan är åter på dagordningen sedan Mona Sahlin och Urban Ahlin (s) skrivit ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i samband med utrikesnämndens sammanträde i veckan. Att socialdemokratiska företrädare gör utspel kring Nato just nu är inte särskilt märkligt då det är valår och de vet att opinionen, än så länge, är skeptiska till ett svenskt medlemskap. Att dessutom regeringspartierna är splittrade i frågan sinsemellan spelar förmodligen in en del även det.

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan inte frågan om det svenska medlemskapet vara det i sig intressanta, utan hur Sverige på bästa sätt bidrar till att skapa fred och säkerhet i närområdet. Och då blir inte frågan så enkel som såväl förespråkare som motståndare gör gällande. För några veckor sedan skrev A. Wess Mitchell och Robert Kron, båda vid Washingtonbaserade CEPA, en artikel på webbplatsen Real Clear World, om Natos relation till sina medlemsstater i vårt närområde. Artikeln är intressant i sin helhet, men för sammanhanget kanske allra mest vad de skriver om Sverige och Finland:

”Political energy should also be channeled northward to membership for Sweden and Finland. These traditionally neutral states are becoming more open to the prospect of joining NATO in the aftermath of the 2008 Georgia War. Shoring up this northern shoulder would rally the Alliance around a practical and achievable goal, alleviating institutional gridlock over failed expansion to the East and bolstering confidence among the exposed Baltic States.”

Är ökad säkerhet för de baltiska staterna givet av ett svenskt och finskt medlemskap i Nato? Nja, det är nog inte riktigt så enkelt. Baltstaternas medlemskap i Nato och EU har uppfattats som nederlag från rysk sida, och har fått dem att agera pressat. Natos, och andras, ökade verksamhet i Arktis och det som, inom EU, kallas the High North har dessutom lett till de allt mer frostiga relationerna mellan alliansen och Ryssland, vilket Lars Gyllenhaal skrev om i två mycket läsvärda artiklar i NSD i somras. Vi kan bara spekulera kring den ryska reaktionen på svenskt och finskt medlemskap i alliansen, men det är inte alls givet att det skulle stärka stabiliteten och säkerheten i regionen.

Det finns en annan aspekt, som delvis anknyter till detta. Björn von Sydow (s) höll häromåret ett anförande om säkerheten i Norden. Där påpekade han bland annat att USA har huvuddelen av sina dugliga styrkor uppknutna i Afghanistan och Irak, vilket tveklöst försämrar deras möjlighet att agera i vårt närområde. Då USA står för ungefär 70% av Natos militära kapacitet innebär det i praktiken detta även Natos förmåga att agera, vilket Johan Westerholm ofta påpekar på sin blogg.

Att då, som Sahlin och Ahlin gör i det öppna brevet, ifrågasätta att ”svenska JAS-plan ska sköta luftövervakningen för dessa Natoländer” ter sig ganska märkligt. Särskilt som man lyfter fram det nordiska försvarssamarbetet i den rödgröna överenskommelsen om försvars- och säkerhetspolitiken. Okej att Baltstaterna formellt inte räknas till Norden, men de går inte att bortse från. Thorvald Stoltenberg föreslog gemensam luftövervakning av Island i den rapport han presenterade för Nordens utrikes ministrar förra året, och jag tycker att det även bör kunna inkludera Baltikum i en trovärdig säkerhetsstrategi för vårt närområde.

Sammanfattningsvis, ett medlemskap i Nato ger inte nödvändigtvis mer säkerhet till vår region. Det är snarare så att allt mer tyder på att länderna i vår region måste ta ett allt större ansvar för den gemensamma säkerheten.

Utöver att det inte per automatik leder till ökad säkerhet, finns det argument som direkt talat emot ett svenskt medlemskap i Nato. Möjligheten till en nationell handlingsfrihet i säkerhetspolitiken och att Nato fortfarande har taktiska kärnvapen som en central del i alliansens försvarsstrategi är två, för mig, tungt vägande argument för att fortsätta stå utanför. Så min poäng är inte att Sahlin och Ahlin, och andra för den delen, har fel i att motsätta sig ett svenskt medlemskap. Min poäng är att frågan är komplex och innehåller mängder av perspektiv, vilket definitivt motiverar en mer genomgripande utredning i frågan. Inte minst förtjänar diskussionen om vår relation till alliansen något annat än plakatpolitiska utspel.

Världens blogg proudly present gästbloggare: Magnus Walan. Magnus ansvarar för Politik- och samhällskontakt vid Diakonia, vilket är ett biståndsorgan som genom stöd till hundratals organisationer världen över bidrar till varaktig förändring av situationen för världens mest utsatta och fattiga.

Magnus Walan, Diakonia

Häromdagen blev jag tillfrågad av Dagens Eko vad jag som representant för Diakonia tycker om regeringens organ för Näringsliv och utveckling.

Jag svarade att det är svårt att svara då vi inte ser vilka mål och instrument organet skall ha. Jag fick en hel del kommentarer att jag var för okritisk. Men det är det viktigt att inte döma på förhand.

Men visst finns det anledning till oro. Det är inte första gången vi ser projekt som handlar om att med bistånd ”samverka med näringslivet”.

Vi minns med förskräckelse Sydafrikasatsningen/JAS-försäljningen med Sydafrikafonden som med 80 miljoner i bistånd skulle skapa tusentals jobb. Fonden fick läggas ned efter några år. 80 miljoner var borta och jag tror inte att ett enda jobb skapades i Sydafrika.

Vi vet också om den kritik som riktats mot den biståndsfinansierade riskkapitalfonden Swedfund från både statliga utvärderingsorganet SADEV såväl som Riksrevisionen. Båda kritiserar organet för att mest se till tillväxt och affärer och mindre se effekter för fattiga människor. Trots detta har regeringen beslutat att öka Swedfunds anslag med en miljard.

Jag har också en kopia på ett brev som Svensk Projektexport skrev till Thomas Östros 2006 där man kritiserade regeringen för att inte se till att biståndet i högre grad återflödade tillbaka till svenska företag. Svensk Projektexport ägs av de svenska storföretagen ABB, Ericsson med flera.

Och på nätet hittade jag 2007 ett UD-dokument. Det var ett utkast till handlingsplan för det näringslivsråd som nu upprättats. I dokumentet talas det mycket om svenska exportmöjligheter, svenska företags intressen att gynna Sverige. Men väldigt lite om hur eventuell handel och investeringar skall gynna fattiga människors makt. Det som riksdagen beslutat är biståndets mål.

Gunilla Carlsson talade vid lanseringen av rådet om att Sverige ligger efter Europa i samverkan mellan företag och biståndet. Nästa precis samma ord som Svensk Projektexport använde när de argumenterade för ett ökat återflöde av bistånd till svenska företag.

När våra ministrar pratar om bistånd vill man gärna samtidigt tala om korruption. Så även statsministern i en riksdagsdebatt i december. Men märkligt nog gör man inte det när man talar om vapenexport. Trots alla bevis från åklagare i Sverige och Storbritannien om att miljarder betalats ut i samband med JAS affärerna.

Men man talar inte heller om problemet med kapitalflykt från fattiga länder där den största andelen utgörs av företag som manipulerar priser i sin interna handel inom företaget. Och för över pengarna till skatteparadis. Forskning visar att kapitalflykten via företag från fattiga länder är tio gånger så stor som inflödet av bistånd.

Här kan man verkligen tala om behov av åtgärder för att gynna fattiga ländernas ekonomiska utveckling. Men kring detta tycks regeringen inte ens ha någon policy.

De svenska exportorganen Svensk Exportkredit, Exportkreditnämnden och Exportrådet har varken instrument eller policies för att leva upp till riksdagens beslut att stödja – inte motverka – fattigdomsbekämpningen och främjandet av de mänskliga rättigheterna.

Det hade varit intressant om näringslivsrådet bestod av representanter från handelskammare och liknande i fattiga länder. Om målet var att utveckla fattiga länders ekonomier och marknader. Och inte minst med representanter som kan övervaka och ge råd till hur resurserna fås att stanna i länderna och bidra till utveckling.

Samtidigt som regeringen ger denna gräddfil till svenska företag in i biståndet stänger samma regering dörren till de små men viktiga organ som försöker bevaka hur företag uppför sig i fattiga länder – SwedWatch och Fair Trade Center – genom att minska informationsbidragen med 59% på ett år.

Detta vet vi – det är inte att döma på förhand. Om du vill läsa mer om Diakonias ståndpunkter om bistånd och handelspolitik bloggar jag regelbundet på www.diakoniablogg.se/

Världens blogg proudly present vår första gästbloggare: Anders Eriksson. Anders arbetar till vardags som generalsekreterare på Värnpliktsrådet.  Han deltog i S-Studenters ”10-talsprogrammet” med ett kapitel om säkerhetspolitik och har ett särskilt intresse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Arktis- och Barentregionerna.

Ryssland kommer att kunna kontrollera all u-båtstrafik i Östersjön genom sensorer på gasledningen till Tyskland, meddelade Ekot i veckan. Fredrik Westerlund från FOI menade att svenska, eller andra, u-båtar inte kommer att kunna ”segla över Nordstream-ledningens sträckning utan att bli registrerade” och Försvarsmaktens Michael Moore påminde om uttalanden från ryska företrädare om att gasledningen ska bevakas av den ryska marinen. Dagen efter gick Bo Rask, från Försvarsmaktens marintaktiska stab, ut och tonade ner betydelsen av nyheten.

Disussionen om den ryska närvaron och aktiviteten i Östersjön och vårt eget närområde är inte ny. Drygt två år har gått sedan Försvarsberedningen skrev att det ryska agerandet mot sina grannar skulle ses som ett lackmustest för hur utvecklingen i landet ska bedömas. Sedan dess har mycket hänt, vad gäller just relationen till grannländerna, som pekat i negativ riktning. Sommaren 2008 rullade ryska stridsvagnar in i Georgien, som ett svar på vad som uppfattades som georgiska provokationer. På nyårsdagen förra året upphörde plötsligt leveranserna av naturgas till Ukraina, sedan det statsägda Gazprom strypt ledningarna. En vecka senare även till fler länder i Europa. Och under stora delar av 2009 har vi sett hur Ryssland återtagit förmågor, inte minst i vårt eget närområde – Östersjön – genom storövningarna Zapad och Ladoga och de planerade inköpen av landstigningsfartyg från Frankrike. Att kraven på en återmilitarisering av Gotland åter stiger till debattytan, är kanske inte särskilt förvånande.

Diskussionen om att Ryssland planerar köpa landstigningsfartyg av Mistral-klass kom upp under hösten och har kommenterats ganska flitigt i de delar av bloggosfären som ägnar sig åt försvars- och säkerhetspolitik. I en kommentar till affären skriver Wiseman’s Wisdom att:

”Landstigningsfartyg av den typ som Mistral utgör har ingen användning i defensiva operationer, utan är ett i högsta grad offensivt instrument att användas för maktprojektion.”

Att Ryssland återtar landstigningsförmåga är oroande, inte minst för dess grannstater men även för oss övriga Östersjöstater. Samtidigt visar affären i sig på komplexiteten i Rysslands-frågan och svårigheten att bedömma vilken inriktning landets utrikespolitik tar.

Häromdagen publicerade amerikanska Foreign Policy en artikel på sin hemsida om bland annat denna affär och, kanske framförallt, vilka man nu väljer att handla med. Ryssland har tidigare, liksom Sverige under tiden vi bedrev en neutralitetspolitik, haft som strävan att vara självförsörjande på försvarsmateriel. Men så inte längre, kanske framförallt på grund av den undermåliga standard landets väpnade styrkor var efter Sovjetunionens fall och att ledarskapet, inte minst under Dimitrij Medveded, tycker att moderniseringen går för långsamt. Så trots att det är under galgen, kan nog affären ses som ett paradigmskifte i det lilla vad gäller Rysslands säkerhetspolitik och relationen till övriga Europa.

Exakt vilka konsekvenser en eventuell affär kommer att få, är svåra att förutspå i dagsläget. I FP-artikeln oroar sig ledande, militära företrädare i Ryssland för att affären leder till ett beroendeförhållande med Nato i allmänhet och till Frankrike i synnerhet. Å andra sidan, som Wiseman pekar på i sin postning, binder affären även upp Frankrike vid Ryssland, och fransmännen har blivit en av de europeiska statsledningar som tydligast förespråkar Nord Streams sydliga tvillingledning South Stream. Inom delar av teoribildningen kring internationella relationer framhävs det ömsesidiga beroendet som en central komponent i att skapa stabilitet och fredliga relationer mellan stater. Frågan är till vilket pris detta beroende skall uppnås. Eller, som FP-artikeln lyfter, på vilkas bekostnad.

Hur många illavarslande järntecken vi än må se över utvecklingen i Ryssland, är det viktigt att inte fastna i en alarmistisk rysskräck. Det finns trots allt tecken som pekar i motsatt riktning, att Ryssland är på väg att normalisera sina relationer med övriga Europa. Som exempel har diskussioner förts mellan Ryssland och Norge om att öppna upp för gränspassager utan krav på visum mellan de båda länderna.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma den ryska utvecklingen på enskilda händelser. Var Georgienkriget det lackmustest Försvarsberedningen skrev att det skulle vara? Innebär Nord Stream att tiden med Östersjöregionen som en region präglad av stabilitet över? Det finns, som nämnt ovan, tecken som pekar åt olika håll. Oavsett vad kommer utvecklingen i Ryssland att ha enorma konsekvenser för det säkerhetspolitiska sammanhang Sverige har att agera inom. Och relationen till Ryssland kommer att vara en av de viktigaste utmaningarna att hantera i säkerhetspolitiken inför 10-talet.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter