You are currently browsing the category archive for the ‘Mänskliga rättigheter’ category.

Jag trodde att jag hade koll på Palestinafrågan. Efter att ha följt den på avstånd i tio år. Jag visste hur många bosättare det finns på Västbanken, hur israeliska check-points och raider in på palestinsk mark river sönder vardagslivet för palestinierna och sätter dem i ett permanent tillstånd av belägring.

Jag visste. I teorin.

I praktiken var det som att få ett hammarslag i huvudet.

Jag var i Hebron förra veckan. Där lever en liten grupp israeliska bosättare som kom dit efter kriget 1967. De bor på ockuperad mark. För att säkra deras kvarter har det upprättats 101 check-points på en yta om en kvadratkilometer. Palestiniernas liv är helt kringskuret. På en smal marknadsgränd nära den uråldriga moskén har palestinierna tvingats spänna hönsnät över eftersom Israelerna som bor i husen ovanför brukar kasta ut sopor och stenar genom fönstren. På många gator får palestinierna över huvud taget inte befinna sig.

Trakasserierna och den etniska separationen påminner om apartheid.

I en by utanför Betlehem såg jag hur soldater från ockupationsmakten rivit flera hus som ägts av palestinier. De som bodde i huset fick några timmar på sig att samla ihop sina saker, sedan kom en bulldozer.

Det finns förstås liknande exempel på hot och trakasserier mot den israeliska befolkningen, men för den som ser med egna ögon är orättvisan uppenbar.

Ändå möttes jag av hopp under mitt korta besök.

– Vi har bytt strategi, säger Hassan Farraj, ordförande för Fatah Youth under ett samtal i Ramallah. Vi palestinier har prövat att göra våldsamt motstånd och vi har prövat förhandlingar. Inget har fungerat. Bosättarna har ökat under alla de år vi fört samtal med Israels regering.

Nu tänker de sig en tudelad strategi. Civilt motstånd och demonstrationer på hemmaplan och en kampanj för att söka stöd internationellt. Ett första steg i den strategin blir att i september utropa en egen stat.

Det kommer ställa det internationella samfundet inför en avgörande fråga: hur starkt är stödet för folkrätt och mänskliga rättigheter?

Vågar Sverige gå före och erkänna Palestina även om EU inte kan ena sig kring en sådan linje? Jag utgår ifrån att svaret på den frågan är ja. När Kosovo utropade sig självständigt för några år sedan tvekade vi inte, så varför skulle vi göra det nu?

I går kom den, FN-rapporten om krigsbrotten i Sri Lanka. Tiotusentals människor dog i regeringens slutgiltiga offensiv mot gerillan Tamilska tigrarna. Presidenten Mahinda Rajapaksas popularitet sköt i höjden och mindre än ett år senare blev han omvald. Äntligen hade den våldsamma och utdragna konflikten fått ett slut. Men till vilket pris?

Enligt FN-panelen beskjöt regeringsstyrkorna ”säkra zoner” för civila med granateld. Även sjukhus, FN-byggnader och fartyg tillhörande Röda Korset och andra internationella hjälporganisationer var mål för regeringstruppernas ammunition. De tamilska tigrarna använde å sin sida civila som mänskliga sköldar mot attackerna. Tiotusentals oskyldiga människor hade ingenstans att fly utan fick sätta livet till.

Under hela denna tid nekades journalister och biståndsarbetare tillträde till Sri Lanka. Men med tiden kom bilderna ut. Se till exempel detta skakande reportage från Channel 5.

Regeringen skulle en gång för alla ta död på den tamilska gerillan och hur många civila tamiler som fick stryka med verkar inte ha spelat någon större roll. Eller snarare: regeringen verkar ha sett alla tamiler som fiender. Långt efter att striderna upphört satt 250000 civila internflyktingar i fångläger i Sri Lanka som vi då skrev om här på Världens blogg. Enligt Amnesty sitter det fortfarande, två år efter konflikten, personer frihetsberövade utan rättegång.

FN-panelen som gjort rapporten fick inte tillträde till Sri Lanka. Rapporten liknar på så sätt den så omdiskuterade Goldstein-rapporten om Gazakriget. Men i våra dagar är lyckligtvis få samhällen så slutna att nyheter om övergrepp inte når ut. Nordkorea lyckas väl fortfarande begränsa nyhetsflödet i stor utsträckning, men i de flesta fall är det snarare ointresse som ligger bakom omvärldens okunskap. Men internationellt  har rapporten, till skillnad från i Sverige,  fått ganska stor uppmärksamhet.

Tyvärr är sannolikheten liten att de ansvariga kommer att ställas till svars. Sri Lanka är inte med i internationella brottsmålsdomstolen ICC och att säkerhetsrådet skulle gå vidare med frågan är högst otroligt eftersom Kina och Ryssland har stått på den lankesiska regeringens sida hela vägen. Även om säkerhetsrådet lyckades ena sig i någon mån gällande Libyen, så är man fortfarande oeniga i de flesta allvarliga frågor. Folkrättens väg från godtycklighet till rättvisa är lång och knagglig.

Den lankesiska regeringen fick enligt Ban Ki-moons talesperson tillgång till rapporten den 12 april, men tog inte möjligheten att även få ett svar på anklagelserna publicerade. I stället försökte man få FN att avstå från att publicera rapporten.

”The Sri Lankan army is not responsible and [the]Sri Lankan government is not responsible” var regeringens talesperson Lakshman Hulugalles kommentar till BBC angående rapporten.

Världen tycks full av Bagdad Bobs. 

Den här filmen från ActionAid talar sitt tydliga språk. Kampen för kvinnors rättigheter är lika angelägen som någonsin. Fortfarande kränks rättigheterna för en stor del av världens befolkning,  för att de är kvinnor. Våld mot kvinnor förekommer över hela världen och är inte en enorm mängd enskilda incidenter, det är ett strukturellt problem som måste vi tillsammans måste angripa, överallt.

Kvinnorna i filmen har alla blivit utsatta för våld, många gånger fruktansvärt brutalt. Men de trotsar brutaliteten och visar ett styrka och mod när tar upp kampen med förtrycket. Självklart uppmärksammar jag internationella kvinnodagen som är i morgon och skickar min hälsning till stöd för deras och vår kamp. Det hoppas jag att ni också gör.

Jag hoppas att västvärldens regeringsföreträdare lider samvetskval. Att såväl ministrar som diplomattjänstemän vrider lakanen skrynkliga om natten. För det är mycket som inte visat sig stämma de senaste veckorna.

Det har länge varit en sanning i dominerande regerings- och diplomatkretsar att tiden är förbi då fredliga folkliga resningar kunde fälla diktaturer. Den enda vägens politik har varit successiv demokratisering genom förändringar inom regimer. Relationsbyggande genom handel ska skapa sug efter modernisering, tillväxt ska skapa demokrati.

Jag säger inte att den vägen aldrig har varit framkomlig. Det har den. Men det är bara en väg av flera möjliga att välja. Svensk utrikespolitik ska naturligtvis vara att stödja människor i deras kamp för demokratisering oavsett vilken väg de väljer. Vi ska vara där med vårt stöd och de förtryckta ska aldrig behöva tveka på vilken sida Sverige står. Det gör de nu, och det gör mig arg.

I den enda vägens politik är stabilitet viktigast av allt. Men var är värderingarna? Var är förståelsen för att demokrati och mänskliga rättigheter är viktigare än stabilitet för många människor som lever i förtryck? Det finns de som är beredda att offra allt för frihet. Jag vet för jag känner sådana människor, som lever under extremt förtryck. För dem är hänvisningar till stabilitet en förolämpning och ett hinder för deras frihet.

Man har rättfärdigat sitt förhållningssätt med tal om vad som är realistiskt. Den enda framkomliga vägen är övertalning genom relationsbyggande, genom handel. Inklusive vapenhandel.

Jag tror inte på plakatpolitik. Jag förstår att man måste försöka locka över folk till den rätta sidan. Attack är inte ett bra sätt att övertala. Men det finns mellanting. Man behöver inte blunda för oförrätter och man behöver verkligen inte förse diktaturer med vapen att förtrycka sina egna befolkningar med. Man får försöka ha dialog ändå. Och man måste våga vara konkret i sitt arbete för mänskliga rättigheter.

Carl Bildt och företrädare för hans departement tror inte att uttalanden påverkar politiken. Uttalanden från svenska ministrar fäller inga diktaturer, utan är populistiska försök att tillfredsställa hemmaopinionen, brukar Bildt säga. Men det är bara sant om de inte följs upp av handling, om det inte är samma budskap som förs fram bakom de stängda dörrarna. Annars är de viktiga. De är viktiga för att människorna som faktiskt för kampen ska känna vårt stöd. Och de är viktiga för att vår regering är just vår och vi har rätt att veta var de står. Det rör även utrikespolitiken.

Nu kommer fördömandena av diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern. Nu vaknar man. Nu, när folket i Libyen har rest sig och betalat med sina liv, nu introduceras ett vapenembargo. Var är logiken med det? Ett vapenembargo mot Libyen för många år sedan hade kunnat försvaga regimen, möjligtvis försvagat Gaddafi och inneburit att han varit tvungen att avgå tidigare. Någon gång kan man väl ändå agera i tid?

Sverige har exporterat vapen till Libyen, Bahrain, Egypten och Tunisien (ISP:s årsredovisning för 2009) som alla skakats av demonstrationer den senaste tiden. Vi säljer också vapen till Saudiarabien, Algeriet och Jordanien. På vilket sätt ökar vi chanserna till demokratisering genom att se till att dessa diktaturer har god tillgång till vapen?

Männen i italiensk mörkblå kostym vill köpa olja. De vill ha en mur som stoppar afrikanska flyktingar från att ta sig till Europa. De talar samtidigt om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är först nu som medierna försöker tala om för dem att de är nakna. Var var de kritiska beskrivningarna innan folket gjorde revolt, när Gaddafi togs in i stugvärmen? Var det inte då de behövdes som bäst? Det finns skäl att gräma sig även för våra nyhetsredaktörer.

Nu är det dags att tänka om. Göra om och göra rätt.

I ett inlägg i Aftonbladet skriver Åsa Linderborg om det västerländska hyckleriet inför diktatorn Gaddafi. På 1980-talet var han terrorist och ledde en av de värsta skurkstaterna, men efter hand accepterades han av Väst och kritiken tystnade. Linderborg skriver att:

”På 80-talet, när Gaddafi var osams med gubben i Vita huset, var han världens ondaste man och en ständig figur i västerländska medier. När han blev kompis med USA blev det dödstyst om honom. Vår upprördhet över diktaturer är alltid selektiv.”

Jag håller med om den enorma bristen på inkonsekvens, men reagerar på formuleringen att ”vår upprördhet” alltid är selektiv. Vaddå ”vår”?

Jag känner personligen inte att jag kan ta åt mig av kritiken. Det är möjligt att jag någon gång skrivit att det var bra av västvärlden att börja samtala med Gaddafi och inte längre betrakta honom som terrorist. Jag tror att Åsa Linderborg i så fall gjorde det samma och jag är rätt säker på att hon var djupt kritisk mot USA på 1980-talet, när de betraktade den självutnämnde socialisten Gaddafi som ärkefiende. Men vi är också rätt många som aldrig har slutat kritisera de nordafrikanska diktaturerna eller för den delen kritisera USA för dubbelmoralen. Högern har ofta hemfallit åt det, liksom den vänster som Åsa Linderborg själv är en del av. Men vi andra, vi tråkiga där nånstans i mitten … nja …

Det har väl varit fullt möjligt att samtidigt vara kritisk mot Gaddafi, Mubarak, Than Shwe i Burma och systemet på Kuba?

I sitt inlägg jämför Linderborg också strejkerna och protesterna i Sydeuropa med de folkliga upproren i Nordafrika. Som om det vore samma sak. Det om något är väl ett sätt att relativisera diktaturerna?

Grymt coola ugandiska kvinnor som kräver sina rättigheter. En revolution att dansa till. Det är måndag morgon och  du behöver få fart.

Jesper Bengtsson, Urban Ahlin och jag i samtal med Daw Aung San Suu Kyi

I går var både jag och Jesper inbjudna till Riksdagen för att samtala med Aung San Suu Kyi som fanns med på telefon från sitt hem i Rangoon. Socialdemokratiska riksdagsledamöterna Olle Thorell och Urban Ahlin hade tagit initiativ till samtalet som arrangerades av Riksdagens tvärpolitiska Burmanätverk och Palmecentret.

Aung San Suu Kyi värjer sig konsekvent mot all personkult. Hon framhåller alltid sina kollegor inom demokratirörelsen, som kämpat lika hårt som henne och kanske till och med mött ett ännu hårdare öde, men som inte får uppmärksamhet. För henne är det alltid sak, aldrig person. Men ändå: hennes person är något alldeles unikt. Hon har en så stark karisma, är så klok och lyckas dessutom med konststycket att både vara principfast och kompromissvillig på samma gång.

För oss som arbetat för att främja en demokratisk utveckling i Burma under många år, mestadels i tider då intresset från omgivningen varit svagt, var det naturligtvis känslosamt att få höra hennes röst. Under de fjorton år som gått sedan jag började arbeta aktivt med Burma så har hon suttit isolerad i husarrest i ungefär tio. De tekniska möjligheter som finns nu, fanns inte på samma sätt då. Så ett samtal med henne är förstås något alldeles speciellt (ja, jag är avis på min bloggkollega Jesper som träffade henne i Rangoon härom veckan).

Om Sverige och den svenska regeringens hållning gentemot Burma sa Daw Suu så här:

”We have always been grateful for the Swedish support but now we need a really firm and unambiguous stand from the Swedish government”

Det är så typiskt henne. Diplomatiskt och vänligt men samtidigt så precist formulerat att det träffar sitt mål.

För den svenska regeringens hållning är allt annat än ”unambiguous”, alltså otvetydig. Faktum är att den svenska regeringen har gjort tvetydigheten till en konst när det gäller de riktigt brännande frågorna rörande Burma.

Det ofria val som hölls i Burma i november förra året har beskrivits som ett tragiskt skådespel av alla seriösa bedömare. Det var riggat från början till slut. Konstitutionen som låg till grund för spektaklet var odemokratisk, yttrandefriheten obefintlig, reglerna för vilka som fick ställa upp eller rösta befängda och när valet väl ägde rum så var hot och röstfusk omfattande. Det var självklart för svenska medier att avfärda valet som djupt odemokratiskt, liksom regeringar i många andra länder att i kraftiga ordalag ta avstånd från det i officiella uttalanden. Och allmänheten tar för givet att den svenska regeringen har gjort detsamma.

För Aung San Suu Kyi och demokratirörelsen har det varit otroligt viktigt att omvärlden tydligt tar avstånd från valet och inte på något sätt legitimerar det eftersom det inte utgör något steg i demokratisk riktning. Utifrån verkar det självklart, men i diplomatiska kretsar finns det många som ser positivt på valet och som vill att EU ska slopa sina sanktioner mot Burma så att det blir möjligt att göra affärer med generalerna. Därför är tydligheten så viktig.

Carl Bildt kommenterade valet i sin blogg vid minst två tillfällen. Båda gångerna konstaterar han att valet inte är fritt och rättvist, men båda gångerna lägger han också till formuleringar i stil med:

Även om valet förvisso inte är fritt och rättvist inleds nu ett nytt skede i den burmesiska regimens utveckling. En ny författning ger en stark roll till militären, men sägs ändå vara avsedd att underlätta en gradvis övergång till civilt styre.”

Efter det ofria valet, som lett till ett parlament dominerat av krafter som står militären nära, är det dock uppenbart att Burmas utveckling gått in i ett nytt och viktigt skede.”

Jag vill verkligen tro att den svenska regeringen står på rätt sida. Att Carl Bildts kritik mot valet väger tyngre än de förväntansfulla kommentarerna som följer efter. Men någon ”firm and unambiguous stand” är det inte. Varför är Carl Bildt inte tydlig? Det vore ju så enkelt om han bara ville.

Ett annat exempel på detta fenomen som Suu Kyi sätter fingret på är frågan om en kommission för att undersöka brott mot mänskligheten i Burma. Förslaget kommer från FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Burma Thomas Quintana och har stort stöd hos demokratirörelsen. Ungefär femton länder har hittills ställt sig bakom förslaget. Sverige är ännu inte ett av dem. Eller är vi?

I ett svar på en skriftlig fråga i riksdagen säger Carl Bildt så här om saken:

”Sverige stöder det arbete som FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter i Burma utför. Specialrapportörens förslag om en undersökningskommission ersätter naturligtvis inte de krav på rättskipning som inställer sig när svåra brott konstateras, men skulle kunna vara ett första steg i riktning mot ansvarsutkrävande. För att kunna uppnå konkreta resultat är dock en viktig förutsättning att uppbringa ett så brett internationellt stöd som möjligt för effektiva åtgärder.”

Ställer sig regeringen bakom förslaget? Eller inte? Om de verkligen stod bakom förslaget antar jag att de skulle säga det rakt ut. För i fallet Burma kan ju inte Bildt hänvisa till någon ”tyst diplomati”.

Jag hoppas att Aung San Suu Kyis karisma är stark nog att tränga genom de tjocka väggarna till regeringskansliet och att hennes budskap hörsammas. De som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma behöver Sveriges fasta och otvetydiga stöd.

Läs Svd:s artikel om seminariet.

Världens blogg har den stora glädjen att publicera ett inlägg av Lena Ag, Kvinna till Kvinnas generalsekreterare. Kvinna till Kvinna är en insamlingsstiftelse som stödjer kvinnors organisering i konfliktområden och samarbetar med kvinnoorganisationer som tar en aktiv del i arbetet för fred och återuppbyggnad. 2002 fick Kvinna till Kvinna Right Livelihood Award för sitt framgångsrika stöd till kvinnors freds- och försoningsarbete.

I rapporten ”Security on whose terms” ställer Kvinna till Kvinna frågan vad som hade hänt om kvinnor för ett ögonblick betraktades som en egen etnisk grupp.  Skulle då inte det massiva, könsbaserade våldet som kvinnor utsätts för världen över, dag efter dag, år efter år, i form av könsstympning, hemgiftsbränningar, massvåldtäkter, hedersmord, våld i hemmet, trafficking för sexuella ändamål, brudkidnappningar, barnäktenskap med mera betraktas som ett pågående lågintensivt krig? Vi talar ju om astronomiska siffror.

Ett citat ur Per Wirténs artikel på Expressens kultursida den 17 januari i år:

”Under de senaste 50 åren har fler flickor mördats – just för att de är flickor – än män dött under 1900-talets alla krig. Ja, varje årtionde dödas fler flickor än alla de människor som slaktats under 1900-talets olika folkmord. För några år sedan började ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen summera antalet ”saknade kvinnor”, de som enbart på grund av kön aborterats eller dödats som spädbarn. Han landade i att världen saknar 107 miljoner kvinnor.”

Ett annat exempel i en internationell statistikjämförelse från UNFPA:

”Violence kills and disables as many women between the ages of 15 and 44 as cancer. And its toll on women’s health surpasses that of traffic accidents and malaria combined.”

Om kvinnor vore en etnisk grupp, skulle då inte detta könsbaserade våld mot kvinnor just för att de är kvinnor klassas som ett hot mot den globala stabiliteten och freden?

Lena Ag

Generalsekreterare för Kvinna till Kvinna

Mäns våld mot kvinnor tar sig många former. Det systematiska användandet av sexuellt våld i konflikter är en del som kommit att uppmärksammas en del under de senaste åren. Men långt ifrån tillräckligt och den dagen vi förstår vidden av detta fenomen ligger förmodligen ännu långt framför oss.

Lagom till internationella kvinnodagen, som ju infaller i dag, har Karen Womens Organisation släppt en ny rapport som illustrerar den fruktansvärda verklighet som är kvinnors i vissa delar av världen. Den burmesiska armén har som policy att avrätta ledarna i Karenfolkets byar. Kvinnor har fått ta männens plats vilket gjort dem till måltavlor  för regimens förtryck. I rapporten berättar kvinnorna om korsfästelser, om hur människor bränts till döds, om våldtäkter och gruppvåldtäkter. Om tortyr och om halshuggningar.

I Kongo tar våldet aldrig slut:

”We don’t know why these rapes are happening, but one thing is clear,” said Dr. Mukwege, who works in South Kivu Province, the epicenter of Congo’s rape epidemic. “They are done to destroy women.”

Citatet kommer från en artikel i New York Times. Enligt artikeln rapporterades 27 000 sexuella angrepp under 2006 bara i södra Kivu-provinsen. Även i Kongo är regeringens armé skyldig till en stor del av våldet mot kvinnorna. Även här går förövarna fria.

Det är bara ett och ett halvt år sedan säkerhetsrådet antog resolution 1820 om sexuellt våld mot civila i konflikter. Resolutionen fördömer våldtäkt och andra former av sexualiserat våld i konfliktsituationer och säger vidare att våldtäkt kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och en konstituerande handling för folkmord. Resolutionen är otroligt angelägen och nu har första FN-sändebudet för frågan utsetts, Margot Wallström.

Det finns alldeles för mycket att göra.  Kongo och Burma är bara två exempel. Omfattningen av detta våld är ofattbar.

Läs fler rödgröna som uppmärksammar den internationella kvinnodagen här och här. Uppdatering: Missa inte uppropet från Kvinna till Kvinna på DN debatt.

Det är en av de riktigt svarta, smutsiga, kladdiga fläckarna på det svenska samvetet. Vapenexporten.

I dag släppte ISP, Inspektionen för strategiska produkter, exportstatistiken för 2009. Det var ett rekordår för svensk vapenexport, som ökade med 7 procent mellan 2008 och 2009. En stor del av exporten gick till länder som det enligt regelverken inte ska vara möjligt att exportera till.

Det tredje största exportlandet är kärnvapenstaten Pakistan. Ett land med allvarliga inre konflikter, som har en långvarig och djup konflikt med grannlandet Indien och där det dessutom förekommer grova och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Hur kan det vara möjligt? Hur kan tillstånd till denna export ges när den så uppenbart strider mot, inte bara den folkliga opinionen, utan också mot de regelverk som omgärdar den? Jag kommer ständigt tillbaka till dessa frågor för jag begriper det verkligen inte. Finns det någon motsvarighet inom något annat politikområde?

Det handlar inte bara om Pakistan. Indien är också på topplistan. Förenade amiratemiraten och Saudiarabien är andra exempel. I slutet av ISP:s verksamhetsberättelse för 2009 kan du läsa mer.

Varför i hela fridens namn gör vi det? Säg för guds skull inte att det handlar om jobben, svenska folket är alldeles för kreativa, kunniga och driftiga för att vara beroende av en destruktiv sektor. De 13, 5 miljarder som vapenexporten utgör är trots allt en ganska liten del av de nära 1000 miljarder kronor som värdet av den svenska exporten uppgick till förra året.  Och då var 2009 ett rekorddåligt exportår för svenska varor, då exporten minskade med 16 procent från året innan (statistik från SCB). I synnerhet är vi naturligtvis inte beroende av exporten till länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter.

Andra om dagens statistik från ISP: Fredsfabriken, Andreas Ribbefjord, Avrusta, GP och Svd.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter