You are currently browsing the category archive for the ‘Mellanöstern’ category.

Jag trodde att jag hade koll på Palestinafrågan. Efter att ha följt den på avstånd i tio år. Jag visste hur många bosättare det finns på Västbanken, hur israeliska check-points och raider in på palestinsk mark river sönder vardagslivet för palestinierna och sätter dem i ett permanent tillstånd av belägring.

Jag visste. I teorin.

I praktiken var det som att få ett hammarslag i huvudet.

Jag var i Hebron förra veckan. Där lever en liten grupp israeliska bosättare som kom dit efter kriget 1967. De bor på ockuperad mark. För att säkra deras kvarter har det upprättats 101 check-points på en yta om en kvadratkilometer. Palestiniernas liv är helt kringskuret. På en smal marknadsgränd nära den uråldriga moskén har palestinierna tvingats spänna hönsnät över eftersom Israelerna som bor i husen ovanför brukar kasta ut sopor och stenar genom fönstren. På många gator får palestinierna över huvud taget inte befinna sig.

Trakasserierna och den etniska separationen påminner om apartheid.

I en by utanför Betlehem såg jag hur soldater från ockupationsmakten rivit flera hus som ägts av palestinier. De som bodde i huset fick några timmar på sig att samla ihop sina saker, sedan kom en bulldozer.

Det finns förstås liknande exempel på hot och trakasserier mot den israeliska befolkningen, men för den som ser med egna ögon är orättvisan uppenbar.

Ändå möttes jag av hopp under mitt korta besök.

– Vi har bytt strategi, säger Hassan Farraj, ordförande för Fatah Youth under ett samtal i Ramallah. Vi palestinier har prövat att göra våldsamt motstånd och vi har prövat förhandlingar. Inget har fungerat. Bosättarna har ökat under alla de år vi fört samtal med Israels regering.

Nu tänker de sig en tudelad strategi. Civilt motstånd och demonstrationer på hemmaplan och en kampanj för att söka stöd internationellt. Ett första steg i den strategin blir att i september utropa en egen stat.

Det kommer ställa det internationella samfundet inför en avgörande fråga: hur starkt är stödet för folkrätt och mänskliga rättigheter?

Vågar Sverige gå före och erkänna Palestina även om EU inte kan ena sig kring en sådan linje? Jag utgår ifrån att svaret på den frågan är ja. När Kosovo utropade sig självständigt för några år sedan tvekade vi inte, så varför skulle vi göra det nu?

Jag är nog inte den ende som förvånats över att UD och den svenska utrikespolitiken varit så valhänt inför utvecklingen i Mellanöstern. En del kan förklaras med Bildts och den borgerliga regeringens generellt realpolitiska hållning (vänta med tydliga uttalanden tills man vet vem som går vinnande ur striden), annat kan bero på EU-samordningen. Medan EU-länderna gör upp om en gemensam linje (som nästan alltid blir oambitiös och nedtonad eftersom alla måste vara överens) rusar verkligheten förbi utanför den stängda mötesrummen.

Men det kan också bero på att den svenska utrikespolitiken saknar politisk analys. Matthias Mossberg presenterar en sådan tolkning på dagens DN-debatt. Han menar att den säkerhetspolitiska och militära analysen tagit över utrikespolitiken och att UD inte längre presenterar några intressanta civila motbilder. Kanske även det en effekt av ”den tysta diplomatin”.

 

”Fredsprocessen i Mellanöstern är inte som Ikea-möbler”, sade en israelisk UD-källa till tidningen Haaretz. Kommentaren var tänkt som kritik mot det svenska EU-ordförandeskapet och dess förslag att EU skulle erkänna ett framtida delat Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina.
Det hade i grunden varit en rimlig text. EU har flera gånger tidigare skrivit fram en sådan lösning, kanske inte exakt så tydligt, men alla inser att det är så det måste bli. Utan ett Jerusalem för både palestinier och israeler är det svårt att tänka sig någon hållbar fred i Mellanöstern. Ändå valde EU att mildra den svenska regeringens förslag. Istället stod det till slut att att ”Jerusalems status ska avgöras i förhandlingar”.

Detta visar, bland mycket annat, hur känsligt det är med ord och detaljer i fredsprocessen. Men det visar också att Israel just nu, under premiärminiser Netanyahu, inte verkar vara riktigt på banan. Regeringen verkar inte förstå att Världen ändrats.

”EU kommer spela ut sin roll i förhandlingarna” , sade en israelisk källa när lobbyarbetet satte in mot den svenska texten. Det är exakt vad företrädare för Israel sagt i ett årtionde. En av de tidigare ambassadörerna i Stockholm sade det personligen till mig över en lunch i början av 2000-talet. EU stödde palestiniernas krav allt för ensidigt, sade han. Därför lyssnade man bara på USA. Därför kunde bara USA agera medlare mellan parterna.

Men USA är ett annat i dag, när Bush har lämnat scenen. Obama har krävt stopp för alla nya bosättningar, och Netanyahu har faktiskt som en effekt av det stoppat nya byggnadstillstånd på Västbanken. Ett beslut som skapade stora protester bland bosättarna. Det hindrar inte att redan projekterade byggen startats, eller att vissa bosättningar fått ökat stöd från regeringen, men det är en förändring. För några år sedan hade ett sånt krav från EU fått ambassaden i Stockholm att tala om orimlig partiskhet.

Jag gissar att utvecklingen blir exakt den samma vad det gäller Jerusalems status. Frågan är bara hur lång tid det tar, och hur mycket mer lidande det krävs.

”Welcome to the wartime contracting bazaar in Afghanistan. It is a virtual carnival of improbable characters and shady connections, with former CIA officials and ex-military officers joining hands with former Taliban and mujahedeen to collect US government funds in the name of the war effort.”

Texten kommer från  The Nations Aram Roston’s mycket intressanta artikel om hur den amerikanska militären köper tjänster av sina motståndare och om vänskapskorruptionen mellan politiker och säkerhetsföretag.

USA anlitar afghanska säkerhetsföretag för att garantera säkerhet vid transporter inom landet. Säkerhetsföretagen betalar talibanerna i området för att inte attackera den aktuella transporten. Hur dyrt det blir beror på typ av transport. Så får de amerikanska soldaterna det de behöver för att fortsätta kriget, så får talibanerna pengar att köpa det de behöver för att fortsätta kriget.

Col. David Haight, som leder the Third Brigade of the Tenth Mountain Division säger: ”But I know that it is what it is: essentially paying the enemy, saying, ‘Hey, don’t hassle me.’ I don’t like it, but it is what it is.”

Krigets logistik. Krigets logik.

 

Tre personer dömdes igår till döden för sin medverkan i protesterna i Iran efter presidentvalet i juni.Två av dem anklages för att vara rojalister (ett svårt brott i Iran), den tredje för att vara medlem Folkets mujahedin.

Uppgiften, som offentiggjordes av de iranska studenternas nyhetsbyrå Isna, bekräftar bilden av en livrädd iransk regim som nu gör allt för att krossa det folkliga motståndet. Genom att trycka till så hårt som möjligt räknar man med att människor nästa gång ska tänka till en gång extra innan man går ut i protest. Priset kan ju bli det allra högsta.

Själv är jag ganska säker på att regimen i Teheran får svårt att återta kontrollen. Protesterna under sommaren har visat ett sammanbrott för statens auktoritet, och när anden väl lämnat flaskan… Parvin Ardalan var inne på detta när jag träffade henne i Iran förra året. Hon menade att människor, även om de inte är uttalat politiska, i sin vardag hela tiden ändå ifrågasätter och bryter mot regimens regler. Unga kvinnor klär sig allt mer på sina egna villkor. Ungdomar prövar sig sakta fram mot en mer individualistisk hållning. 

Samtidigt visar dödsdomarna igår att omvärlden måste klara av att hålla två bollar i luften när man talar med Irans ledarskap. Jag är den förste att fördöma den hökmentalitet som präglade Bush-epokens Iranpolitik, den ökade bara spänningarna och stärkte ytterst de konservativa i Iran. Men det finns en risk även med den nya amerikanska administrationens linje. Människorättsaktivisten Shirin Ebadi sade så här i en DN-intervju nyligen:

”Jag är så trött på denna fokusering på Ahmadinejads kärnenergiprogram. I flera år har västmakterna bara tjatat om programmet. De verkar helt ha glömt bort att Iran har det högsta antalet fängslade journalister i världen och att det är i Iran som flest ungdomar i världen döms till dödsstraff. Väst tänker bara på sin egen säkerhet.”

Diplomati kan öppna nya vägar för att samtala mellan länderna. Men det får inte råda någon tvekan om att Irans brott mot de mänskliga rättigheter då ska stå på dagordningen.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter