You are currently browsing the category archive for the ‘Norden’ category.

Världens blogg presenterar ett nytt inlägg av Anders Eriksson. Anders arbetar till vardags som generalsekreterare på Värnpliktsrådet.  Han deltog i S-Studenters ”10-talsprogrammet” med ett kapitel om säkerhetspolitik och har ett särskilt intresse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Arktis- och Barentregionerna.

Bör Sverige gå med i Nato? Frågan är åter på dagordningen sedan Mona Sahlin och Urban Ahlin (s) skrivit ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i samband med utrikesnämndens sammanträde i veckan. Att socialdemokratiska företrädare gör utspel kring Nato just nu är inte särskilt märkligt då det är valår och de vet att opinionen, än så länge, är skeptiska till ett svenskt medlemskap. Att dessutom regeringspartierna är splittrade i frågan sinsemellan spelar förmodligen in en del även det.

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan inte frågan om det svenska medlemskapet vara det i sig intressanta, utan hur Sverige på bästa sätt bidrar till att skapa fred och säkerhet i närområdet. Och då blir inte frågan så enkel som såväl förespråkare som motståndare gör gällande. För några veckor sedan skrev A. Wess Mitchell och Robert Kron, båda vid Washingtonbaserade CEPA, en artikel på webbplatsen Real Clear World, om Natos relation till sina medlemsstater i vårt närområde. Artikeln är intressant i sin helhet, men för sammanhanget kanske allra mest vad de skriver om Sverige och Finland:

”Political energy should also be channeled northward to membership for Sweden and Finland. These traditionally neutral states are becoming more open to the prospect of joining NATO in the aftermath of the 2008 Georgia War. Shoring up this northern shoulder would rally the Alliance around a practical and achievable goal, alleviating institutional gridlock over failed expansion to the East and bolstering confidence among the exposed Baltic States.”

Är ökad säkerhet för de baltiska staterna givet av ett svenskt och finskt medlemskap i Nato? Nja, det är nog inte riktigt så enkelt. Baltstaternas medlemskap i Nato och EU har uppfattats som nederlag från rysk sida, och har fått dem att agera pressat. Natos, och andras, ökade verksamhet i Arktis och det som, inom EU, kallas the High North har dessutom lett till de allt mer frostiga relationerna mellan alliansen och Ryssland, vilket Lars Gyllenhaal skrev om i två mycket läsvärda artiklar i NSD i somras. Vi kan bara spekulera kring den ryska reaktionen på svenskt och finskt medlemskap i alliansen, men det är inte alls givet att det skulle stärka stabiliteten och säkerheten i regionen.

Det finns en annan aspekt, som delvis anknyter till detta. Björn von Sydow (s) höll häromåret ett anförande om säkerheten i Norden. Där påpekade han bland annat att USA har huvuddelen av sina dugliga styrkor uppknutna i Afghanistan och Irak, vilket tveklöst försämrar deras möjlighet att agera i vårt närområde. Då USA står för ungefär 70% av Natos militära kapacitet innebär det i praktiken detta även Natos förmåga att agera, vilket Johan Westerholm ofta påpekar på sin blogg.

Att då, som Sahlin och Ahlin gör i det öppna brevet, ifrågasätta att ”svenska JAS-plan ska sköta luftövervakningen för dessa Natoländer” ter sig ganska märkligt. Särskilt som man lyfter fram det nordiska försvarssamarbetet i den rödgröna överenskommelsen om försvars- och säkerhetspolitiken. Okej att Baltstaterna formellt inte räknas till Norden, men de går inte att bortse från. Thorvald Stoltenberg föreslog gemensam luftövervakning av Island i den rapport han presenterade för Nordens utrikes ministrar förra året, och jag tycker att det även bör kunna inkludera Baltikum i en trovärdig säkerhetsstrategi för vårt närområde.

Sammanfattningsvis, ett medlemskap i Nato ger inte nödvändigtvis mer säkerhet till vår region. Det är snarare så att allt mer tyder på att länderna i vår region måste ta ett allt större ansvar för den gemensamma säkerheten.

Utöver att det inte per automatik leder till ökad säkerhet, finns det argument som direkt talat emot ett svenskt medlemskap i Nato. Möjligheten till en nationell handlingsfrihet i säkerhetspolitiken och att Nato fortfarande har taktiska kärnvapen som en central del i alliansens försvarsstrategi är två, för mig, tungt vägande argument för att fortsätta stå utanför. Så min poäng är inte att Sahlin och Ahlin, och andra för den delen, har fel i att motsätta sig ett svenskt medlemskap. Min poäng är att frågan är komplex och innehåller mängder av perspektiv, vilket definitivt motiverar en mer genomgripande utredning i frågan. Inte minst förtjänar diskussionen om vår relation till alliansen något annat än plakatpolitiska utspel.

Snart är Sveriges ordförandeskap i EU slut för den här gången. Andra ordförandeskap pågår dock för fullt. Den 15 oktober övertog Sverige nämligen ledarhatten för Barents Euro-Arktiska Råd. (Barents Euro-Arctic Council/BEAC) för de närmaste två åren. Ordförandeskapet roterar vart annat år mellan Finland, Norge, Ryssland och Sverige.

Näringsminister Maud Olofsson har presenterat prioriteringarna under den svenska ledningen och den övergripande prioriteringen kommer att vara övergången till en ”eko-effektiv ekonomi”, vilket handlar om att ”skapa ökat välstånd samtidigt som en allt mindre mängd naturresurser förbrukas, vilket i sin tur leder till en minskad miljöpåverkan”. Under nästa år kommer Maud Olofsson att samla Barentsregionens näringsministrar till ett möte i Umeå för att diskutera förnybar energi och energieffektivisering.

Detta är naturligtvis väldigt lovvärt och riktigt, men nog vore det på sin plats att det svenska ordförandeskapet jobbar aktivt med regionens utmaningar kopplade till klimatförändringarnas effekter och de ökande möjligheterna att exploatera olja- och gasfyndigheter? Inte minst för att utmana (eller komplettera om man så vill) speciellt Norge och Rysslands agendor och intressen. Man kan inte avfärda det med att det inte är frågor som Barentsrådet arbetar med. I början av 90-talet när samarbetet inleddes poängterades just att regionen var en arena för militär konfrontation under kalla kriget och att samarbetet skulle medverka till att förebygga och minska eventuella spänningar.

Om tyngdpunkten under ordförandeskapet hade varit dessa frågor hade det varit utrikesminister Carl Bildt som hade axlat lejonparten. Och om så hade varit fallet kan man återigen konstatera hur viktigt det är att han till sist  lämnade sin styrelsepost i det ökända bolaget Lundin Oil, då när det begav sig. För bolaget har intressen även i Barents och ska börja leta olja i regionen under 2010.

Läs hela inlägget här »

NordenDen 26 oktober enades EU-länderna om att anta en gemensam strategi för Östersjöregionen. Östersjöstrategin är en makrostrategi med fyra huvudsakliga mål: Östersjöregionen ska bli renare, mer dynamisk och ekonomiskt välmående, mer tillgänglig och attraktiv och säkerheten i regionen ska bli bättre. Den ligger nu på agendan för Europeiska rådets möte i Bryssel, som tar sin början i morgon.

Miljöminister Andreas Carlgren är hoppfull. EU-minister Cecilia Malmström är stolt.

Allt väl så långt. Det är bra med en Östersjöstrategi – speciellt om den kan tillföras den dimension som Olle Wästberg, generaldirektör Svenska Institutet och Kristina Persson, ordförande Föreningen Norden skrev om på Brännpunkt härom dagen, där de framhåller de faktorer som har gjort det nordiska samarbetet till vad det är idag:

Det bygger på ett finmaskigt nät av relationer mellan individer, föreningsliv, företag, myndigheter och politiker. I dag tar de flesta det för självklart men den nordiska samverkan har målmedvetet byggts upp under de senaste 100 åren.”

Apropå nordiskt samarbete pågår just nu Nordiska rådets 61:a session i Stockholm.  Nordens roll i EU-samarbetet står på dagordningen vid sidan av nämnda Östersjöstrategi, det fortsatta arbetet med att ta bort gränshinder mellan de nordiska länderna och globaliseringen i det nordiska samarbetet.

Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenskan, skriver att Nordiska rådet fortsätter samlas  ”pliktskyldigast” när det i själva verket är en ny Kalmarunion som behövs. Hon pekar på Gunnar Wetterbergs vision på DN Debatt: en nordisk förbundsstat.

DN:s huvudledare idag hänvisar även den till Wetterbergs artikel:

”Det finns också ett utbrett folkligt stöd för nordiskt samarbete. När författaren Gunnar Wetterberg på tisdagen skrev på DN Debatt att de nordiska länderna bör ta steget fullt ut och gå ihop i en ny union fick han många entusiastiskt positiva reaktioner av DN:s läsare. Samtidigt som Island är på väg in i EU har alltså det nordiska samarbetet fått något av en renässans. Det kan tyckas paradoxalt men är egentligen två sidor av samma utveckling. När EU växer ökar behovet av regionalt samarbete.”

I anslutning till Nordiska rådets session i Riksdagen har det idag hållits nordiskt utrikesministermöte. Ett av de ämnen som diskuterades var Thorvald Stoltenbergs rapport om förstärkt nordiskt utrikes- och säkerhetspolitik. Efter mötet var det presskonferens (tyvärr hittar jag inte någon webbsändning), där den isländske utrikesministern och mötets ordförande Össur Skarphéðinsson uttalade sitt stöd för rapporten. Carl Bildt talar hellre om en ”Stoltenbergprocess” och att förslagen kan implementeras i olika takt.

Kopplingen kanske inte är omedelbar, men på dagordningen för morgondagens regeringssammanträde står ett ärende om undertecknande av samförståndsavtal om nordiskt försvarssamarbete. Finland är ordförandeland för det nordiska försvarspolitiska samarbetet år 2009 och vi får i vanlig ordning gå över Östersjön för att få reda på vad det kan handla om.

Nordiska rådet i all ära, men jag tycker det vore intressant att processa någon form av strategidokument, som utarbetas med Stoltenbergs rapport som grund, gemensamt i de nordiska ländernas parlament.  Målet med studien var ju bland annat att undersöka vilka möjligheter de nordiska länderna har att utveckla och fördjupa sitt utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete, samt att undersöka hur samarbetet på bästa sätt kan bidra till att stärka gemensamma insatser när detta är aktuellt, och då bör ju parlamenten kopplas in. Det vill säga om man tycker att det nordiska samarbetet inom försvars- och säkerhetspolitiken ska grundas på riktigt, på djupet och vara beständigt över tid.

Och varför inte testa lite nordisk samverkan genom ett gemensamt utskott mellan parlamenten? Jag inser naturligtvis att ett sådant tilltag skulle utmana byråkratin där den är som allra mest välövad, men det är mer ett skäl för än emot.

Det börjar bli länge sedan som Försvarsberedningen formulerade den svenska solidaritetsförklaringen, nämligen att Sverige inte ska förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp drabbar EU:s medlemsländer eller våra nordiska grannar. I paketet ingår också att vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige skulle drabbas. Riksdagen ställde sig sedermera bakom denna inriktning, även om det inte skedde i en särskild beslutspunkt.Arctic

Denna solidaritetsförklaring formulerades under en mandatperiod då de borgerliga partierna har lagt frågan om Nato-medlemskap åt sidan. Det är en icke-fråga under innevarande mandatperiod, hävdar alla regeringspartier. Detta gjorde att de borgerliga partierna kunde föra fram att solidaritetsförklaringen inte alls var kopplad till frågan om medlemskap i Nato – en argumentation som faktiskt främst fick stöd av det faktum att (FP) var mycket skeptiska till att hissa det nordiska samarbetet på det sätt man gjorde. Samarbetet mellan de nordiska länderna inom försvarspolitikens område var vid den här tiden nämligen ett gravitationscentrum för idéer kring hur ett effektivt samarbete skulle kunna byggas upp och (FP) vill absolut inte att ett nordiskt samarbete ska framstå som ett fullgott alternativ till en svensk Nato-anslutning.

Nu några år senare har solidaritetsförklaringen tonats ner, den upprepades t.ex. inte i regeringsdeklarationen när riksmötet inleddes. Det driv som fanns i både retorik och praktik kring det nordiska samarbetet har förvandlats till oengagerade upprepningar. En del av orsaken till detta är något så speciellt som att Norge inte köpte JAS Gripen. En annan del handlar om att tiden håller på att rinna ut för överenskommelsen i Alliansen – den om att Nato-frågan ska ligga på is under denna mandatperiod.

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) anser att ”utvecklingen av nordiskt samarbete på utrikes-, säkerhets och försvarsområdet har varit mycket dynamisk de senaste åren” och att ”potentialen för ytterligare fördjupning är stor”. Han förfäktar att solidaritetsförklaringen har mottagits väl.

Folkpartiets försvarspolitiska talesperson, Allan Widman, har däremot skrivit på sin blogg att ingen så här långt officiellt har besvarat Sveriges solidaritetsförklaring och ställer sig frågan vilka slutsatser vi bör dra av det? Han svarar själv: erbjudandet bör upphöra. Widman skriver också att vi måste ”börja diskutera anslutningen till Nato med de svenska medborgarna”.

Det är bland annat mot bakgrund av detta som det var så intressant att läsa arbetsinstruktionen för den alliansarbetsgrupp som ska mejsla ut utrikes- och försvarspolitiken inför valet 2010. Arbetsgruppen leds av försvarsminister Sten Tolgfors. Inga andra försvarspolitiker ingår.

Gissningsvis hade (FP) velat att det fanns med formuleringar som öppnade för att Nato-frågan ska aktualiseras om regeringspartierna sitter kvar vid makten efter valet, men så länge det inte skickas sådana signaler tror jag att vi kommer få se ett högre tonläge om solidaritetsförklaringen, det nordiska samarbetet och Nato från folkpartiets sida.

Risken, som jag ser det, är att den offentliga debatten de närmaste åren reduceras till slagordsmässiga ja eller nej till Nato och en ytlig diskussion om solidaritetsdeklarationen och det nordiska samarbetet är bra eller dåligt. Det kan leda till tre saker:

1. En överraskad allmänhet kan plötsligt ställas inför att de interna processerna i regeringen leder fram till att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato efter en snabb och ödesbestämd ”utredning”.

2. Statsmakterna kan överraskas av en utveckling i Barentsområdet som plötsligt ställer vår solidaritetsförklaring gentemot Norge på sin spets. Det handlar om Norges intressen i regionen kring olja och gas, dynamiken med Ryssland och andra aktörer samt regionens ökande betydelse i och med klimatförändringarnas dramatiska effekter.

3. Det nordiska samarbetet går på tomgång i praktiken medan det hålls vid liv i retoriken. Det kan leda till att de nordiska ländernas säkerhetspolitiska vägval i praktiken formas av sådana skäl som inte bygger på medvetna och systematiska val, utan av helt andra processer. T.ex. materielinvesteringar. Ett exempel på detta är JAS Gripen-offerten till Brasilien. Man har lovat byta ut våra skolflygplan, SK60, mot brasilianska Super Tucano i händelse av en affär. Jag tänker att det verkar gå stick i stäv med våra ambitioner att samordna, eller i varje fall att samverka, våra system och utbildningar i den nordiska kontexten. Och om vi kanske så småningom vill ha en ensad flotta (av Gripen eller annat) och samverkan även på utbildningsnivå med andra grannar, då borde rimligtvis inköp som detta diskuteras.

Så länge den säkerhetspolitiska vägvalsdebatten står och stampar riskerar Sverige i sin relation till omvärlden att bli föremål för ”omständigheterna” snarare än egna slutsatser och medvetna val. Val som dessutom måste vara föremål för offentlig debatt och diskussion. Allt annat leder till bakslag och plötsliga omsvängningar.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter