You are currently browsing the category archive for the ‘Östersjön’ category.

(Inlägget är ett utdrag ur det anförande jag nyligen höll vid Kungl Krigsvetenskapsakademiens Vintersymposium)

Östersjön är ett av världens mest förorenade hav. Sju av de tio största döda havsbottnarna i världen finns i Östersjön. Det motsvarar cirka en tiondel av Sveriges yta, eller hela Danmark.

På dessa bottnar, eller snarare inbäddade i dem, vilar dumpad ammunition, gamla stridsmedel och i värsta fall nukleärt avfall, sida vid sida med olika former av ledningar som knyter fast länder i ömsesidiga beroenden – eller som skapar ökade risker för incidenter och konflikter, beroende hur man ser på saken.

Det bor cirka 90 miljoner människor runt Östersjön och på Östersjön transporteras omkring 15 procent av hela världens frakttrafik. Hela tiden är minst 2000 handelsfartyg i rörelse och antalet beräknas öka med över 50 procent till år 2030.

Jag har läst uppgifter från Kustbevakningen om att uppemot 20 % av fartygen på Östersjön transporterar miljöfarlig last, inkl. olja och gas. Över 80 % av den finska utrikeshandeln går går på köl genom Östersjön och för Ryssland är den siffran 40 % – och beslut har fattats om att ytterligare fördubbla de ryska oljetransporterna.

Energiinfrastruktur och exporten klassas som ryska vitala strategiska intressen och energivapnet används som bekant för politiskt inflytande. En stor del ägs av ryska staten, plus att det finns en icke oansenlig del privatekonomiska intressen hos den politiska eliten, vilket inte torde göra engagemanget mindre. Å andra sidan blir flöden ut ur Ryssland en samarbetsfråga, på samma sätt som sjösäkerheten. Olyckor och friktioner är helt enkelt inte bra för affärerna.

Och apropå olyckor måste man fråga sig hur vi skulle hantera en Exxon Valdez i Östersjön? Vet vi ens vilka resurser Östersjöstaterna gemensamt kan skrapa ihop när det gäller olyckshantering? Vi tror vi vet, men är det någon som har inventerat annat än fina tabeller över sådant som ibland man vill ha, borde ha fått eller eventuellt kan hoppas på?

Det saknas inte precis goda ambitioner när det gäller Östersjöns havsmiljö. Helsingforskommissionen, Helcom, tillkom 1977, Östersjöns miljödeklaration antogs den 9 april 1992, Östersjöns Agenda 21-arbete initierades av statsministrar i länderna kring Östersjön 1996, Aktionsplanen för Östersjön antogs i november 2008 och EU:s Östersjöstrategi antogs av Europeiska rådet i oktober 2009. Genom Östersjöstrategin skapas för första gången en intern EU-strategi för en specifik makroregion. Strategin är tänkt att fungera som en modell för regional problemlösning och identitetsskapande inom hela EU.

Några exempel på alla de projekt som ryms inom EU:s Östersjöstrategi är att minska gödselanvändningen i jordbruket, att förbättra samarbetet mellan universitet och öka studenters och forskares rörlighet inom regionen, att minska risken för oljeläckage genom att skapa så kallade havsmotorvägar, att samordna ländernas sjöövervakning och ta gemensamma krafttag mot människohandel.

Hur kan vi då lyckas den här gången?

För det första är det en självklarhet att det krävs en stark integrering av jordbruket och fisket i strategin eftersom det är dessa två näringar som har störst negativ miljöpåverkan på Östersjön. Att med ena handen genom befintliga EU-medel som jordbruksstöd förvärra miljösituationen i Östersjön, samtidigt som man med Östersjöstrategin i andra handen försöker läsa dem, är ju inte speciellt rationellt.

För det andra måste vi komma till rätta med den mångfald av konkurrerande aktiviteter och överlappande kompetenser och myndigheter som finns i Östersjön. Det måste till regional samverkan, regionala lösningar samt involvering av alla länder, sektorer och administrativa nivåer i en integrerad planering och förvaltning av Östersjön, för att målen i strategin ska kunna uppnås.

För det tredje måste strategin säkras genom att den hanteras på högsta politiska nivå inom Europeiska rådet och det krävs att EU-kommissionen engageras fortlöpande.

Och, för det fjärde: Ryssland måste integreras mer i Östersjösamarbetet. Ett av många argument är att den värsta utsläppskällan till Östersjön är avloppen från ryska Kaliningrad.

Läs hela inlägget här »

Världens blogg proudly present vår första gästbloggare: Anders Eriksson. Anders arbetar till vardags som generalsekreterare på Värnpliktsrådet.  Han deltog i S-Studenters ”10-talsprogrammet” med ett kapitel om säkerhetspolitik och har ett särskilt intresse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Arktis- och Barentregionerna.

Ryssland kommer att kunna kontrollera all u-båtstrafik i Östersjön genom sensorer på gasledningen till Tyskland, meddelade Ekot i veckan. Fredrik Westerlund från FOI menade att svenska, eller andra, u-båtar inte kommer att kunna ”segla över Nordstream-ledningens sträckning utan att bli registrerade” och Försvarsmaktens Michael Moore påminde om uttalanden från ryska företrädare om att gasledningen ska bevakas av den ryska marinen. Dagen efter gick Bo Rask, från Försvarsmaktens marintaktiska stab, ut och tonade ner betydelsen av nyheten.

Disussionen om den ryska närvaron och aktiviteten i Östersjön och vårt eget närområde är inte ny. Drygt två år har gått sedan Försvarsberedningen skrev att det ryska agerandet mot sina grannar skulle ses som ett lackmustest för hur utvecklingen i landet ska bedömas. Sedan dess har mycket hänt, vad gäller just relationen till grannländerna, som pekat i negativ riktning. Sommaren 2008 rullade ryska stridsvagnar in i Georgien, som ett svar på vad som uppfattades som georgiska provokationer. På nyårsdagen förra året upphörde plötsligt leveranserna av naturgas till Ukraina, sedan det statsägda Gazprom strypt ledningarna. En vecka senare även till fler länder i Europa. Och under stora delar av 2009 har vi sett hur Ryssland återtagit förmågor, inte minst i vårt eget närområde – Östersjön – genom storövningarna Zapad och Ladoga och de planerade inköpen av landstigningsfartyg från Frankrike. Att kraven på en återmilitarisering av Gotland åter stiger till debattytan, är kanske inte särskilt förvånande.

Diskussionen om att Ryssland planerar köpa landstigningsfartyg av Mistral-klass kom upp under hösten och har kommenterats ganska flitigt i de delar av bloggosfären som ägnar sig åt försvars- och säkerhetspolitik. I en kommentar till affären skriver Wiseman’s Wisdom att:

”Landstigningsfartyg av den typ som Mistral utgör har ingen användning i defensiva operationer, utan är ett i högsta grad offensivt instrument att användas för maktprojektion.”

Att Ryssland återtar landstigningsförmåga är oroande, inte minst för dess grannstater men även för oss övriga Östersjöstater. Samtidigt visar affären i sig på komplexiteten i Rysslands-frågan och svårigheten att bedömma vilken inriktning landets utrikespolitik tar.

Häromdagen publicerade amerikanska Foreign Policy en artikel på sin hemsida om bland annat denna affär och, kanske framförallt, vilka man nu väljer att handla med. Ryssland har tidigare, liksom Sverige under tiden vi bedrev en neutralitetspolitik, haft som strävan att vara självförsörjande på försvarsmateriel. Men så inte längre, kanske framförallt på grund av den undermåliga standard landets väpnade styrkor var efter Sovjetunionens fall och att ledarskapet, inte minst under Dimitrij Medveded, tycker att moderniseringen går för långsamt. Så trots att det är under galgen, kan nog affären ses som ett paradigmskifte i det lilla vad gäller Rysslands säkerhetspolitik och relationen till övriga Europa.

Exakt vilka konsekvenser en eventuell affär kommer att få, är svåra att förutspå i dagsläget. I FP-artikeln oroar sig ledande, militära företrädare i Ryssland för att affären leder till ett beroendeförhållande med Nato i allmänhet och till Frankrike i synnerhet. Å andra sidan, som Wiseman pekar på i sin postning, binder affären även upp Frankrike vid Ryssland, och fransmännen har blivit en av de europeiska statsledningar som tydligast förespråkar Nord Streams sydliga tvillingledning South Stream. Inom delar av teoribildningen kring internationella relationer framhävs det ömsesidiga beroendet som en central komponent i att skapa stabilitet och fredliga relationer mellan stater. Frågan är till vilket pris detta beroende skall uppnås. Eller, som FP-artikeln lyfter, på vilkas bekostnad.

Hur många illavarslande järntecken vi än må se över utvecklingen i Ryssland, är det viktigt att inte fastna i en alarmistisk rysskräck. Det finns trots allt tecken som pekar i motsatt riktning, att Ryssland är på väg att normalisera sina relationer med övriga Europa. Som exempel har diskussioner förts mellan Ryssland och Norge om att öppna upp för gränspassager utan krav på visum mellan de båda länderna.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma den ryska utvecklingen på enskilda händelser. Var Georgienkriget det lackmustest Försvarsberedningen skrev att det skulle vara? Innebär Nord Stream att tiden med Östersjöregionen som en region präglad av stabilitet över? Det finns, som nämnt ovan, tecken som pekar åt olika håll. Oavsett vad kommer utvecklingen i Ryssland att ha enorma konsekvenser för det säkerhetspolitiska sammanhang Sverige har att agera inom. Och relationen till Ryssland kommer att vara en av de viktigaste utmaningarna att hantera i säkerhetspolitiken inför 10-talet.

Idag har regeringen gett tillstånd för Nord Stream AG att lägga ut två gasledningar på internationellt vatten inom svensk ekonomisk zon i Östersjön.

Tillstånden som utfärdats av de svenska och finska regeringarna är två av fem nationella tillstånd som behövs för projektet. Danmark var det första landet att bevilja bygglov den 20 oktober 2009. Med tre tillstånd nu givna, är Nord Stream ett steg närmare sin planerade byggstart under våren 2010.

Jag vill kort kommentera tre saker som miljöminister Andreas Carlgren (C ) sade vid dagens presskonferens:

1. Carlgren trycker på att ingen myndighet avstyrker hela projektet. Såklart inte! De berörda aktörernas remissvar handlar naturligtvis främst om de delar av projektet som rör just den specifika myndighetens ansvarsområde och kompetens. Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för samråd om gränsöverskridande miljökonsekvenser och har därför sänt underlaget på remiss till ett antal myndigheter, länsstyrelser och kommuner (även allmänheten är välkommen att lämna synpunkter). Naturvårdsverket anger tydligt att:

”Synpunkterna bör gälla vad som bör beskrivas i miljökonsekvensbeskrivningen gällande påverkan på miljön inom svenskt område från dragning av ledningen i dansk och/eller tysk ekonomisk zon eller territorialvatten.”

Det handlar alltså inte om att säga ja eller nej till projektet som sådant.

Och inom ramen för den internationella samordningen av tillståndsprocessen skriver Naturvårdsverket:

”Synpunkterna inriktas lämpligen på det föreslagna projektets eventuella gränsöverskridande påverkan och åtgärder för att reducera eller eliminera denna påverkan”.

Men Carlgren hoppas väl på att ingen går till källorna och försöker få det att framstå som ett godkännande när ingen myndighet har sagt nej.

2. Det enda Carlgren lyfte som något som liknar invändningar från remissinstanserna var det faktum att fyra myndigheter har förespråkat undersökningar av en mer östlig dragning av ledningarna, något som regeringen avvisar med argumentet att det vore sämre med en sådan dragning ur miljö- och naturvårdssynpunkt. Var och en kan bilda sig en egen bedömning av hur positiva remissinstanserna har varit till gasledningen genom att läsa remisserna (som man hittar här).

3. På presskonferensen idag sade miljöminister Carlgren ( C) att regeringen har ”uppfyllt alla de krav som försvarsberedningen ställde”. Hahahaha. Det kan helt enkelt inte få stå oemotsagt. Gasledning II

Jag citerar direkt från Försvarsberedningens rapport från 2007, Säkerhet i samverkan (min kursiv.):

”De rysk-tyska planerna för gasledningsprojektet Nord Stream i Östersjön har genererat starka reaktioner i flera Östersjöstater. Enligt folkrätten har stater en långtgående rätt att lägga ut ledningar i hav. Frågan har emellertid flera dimensioner som noga behöver övervägas.

Å ena sidan innebär ledningen, om den blir verklighet, en möjlighet att begränsa ytterligare ökningar av den omfattande fartygstrafiken i Östersjön, vilken utgör ett potentiellt miljöhot. Nord Stream kan också bli ett ytterligare led i den ekonomiska integrationen mellan Ryssland och andra europeiska länder. Vidare är ledningen ett steg i att trygga tillförseln av energi i Europa.

Å andra sidan bekräftar ett byggande av Nord Stream ett fortsatt beroende av fossila energikällor.

Östersjön är redan i dag mycket känslig för störningar och miljökonsekvenserna av att dra en ledning på Östersjöns botten kan bli allvarliga. Östersjön är dessutom ett av världens mest min- och ammunitionstäta hav, vilket förstärker dess utsatthet. Den information som hittills redovisats visar att den valda huvudsträckningen i den svenska ekonomiska zonen i Östersjön och nära Gotland går genom ett antal miljömässigt mycket riskfyllda områden.

Vidare kommer den ryska staten genom sitt majoritetsägande i Gazprom att ha ett betydande inflytande över ledningen, som därmed blir delvis statskontrollerad och politiskt styrd. En gasledning är ett exempel på ett flöde av vitalt intresse. Ett sådant är det alltid legitimt att skydda. Det ligger i svenskt intresse att övervakning och skydd av sjötransporter och eventuella gasledningar kan ske i samarbete mellan Östersjöstaterna.

I den fortsatta processen för gasledningsprojektet bör Sverige verka för några viktiga principer. Med hänsyn till Östersjöns utsatta läge ska strikta miljökrav vara utgångspunkten för analysen av gasledningen. Försvarsberedningen utgår från att den miljökonsekvensbeskrivning som bolaget är ålagd att lämna redovisar jämförelser av den föreslagna sträckningen med alternativa huvudsträckningar som är fördelaktiga ur miljösynpunkt. För att undvika tvister och konflikter och främja leveranssäkerhet måste ledningen vara underkastad den europeiska energistadgan (European Energy Charter) i dess relevanta delar. Transparens i fråga om ägande och drift av en ledning är också centralt.

Så långt miljöminister Carlgrens presskonferens, som man förresten kan se i efterhand här.

För övrigt var det ju lägligt att beslutet togs vid dagens regeringssammanträde, med tanke på det stundande EU-Rysslandstoppmötet den 18 november. Ja just det, sedan kom det ju ett telefonsamtal till statsministern från Putin i söndags kväll också. En ren slump, naturligtvis?

Vad har hänt med den underökning om mutbrott som inleddes i februari 2009, angående de fem miljoner kronor som Nord Stream donerade till en tidigare gasledningskritisk professor på Gotland (jag har inte hunnit kolla upp detta, men återkommer i frågan)? Enligt Aftonbladet lades förundersökningen ner i slutet av juni, det blev inget åtal. I artikeln kan man också läsa följande:

”För att alla ska vara glada gäller det att göra rätt. Runt 70 miljoner för utbyggnad av hamnen i Slite. 3,2 miljoner till Länsmuseet för marinarkeologiska undersökningar, och så mellan fem och nio miljoner till högskolan. Även Verkö hamn utanför Karlskrona ska bli lagerplats för gasrören. Tidigare i år tecknade kommunen ett avtal med Nord Streams franska underleverantör EUPEC, värt 30 miljoner kronor.”

Jag vet i alla fall två personer som firar idag, nämligen Ulrica Schenström och Dan Svanell som båda efter sin tid i regeringskansliet har jobbat för Nord Streams räkning. Bolaget har agerat även på andra, mer synliga, sätt än genom personkontakter: Slite på Gotland får en ny hamn. Fiskare kompenseras med pengar för uteblivna inkomster, rör och byggmaterial lagras sedan länge, färdiga att placeras ut.

Och i ett Europeiskt perspektiv kan man fråga sig vad som händer i Tyskland i och med den nya regeringen. Minskar behovet av den ryska gasen om kärnkraftsavvecklingen bromsas? Och vad får det i så fall för konsekvenser för projektet? Möjligen blir man (än mer) aggressiv i sin jakt på nya kunder, i andra länder – länder som ligger nära och bekvämt till hands för att jacka i de där rören på Östersjöns botten…

DN, SvD, Svd II, Ekot, Aftonbladet. Och på Newsmill skriver Carl B. Hamilton (FP). De Rödgröna uttalar sig gemensamt här.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter