You are currently browsing the tag archive for the ‘vapenexport’ tag.

”Försäljningen av Jas till Sydafrika måste stoppas” skriver Desmond Tutu och KG Hammar med flera på DN debatt i dag. Den europeiska vapenlobbyn lyckades, med hjälp av sina regeringar,  förmå den Sydafrikanska regeringen att köpa vapen för 42 miljarder kronor. Hälften av summan rörde svensk export av Jas Gripen.

Krigsmateriel för 42 miljarder trots att det inte fanns något särskilt säkerhetspolitiskt hot. Det största hotet var och är snarare fattigdomen och den svaga demokratin och vapenaffärerna påverkade båda dessa negativt – fattigdomen indirekt eftersom pengarna hade kunnat användas för att stävja den, den svaga demokratin direkt eftersom vapenaffärerna utlöste ”en kultur av korruption”, som artikelförfattarna uttrycker det.

Artikeln påminner mig om att jag ska beställa boken After the Party av den f.d. sydafrikanske politikern Andrew Feinsten. Feinsten hade insyn i turerna kring vapenaffären och krävde en ordentlig utredning av vapenaffären, vilket ännu inte skett. Inte heller i Sverige är vi förmögna att ta itu med korruption. Vi lever i en föreställning om att korruption är något som sker någon annanstans, inte i Sverige.

Överåklagare Christer Van der Kwast lade i maj förra år ner förundersökningen om mutor i samband med Jasaffärerna. Han misstänkte att mutor förekommit, men trodde inte att han skulle kunna vinna en rättegång på grund av de hårda beviskraven. Han hade haft en enda polisman, och en ekonom på deltid, till hjälp i en enormt omfattande utredning som sträcker sig över minst åtta länder. I Tjeckien återupptogs häromveckan en förundersökning om mutor i ett annat fall av Jasförsäljning 2004. Även i Österrike överväger man att återuppta en utredning. Men i Sverige tog det stopp.

Att den svenska regeringen genomförde en enorm ”Sydafrikasatsning” just 1999 och förväntade sig att folk skulle tro att det var en slump att det skedde samtidigt som arbetet med att få till vapenaffären är deprimerande.  Eva Fanchell beskriver turerna kring projektet i boken Vänninan, en bok som sannerligen ger en osmickrande version av politiken och politikerna.

Vapenhandeln för med sig så många problem. Mindre uppenbara, som att den när korruption och försvagar demokrati och rättssamhälle. Uppenbara, som att vapnen hamnar i fel händer: att islamistiska milismän i Somalia använder det svensktillverkade granatgeväret Carl Gustav, kunde läsa om i Dagen härom dagen.

På tisdag släpps boken En hjälpande hand. En dokumentär seriebok om vapenexport av journalisten Fredrik Quistbergh och tecknarna Lars Krantz och Fabian Göransson. Den  ska bli riktigt spännande att läsa. Som ni förstår kommer jag att vara på releasefesten på Morfar Ginko i Stockholm på tisdag. Kanske du också?

Det är en av de riktigt svarta, smutsiga, kladdiga fläckarna på det svenska samvetet. Vapenexporten.

I dag släppte ISP, Inspektionen för strategiska produkter, exportstatistiken för 2009. Det var ett rekordår för svensk vapenexport, som ökade med 7 procent mellan 2008 och 2009. En stor del av exporten gick till länder som det enligt regelverken inte ska vara möjligt att exportera till.

Det tredje största exportlandet är kärnvapenstaten Pakistan. Ett land med allvarliga inre konflikter, som har en långvarig och djup konflikt med grannlandet Indien och där det dessutom förekommer grova och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Hur kan det vara möjligt? Hur kan tillstånd till denna export ges när den så uppenbart strider mot, inte bara den folkliga opinionen, utan också mot de regelverk som omgärdar den? Jag kommer ständigt tillbaka till dessa frågor för jag begriper det verkligen inte. Finns det någon motsvarighet inom något annat politikområde?

Det handlar inte bara om Pakistan. Indien är också på topplistan. Förenade amiratemiraten och Saudiarabien är andra exempel. I slutet av ISP:s verksamhetsberättelse för 2009 kan du läsa mer.

Varför i hela fridens namn gör vi det? Säg för guds skull inte att det handlar om jobben, svenska folket är alldeles för kreativa, kunniga och driftiga för att vara beroende av en destruktiv sektor. De 13, 5 miljarder som vapenexporten utgör är trots allt en ganska liten del av de nära 1000 miljarder kronor som värdet av den svenska exporten uppgick till förra året.  Och då var 2009 ett rekorddåligt exportår för svenska varor, då exporten minskade med 16 procent från året innan (statistik från SCB). I synnerhet är vi naturligtvis inte beroende av exporten till länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter.

Andra om dagens statistik från ISP: Fredsfabriken, Andreas Ribbefjord, Avrusta, GP och Svd.

Tidningen Re:Public Service publicerar i dag resultatet av en opinionsundersökning om den svenska vapenexporten som de gjort i samarbete med Demoskop. Jag har ännu inte hunnit få tag på tidningen, men kommit över siffrorna:

  • 55% av svenska folket vill förbjuda vapenexport helt.
  • 37% vill tillåta export.
  • 81% vill förbjuda export till länder i krig.
  • 92% vill förbjuda export till länder som grovt kränker mänskliga rättigheter.

Enligt dagens lagstiftning så får man bara exportera vapen om det finns särskilda säkerhetspolitiska skäl för det, och aldrig till stater som befinner sig i väpnad konflikt eller som är på väg att hamna i en sådan och inte heller till stater där det förekommer grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.  Lagstiftningen följer alltså medborgarnas vilja.

Men lagen följs inte.  Sverige är som jag tidigare skrivit om här världens åttonde största exportör av vapen. På plats sex av de länder vi exporterat krigsmateriel ligger Pakistan. Vi har långtgående samarbetsavtal med den hårda diktaturen Saudiarabien. Det är så uppenbart i strid med vår lagstiftning att det är helt absurt.

Det är få branscher som är så smutsiga som vapenhandeln, och den genomsyras av korruption.  På vilket annat område kan regeringspolitiken på ett så uppenbart gå helt emot lagstiftningen?

Det är makalöst.  Självklart måste lagstiftningen följas och håller den inte så måste den skrivas om. Vapenindustrin tar oss inte in i framtiden, den för oss bakåt.

Uppdatering 10 december:  Svenska Freds, Diakonia, Amnesty och Kristna Freds har en debattartikel i Sydsvenskan om undersökningen i dag. Anna Ek, Martin Smedjeback och Andreas Ribbefjord har bloggat om den.

garybarber

När Michael Moore gjorde sin film Bowling for Columbine om amerikanernas kärlek till sina vapen satt jag och förfärades. Denna passion som leder landet i fördärvet, denna onda spiral av bristande rationalitet som orsakar så mycket lidande.

Så skönt att vara svensk. Så skönt att bo i ett land där människor förstår att vapen leder till lidande och förödelse. Ett land där människor generellt inte befattar sig med sådan skit.

Men… Nej, vänta.

Sverige är världens 8:e största vapenexportör. På åttonde plats av 194. Inte per capita eller något sådant, utan räknat i reda pengar.

De här vapnen hamnar någonstans. De används. I förra veckans Fokus får vi träffa människor som använt de svenska vapnen. Köttkvarnen Carl Gustav till exempel:

– Effekterna var förödande. Det fanns ingen anledning att söka efter överlevande. Det kan inte ha varit mer än bitar kvar på det avståndet. Fyra missiler, 20–25 döda … Det är en köttkvarn.

Så beskriver serganten Alexander D. King effekterna av Carl Gustav vid ett tillfälle i Afghanistan. Stackars kungen som fått sitt namn förknippat med en köttkvarn avsedd för människor.

Carl Gustav har använts lite överallt. Av diktaturregimens trupper i Burma mot etniska minoriteter, hos Farc-gerillan i Colombia, hos privata säkerhetsföretag i USA. Om det säger Saab-chefen Tomas Samuelsson som intervjuas i Fokus:

– Jag tycker det är rätt långsökt, att grejerna kommer dyka upp på diverse obskyra platser, det är klart att de kommer att göra, men det är inget vi kan kommentera.

Det är enligt svensk lag förbjudet att exportera vapen till länder som befinner sig i väpnad konflikt, länder som kan bedömas vara på väg mot väpnad konflikt, länder där det förekommer inre väpnade oroligheter eller länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

USA ligger på tredje plats av länder som Sverige exporterar till. Så vitt jag vet har de bedrivit krig i Afghanistan och Irak i snart en decennium. Pakistan ligger på sjätte plats. Jag tänker inre väpnade oroligheter. Jag tänker väpnad konflikt med annan stat. Jag tänker omfattande och grova kränkningar mot de mänskliga rättigheterna. Men så tänker uppenbarligen inte Exportkontrollrådet.

I Fokus reportage får vi möta flera som använt de effektiva svenska vapnen.  Det är drabbande läsning. Så här säger den unge Irak-veteranen Ben Hugate apropå att vapenindustrin inte anser sig ha något ansvar för hur deras vapen används:

– Argument. Visst. Du kan ta ett gammalt äpple och spreja karamell på det och göra det fint, men under ytan är det fortfarande ett jävla ruttet äpple. Jag kan säga att vad jag gjorde i Irak är helt jävla ascoolt och fantastiskt ända tills jag är blå i ansiktet. Men jag vet, att det jag gjorde, det var fel.

Vår försvarsminister Sten Tolgfors sprejar mycket karamell. Han vill till och med inrätta en ny myndighet som ytterligare ska främja vapenexporten.  Så tycker vår regering att skattebetalares pengar används allra bäst.

Det verkar vara svårare att kleta garnityr när man stått där, hållit i vapnet och avfyrat det.

Bilderna i Fokus reportage är tagna av den fantastiska fotografen Moa Karlberg.

Tidigare inlägg

Kommentarsregler

Världens blogg håller god ton. Det gäller så väl inlägg som kommentarer.
wordpress counter
MediaCreeper
wordpress counter