Björklund och demokratin

Till skillnad från de tidigare talarna i Almedalen valde folkpartiledaren Lars Björklund att tala om internationella frågor. Inte särskilt mycket, men ändå. Han talade om kriget i Afghanistan och stödde den svenska närvaron. Surprise! Han argumenterade för att alternativet till att stanna kvar är att ge makten till talibanerna. Sedan sade han något märkligt. Folkpartiledaren hävdade att USA i decennier skickat sina soldater ut i världen till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter. Verkligen? Jag är själv är en varm anhängare av en utrikespolitik som sätter demokrati och mänskliga rättigheter främst, men ärligt talat Björklund: En del av problemet med USA:s politik historiskt är ju att den så ofta gått ut på att stödja diktaturer och korrupta ledare som gett blanka fan i mänskliga rättigheter. Statskuppen i Iran 1953, där en demokratiskt vald ledare störtades till förmån för shahens välde. Vietnam. Irak. Chile. Nicaragua. Listan är ganska lång och man måste ha extremt bristande kunskaper i modern historia för att ha missat den saken. Men det är klart, Björklund har ju gått i en mer auktoritär skola än dagens. En skola, som om jag minns rätt, sällan kom längre än till andra världskriget i sin historieundervisning och som lade mer kraft på att lära oss exakt när Gustav III dog än på att ge oss en förståelse för världspolitikens samband. Ändå var Björklunds tal mer fyllt av internationella ambitioner än både Reinfeldts och Ohlys tal och därför höjde jag globaltempen till 20 grader av 100 efter talet igår.

Vem ska kriga när kriget outsourcas?

Den 16 september 2007 inleddes en granskning av privata militära företag som borde ha inletts för länge sedan. Uppmärksamheten följde en skjutning i centrala Bagdad, när soldater från säkerhetsföretaget Blackwater – som skyddade en amerikansk diplomatkonvoj – plötsligt öppnade eld och dödade många och sårade ännu fler. Henrik Hamrén skrev nyligen om fenomenet i Sydsvenskan:

”En av de inblandade Blackwatersoldaterna har erkänt dråp. Resten, fem stycken, åtalades vid en federal domstol. I går lades åtalet mot en av dem ned. Rättegången mot de övriga fyra männen inleds i början av nästa år. Det blir första gången som privatanställda soldater i Irak ställs inför rätta.”

Det var dock inte en enstaka händelse. En amerikansk kongressrapport visade senare att Blackwater hade varit inblandat i minst 195 skottlossningar i Irak sedan 2005. I 80 procent av fallen avlossade företagets personal de första skotten.

Enligt en rapport från den amerikanska kongressens revision, U.S. Government Accountability Office (GAO), arbetar ungefär 48 000 personer som soldater och säkerhetspersonal anställda av privata företag i Irak. Ingen vet dock riktigt hur många funktioner totalt sett i USA:s krigsmakt som upprätthålls av privatanställda. Ingen vet hur många av dessa som rekryteras från andra länder än USA, t.ex. från Östafrika.

Enligt The EastAfrican är tusentals kenyaner och ugandier kontrakterade för amerikanska privata militära företag i Irak och Afghanistan. De tjänar mellan $500 och $800 i månaden:

“They are cheaper than Americans or Westerners — maybe by a factor of five or six.”

Privata soldater kan tjäna mer än 1 000 dollar per dag (om de är amerikaner eller västerlänningar vill säga), vilket naturligtvis är långt mer än en statsanställd soldat. Det finns exempel på att företag fakturerar den amerikanska staten 1 222 dollar per dag för en ”säkerhetsspecialist”.

FN har ingen entydig policy när det gäller privata militära företag. Världssamfundet lever med den Legosoldatskonvention som FN antog 1989 och som lämnar mycket att önska när det gäller PMF. FN arbetar dock för närvarande med att ta fram ett regelverk för privata soldaters legala status i krig.

Men juridikens paragrafer är en sak. Moraliska aspekter en annan.

Vem är den västerländska legosoldaten? Är det den fattigaste, som inte har något att förlora, som ska föra ”våra” krig?

Läs också “War veterans make Iraq their business” I Financial Times och lyssna på Konflikt i SR från juni 2007.